Järvzoo

För att tillsammans med familjen få gemensam dag efter en omtumlande vecka så kom de våra, Simon och hans Sara samt Nicolina och hennes Simon hem till oss på lördagen för att vi skulle ha en heldag på Järvzoo. Vi pratade om detta tidigare i somras och nu blev det än viktigare att ta sig tid med den. En skön höstpromenad, kunna stanna till och betrakta alla de vackra djuren, grilla lite och helt enkelt bara umgås. Det blev en sådan där perfekt dag jag aldrig kommer att glömma, solen sken, trädens färger var underbara, alla djuren visade sig från sin bästa sida. Jag gick omkring med lysande knallrosa hår så ingen risk att jag blev borttappad den dagen.
Något vi pratade om denna dag var att i samma stund som Nicolina, Simon och jag väntade på onkologen dagarna innan så ringde Nicos sambo och meddelade att huset som dom lagt bud på kunde bli deras….om dom kunde skriva samma kväll! Detta blev just då lite chockartat men så någon dag senare så kändes det skönt att det löst sig och dom om ett tag skulle bli hälsingar igen. Vi kom fram till att vi skulle åka och kika på huset följande söndag. När vi kom hem så däckade jag helt enkelt  men dagen hade varit underbar och det kunde ingen ta ifrån mig.

Kvällen och natten kunde varit bättre. Magen slog bakut och satte fart på tarmarna och jag fick kraftiga bröstsmärtor. Till slut blev jag tvungen att kontakta 1177 och jag beordrades att ta mig till akuten så fort som möjligt. Min vapendragare Reimond körde mig dit och efter insläpp och provtagning samt EKG så kunde det konstateras att det inte var något akut.
Jag själv försökte diagnostisera det med att det var en rädsla och stress inför allt, trots att jag inte tyckte jag upplevde detta som ångestladdat. Det var som om det skulle kännas bra om det vore något så pass ”normalt” för situationen som en dos panik, det skulle ju vara förståeligt och gå över.
De tankar som for runt i huvudet den natten var allt från ”hur mycket kan en kropp innehålla?” till ” hur kan jag vara säker på att jag ska kunna hjälpa till med Nicolina och Simons trädgård till våren?”. Det finns så mycket tid för galna tankar när man sitter så där och jag försökte då hitta något positivt i mobilen istället för att tänka på något annat. Där hittade jag ett citat i den positiva FB grupp jag gått med i för oss som drabbats av just bröstcancer och då kunde jag sitta där för mig själv och nästan le lite åt det dråpliga. Än en gång finner man någon slags acceptans i situationen, för vad ska man annars göra?

” I dont know who needs to hear this, but never trust a fart while you´re in active cancer treatment”