Mitt hår

Bland det första som kommer upp som en tanke när ordet cancer nämns så är det nog hårets vara eller icke vara. Så var det för mig i alla fall. När jag och Reimond var till Gävle den 1 oktober och den ganska krassa kirurgen meddelade om min diagnos och därefter snabbt drog hur mina närmaste månader skulle se ut så var det ungefär så här.

-Ja, du har en tumör i bröstet, den måste behandlas med cellgifter, du får din första till veckan och därefter kommer ditt bröst opereras bort. Detta blir någon gång i februari om allt går som planerat. Det enda jag kom på att fråga var: -Kommer jag att tappa håret?
-Ja, det kommer du att göra inom ganska snar framtid, sådär om ungefär tre veckor.
Men det är ju ingen stor sak, det kommer ju att växa ut igen.

Det var det som jag kommer ihåg att jag grät över när hon lämnade rummet.

Jag skulle bli skallig. Scener från filmer där fångar blev tvångsrakade dök upp i huvudet samt från filmer där man rakade håret av barnen som hade fått löss. Långt hår som föll mot golvet, dessa ägglika ansikten med stora och sorgsna som inte har ett hårstrå.

Patetiskt kanske en del tycker, men det är likafullt ens personlighet och trygghet och om man kan välja att raka av sig eller om man successivt vänjer sig vid det av olika orsaker så är det inte jämförbart med att helt enkelt tappa det inom en snar framtid.

Jag valde ganska så snabbt att ta kontrollen över detta och klippa mig kort och ge mig en kick med chockrosa hår till att börja med. Någonstans inuti mig kändes det helt galet, men lite glädje var det att släppa loss när man kan och den frisyren har inte passat på mitt jobb.

Så med raska steg gick jag till Yvonne som hjälpte mig med detta redan dagen efter första behandlingen. Familjen fick en liten filmsnutt som förvarning.

Nu är det ju så att det inte är bara på huvudet vi har hår och det var faktiskt ganska dråpligt att jag inte tänkt på det. Upptäckten kom när jag efter två dagars snörvlande med helt galen rinnsnuva ställde en fråga till gruppen på FB om någon hade likadant. Svaret gjorde att jag kände mig som en idiot, jag har ju inget näshår kvar, inget som stoppar flödet liksom.
Här har man putsat näsan från irriterande hårstrån och helt plötsligt är allt borta!

Kroppsbehåring överhuvudtaget då? Jodå, allt småludd är borta vilket gör att det känns som om jag har plastfolie på ryggen efter en promenad om jag blir svettig, mina ben är som lena som en babys och jag tycker mina öronpluggar blivit lite mera kännbara när jag lyssnar på en bok.
Vi har ju hår som ett skydd sedan vi hade päls och det märks ju nu när det börjar bli kallare, man fryser ju som en tok och upp i alltihop eldar man för kråkorna. Detta innebär att jag oftast går med något på huvudet även när jag är inomhus.
Konstigt nog har jag aldrig reflekterat över att det inte endast är håret på huvudet som faller av, så även detta blev en erfarenhet och jag har fått en helt annan förståelse för ”generande” hårväxt – den är bra att ha.

Än så länge har jag hyfsade ögonbryn och ungefär hälften av ögonfransarna, men dom ryker väl dom också så småningom.
Nico ska kursa mig i att rita bryn när det börjar bli dags, annars kommer jag verkligen se ut som ett ägg när jag både är tyst och blundar, man har ju liksom inget som ger en indikation av ett ansikte annars. Nu är det väl endast Reimond som måste se mig så och vi har ju känt varandra länge vilket jag är otroligt tacksam över och att han säger att jag duger som jag är.

Skämt åsido, det är jobbigt att se sig i spegeln, jag hoppar till var morgon och känner mig bedrövad. Man blir fort sliten och huden blir trött, ögonen likaså. Jag har lovat mig själv att försöka göra det bästa av det hela och tänker envist få till ett acceptabelt nylle varje dag.
Inte för någon annans skull, utan för min egen.

När dagen kom som skulle bli min sista med hår kändes det i magen. Jag märkte det redan på lördag, 16 dagar efter första cellgiftet. Nicos sambo Simon firade sin 30 årsdag och jag upptäckte på kvällen att det började att lossna. När jag kom hem på natten så ställde jag mig framför spegeln och plockade testar och den känslan var riktigt tung. Denna helg hade Reimond fått sätta sig i karantän på grund av feber i väntan på provsvar så han kunde jag inte trösta mig hos heller. Då tog jag beslutet att be Yvonne om hjälp igen och på måndag morgon fick jag beskedet att hon kunde komma redan samma eftermiddag.

Jag tog en lång promenad på förmiddagen och laddade upp humöret, jag skulle också få besök av vännen Carina samma dag så då tänkte jag att jag hade två starka och sköna kvinnor hemma hos mig när det var dags. Jag trodde jag var redo när Yvonne startade trimmern, men jag kan inte beskriva känslan på annat sätt än att det var grymt jobbigt.
Tur nog är Yvonne realist och gjorde det enkelt och snabbt, Carina peppade för fullt och när alla rosa testar låg i soporna så var det bara att räta på ryggen och göra det bästa av det hela. När jag tittar på filmen från denna dag så är jag så himla lycklig över att just Yvonne och Carina var med, med stabilitet, trygghet, glada tillrop och uppmuntran men absolut ingen medömkan höll dom ihop mig när det kändes för eländigt.
Tack till er!
Det är inte heller för sympati jag lägger ut denna, det är för att visa vad cancern gör med oss och vad den mer eller mindre tvingar oss igenom, stort som smått. Men om vi är förberedda så kan vi mota bort mycket genom vänskap, glädje och kämpaglöd.

Nu när tiden har gått och jag blivit mera van vid min kala hjässa så känns det ganska okey, visst saknar jag mitt hår och visst är jag ledsen emellanåt, men detta är priset som hur många som helst innan mig och alla dom som kommer att drabbas får betala och jag gör det mer än gärna då det innebär ett fortsatt liv.

Det finns en bok som heter ”Chemo Queens, styrkan sitter inte i håret”. Det är en samling berättelser som Angelica Amazona Weijland samlat in från kvinnor i samma situation och deras känslor kring detta med att tappa håret. Angelica drabbades själv av bröstcancer 2019 och saknade lättillgänglig litteratur kring detta ämne.
Jag beställde den direkt och läste den och tog till mig deras upplevelser och det finns många leenden i dessa funderingar. Den stärkte mig och säkert alla andra som läser denna. Så om du känner någon eller själv hamnar i den här situationen så är den ett boktips, enkel, äkta och ärlig.