Igår, på Nobeldagen fick jag min fjärde behandling. Min läkare har valt att sänka dosen då han tyckte att mina biverkningar var alltför kraftiga och resonemanget att om jag mår väldigt dåligt så förbättrar det inte behandlingen i sig. Det känns skönt.
I övrigt så var gårdagens sköterska där på onkologen lika trevlig och proffsig som dom andra före henne, man känner sig väl omhändertagen när man är där i några timmar.
Reimond och jag passade på att ”äta ute” när vi var på väg hem….i Coronatider innebär det att vi köpte en varsin sallad på Elsas coffeshop i Gävle, åkte norrut och stannade på en parkering och åt den….ute. Man känner att man blir ganska så kravlös när saker ställs på sin spets, vad är väl ett underbart restaurangbesök om man hela tiden ska sitta och oroa sig.
Nej, det får vänta tills allt är över, dock tycker jag att vi ska köpa maten hos krögarna och hjälpa dom att hålla sig kvar tills pandemin har lagt sig.
Nåväl, hemkommen och nöjd så fortsatte Reimond envist med att få vårt gästrum klart och jag drällde mest omkring men fick i varje fall ihop en middag till slut.
Som alltid efter behandling och intagande att några doser kortison så blir jag lite triggad fram emot kvällskvisten. För att inte störa Reimond så brukar jag lyssna på bok i mitt pannband som Simon och Nicolina förärade mig när allt detta startade. Då kan jag bekvämt lilla på kudden utan skavande öronpluggar och som vår käre kisse Fozzie gärna biter sönder om han får tillfälle.
Sagt och gjort, jag hade en himla bra bok att lyssna på, (det boktipset ska ni få senare), somnade till slut med den pågående i örat och körde igång den då och då under natten då jag hela tiden vaknar till. Trots att boken är så bra så somnar jag väldigt lugnt när någon pratar i mitt öra.
Strax efter sju vaknar jag pigg som Rönnerdahl när han skuttar ur sängen, inget ont i höft eller rygg, fasen vad kortison kan göra underverk!
Kilar in i badrummet, studsar som vanligt till när jag ser mitt ansikte i spegeln, lite svullen här och där, rosa hjässa med lite stubb kvar, ena ögat sådär charmigt hopklistrad och till råga på allt – iklädd ett brett svart pannband. Så lyckligt lottad jag är som jag redan har en trogen följeslagare i livet, för inte skulle man hitta en ny med denna morgonlook.
Men så ser jag det, när jag försiktigt drar av mig pannbandet,jag kan ju säga att huvudet är lite hoppressat av det efter nästan 10 timmar. Det gör underverk med ens öron!
Eftersom inte håret finns kvar att dölja dom där murklorna man har på vardera sida så gör pannbandet att dom ligger snyggt utslätade längs huvudet, dom syns knappt i spegeln!
Så om man har problem med lite för utstående öron och inte tycker om att lägga sig under kniven, investera i ett pannband, med hörlurar om du tycker om att somna med en behaglig röst i örat, allt till en ringa kostnad.
Nu inser jag vad en sjukdom kan göra med ens hjärna, den ger en tid att tänka på sådant som jag aldrig skulle lagt tiden på innan….
På gott eller ont, ja, det är upp till var och en, jag lider i varje fall inte av just det😊
min jävla scrooge 