Hur svårt är det inte att formulera dessa ord för sig själv?
Jag provade nu på morgonen, tittade mig i ögonen och sa de tre orden. Testade att säga dom med olika betoning, som Martin Ljung gällande Fingal Olsson som satt där borta (sådär, nu tappade jag dom flesta av er😊i varje fall om ni är födda senare än -75).
Jag har CANCER.
Jag har drabbats utav cancer
Ja, jag har cancer.
Cancer? Ja, det har jag.
Tusan också, jag har fått cancer.
JAG har CANCER.
Inte så värst konstruktivt kanske, men jag behöver faktiskt lite extra mod för att säga det till mig själv. Dom senaste dagarna har jag tänkt på detta i samband med att en äldre kvinna i Delsbo försvann från sin lägenhet. Detta har det skrivits mycket om i Hela Hälsingland och det var Anna-Greta som förirrade sig hemifrån vid 90 års ålder. Hur kommer det sig nu att jag tänkt på min cancer när jag fick reda på att det var AG det syftades på i tidningen?
I slutet på 90-talet var AG och hennes trofasta vän och sambo Elisabeth mina kunder när jag hade Ullicas blommor & present i Bjuråker. Dessa två kvinnor kom att bli mina favoritkunder, alltid glada, vänliga och rent ut sagt härliga. Vi fick en speciell relation och en dag när dom var inne hos mig så såg jag att Elisabeths högra arm var så svullen, huden var alldeles blank och säkert tre gånger så stor och och jag brukar inte skämmas för att fråga så jag gjorde det. Då säger hon helt enkelt, nej det är bara min lymfaarm som jag har på grund av min bröstcancer. Jag hade aldrig hör ordet lymfa i det sammanhanget och hon förklarade. Nu när jag tänker på det så var det första gången någon egentligen sa till mig: – Jag har cancer. Under åren hade vi många möten i butiken och på kyrkogården när gravarna skulle snyggas till. När jag sedan började jobba för FONUS så bad AG mig om hjälp när hennes syster avled och då åkte jag hem till henne och Elisabeth inför planeringen tillsammans med AG:s svåger. En fin dag med många trevliga samtalsämnen om allt möjligt. Under de närmaste åren var jag hem till dom några gånger för att prata trädgård, vårt gemensamma intresse. 2009 blev jag ombedd att komma hem till dem för att Elisabeth hade fått besked om att hon inte skulle överleva cancern och hon vill nu göra klart allt inför sin bortgång gällande begravningen. Det är ett hedersuppdrag som jag upplever så hedrande att jag fortfarande kommer ihåg vad vi pratade om, blommorna, musiken och maten, framförallt maten. Vi fikade och pratade om mycket annat också, jag vet att hela eftermiddagen gick åt och det blev en minnesvärd sådan. När sedan Elisabeth somnade in i oktober 2009 år så fortsatte jag och AG hålla kontakten, men eftersom min familj samma år flyttade till Hudiksvall så blev det mer och mer sporadiskt. För några år sedan sprang vi på varandra på stan, lika rask i benen som förut, AG var en kvinna som verkligen tog väl hand om sig, liten, nätt, smidig och alltid möttes man av ett varmt leende. Då berättade hon att hon trivdes rätt så bra i Delsbo, visst saknade hon huset, deras lilla paradis i Tjärna, men hon tyckte att det gick an. Hon var då fortfarande lika skarp i tanken och är så tacksam att jag tog mig den tiden den där dagen.
Efter det har det inte blivit någon mera kontakt, så det var med sorg jag insåg att det var AG som var försvunnen denna mulna och mörka december och som nu hittats avliden.
Dock känner jag mig säker att hon och Elisabeth nu sitter på en molntapp och tar igen de år dom förlorat och säkerligen fikar dom och skrattar, för skrattet var aldrig långt borta när man träffade dessa båda underbara kvinnor.
Så ett möte för länge sedan kan verkligen etsa sig fast i minnet. När det gäller detta med lymfaarmen så vet jag att det var den andra saken jag grät över när jag fick mitt cancerbesked och att det spridit sig i lymfan, det var att jag skulle få den svullna armen jag såg hos Elisabeth den där dagen i Bjuråker för över 20 år sedan. Kanhända det gjorde ett så starkt intryck på mig för att Elisabeth var så rak och ärlig när hon berättade, hon hymlade inte över något utan sa som det var. Idag har ju forskningen gått framåt och så mycket har hänt bara under dessa år, men jag tänker då på alla kvinnor som under åren fått diagnosen och verkligen fått uppleva både smärta, starka biverkningar, tuffa besked om att det inte finns något att göra då cancern hunnit sprida sig. Så många som hade oupptäckt bröstcancer, som upptäcktes för sent och som med dåtidens behandlingar for så illa med sina kroppar. Idag kan man säga att nästan varje timme får en kvinna beskedet om att hon har bröstcancer, ca 8000 kvinnor i Sverige per år. ( källa: Bröstcancerförbundet) Vi är alltså otroligt många som sitter i samma båt och än en gång förundras jag över att jag inte pratat med flera drabbade under mitt vuxna liv.
Pratat om känslan, måendet, biverkningarna, livet, ja allt… Nog måste väl jag ha stött på flera drabbade än Elisabeth och två väninnor. Jag har genom att bjuda in till mitt nuvarande liv fått vetskap om flera drabbade in min perifera närhet, det stärker mig att om vi vill så ska vi prata öppet om det. Delad börda, lättare börda.
Mitt egna lilla mål är framförallt att få alla kvinnor som kommer i min väg att ta kontrollen och inte endast förlita sig på mammografin, lär känna dina bröst, undersök dom kontinuerligt, var observant. Ju tidigare den fulingen hittas, desto större chans till seger över eländet.
Jag har läst mycket på Bröstcancerförbundets hemsida, https://brostcancerforbundet.se/ för att skaffa mig en neutral inblick om min sjukdom. Detta för att den är så individuell och vi bör inte jämföra oss med andra, men däremot kan vår kunskap bredda oss och på så sätt kunna stötta varandra.
Så här se Bröstcancer ut i siffror från hemsidan.
Kvinnor
- 7 824 kvinnor fick diagnosen bröstcancer 2017
- 1 413 kvinnor dog i bröstcancer 2017
- Cirka 30 procent av alla cancerfall hos kvinnor är bröstcancer
- Medianåldern för insjuknande i bröstcancer är drygt 65 år
- En av tio kvinnor riskerar att få bröstcancer före 75 års ålder
- 65 procent av tumörerna upptäcks med hjälp av mammografi
- I cirka 10 procent av bröstcancerfallen är ärftlighet en dominerande orsak
- Hos mellan 2 och 5 procent är det mutationerna BRCA1 eller BRCA2 som orsakar bröstcancer
(Siffror hämtade från Folkhälsomyndigheten, Cancer i siffror och Socialstyrelsen)
Så, om vi alla lär våra döttrar att undersöka sina bröst på ett helt naturligt sätt så har vi redan där en möjlighet att begränsa sviterna efter cancerns framfart, om vi hjälps åt att prata om hur det påverkar ens livskvalité så kan tillsammans uppmärksamma sjukdomen och lyfta fram forskningen kring denna.
Det som ger våra barn deras första månader av trygghet, näring, kärlek och stabilitet är det som sedan gör många av oss kvinnor sjuka ja, till och med dödssjuka, det är våra bröst.
Det kan man kalla ytterligheter och som kuriosa i det hela så hittade jag någon statistik om att man har en mindre risk att drabbas av bröstcancer om man är flerbarnsmor….
Attans, vi som planerade ett fotbollslag Reimond, nu blev det inte så utan det blev så här istället men två fina ungar belönades vi med i alla fall.
Jag avslutar detta inlägg med mina varmaste tankar till AG och Elisabeth, två starka qvinnor som jag önskar att jag kunde få mera tid med, vi skulle kunna ha ett mycket intressant samtal nu med våra nya erfarenheter om livet….må ni ha det gott där ni nu är.
min jävla scrooge 