Hopp, framtidstro och positiva tankar

Inför det nya årets första alldeles färska timmar så blir man ju ofta lite tankfull.
Nu när jag sitter och skriver detta så har jag samtidigt Nyårsbönen från Rogsta på live i bakgrunden. Detta var ju inte möjligt förut, så det här året har ju inbjudit till många nya sätt att agera, tänka och använda tekniken på många gånger bra sätt.

Min försök att mulitaska med bloggskrivning och gudstjänst är kanske inte optimalt, men det går ju. Här kommer mina tre hopp inför 2021.

HOPP no:1
I vårt jobb har tekniken inneburit mycket positivt i Coronans framfart. Vi har fått möjligheten ge våra sorgehus livestreamade begravningar till släkt och vänner som inte haft möjlighet att själva fysiskt närvara vid begravningen, många av våra kundmöten har ägt rum på distans via olika kanaler, restriktionerna har ändrats från en dag till en annan, snabba omställningar har varit tvungna att respekteras. Ja, detta år har förändrat begravningsverksamheten på många sätt. Familjernas förluster ska ju inte förbises, men många gånger känns det som om dom får stå lite grann åt sidan på grund av pandemin och man vill ju så gärna att alla ska känna ett lugn och trygghet i den sorg dom drabbats av.
Mitt hopp i detta ligger i att vi kommer att kunna återgå till det som för mig har varit min ledstjärna i 20 år. Närheten, det personliga valet, omtanken, lugnet och framförallt det viktigaste, att ges tid att sörja tillsammans med andra, detta rent fysiskt med varma händer och famnar. Det vi behöver så mycket när vi drabbas av sorg.

Inte ”Hålla avstånd ”utan ”Hålla om”!

HOPP no: 2
Att vi genom detta år av nya lärdomar blivit förändrade ända in i ryggmärgen.
Vi har dragit ner på flygresor.
Vi har fått börja planera utifrån att inte spontant åka på affären i tid och otid.
Vi har insett att vår vårdpersonal är våra vardagshjältar.
Vi har som i-land lärt oss att vi inte är oövervinnerliga.
Vi har förstått vikten av lokala producenter.
Vi har insett att vi inte behöver allt materiellt.
Vi har börjat bry oss mera om varandra.

Vi har lärt oss den basala hygienen, det som vi lärde oss i småskolan.
Tvätta händerna, tvätta händerna, tvätta händerna.
Tänk att det behövdes en pandemi för att ge oss den vanan åter.

Så mitt hopp är att vi fortsätter att vara bra människor, att vi inte glömmer bort hur vi kände år 2020, att vi faktiskt tar till oss detta vi gemensamt varit med om och behåller dom goda bitarna vi lärt oss i pandemins spår.
Det jag däremot vill ha tillbaka är att kunna ge och få fysisk omtanke när behovet finns, att få lägga en arm om någon som är ledsen, att få trycka en hand för att ge stöd.
Det är mitt andra hopp.

HOPP nr.3
Detta är mitt privata hopp och min bön.
En inte helt egoistisk tanke trots att den rör mig, jag har ju trots att några omkring mig som mer eller mindre känner ett behov att jag står pall genom allt som komma skall gällande min Mr Scrooge. Inför julen 2020 så fick jag inte något mera besked om hur den lille fulingen mår i mig, hur mycket snällare han har blivit. Så detta innebär att jag lägger detta kring en snäll och beskedlig Scrooge till julen 2021 istället.
Varför stressa i något jag inte kan påverka mer än en så sund livsstil som möjligt?
Jag hoppas att jag i början på året, sådär i februari har en plan och en möjlighet att kunna komma tillbaka i tjänst på Fonus då jag saknar mitt liv som behövd på jobbet.
Jag hoppas också att jag tar lärdom av detta jag går igenom just nu och ännu mer uppskattar livet och det jag har, detta gäller även mig familj. Att vi försöker bortse från petitesser och det som är en värdslig sak som Karlsson på taket sa när han tyckte Lillebror oroade sig i onödan.
Jag hoppas också att det som Reimond nu är drabbad av är något som inte är allvarligt, jag behöver verkligen att hans 47:or står stadiga för min skull nu.
Jag hoppas att Nicolinas och Simons flytt hemåt kommer bli så smidig som möjligt och att jag får det utlovade egna rummet hos dom(!) med havsutsikt vill jag ha….
Jag hoppas också att Simon och Sara kanske hittar sitt mål om att kanske skaffa sig ett boende på närmare håll, då kanske jag kan få ett rum där också.
Om jag fortsätter att vara sjukskriven så kommer jag behöva miljöombyten så jag inte knäcker Reimond helt.
Hemmafrun i mig har tröttnat. Så, dessa var mina hopp om 2021!

Bilden nedan är från min femte cellgiftsbehandling dagen före nyårsafton och det var då jag fick dessa tankar i huvudet. Tack för att jag får dela dom med dig.