Reflektioner v.3, sjukhusvistelse och grubblerier

Nu har jag varit i ”cancerstadiet” i nästan fyra månader. Det inleddes med en sjukhusvistelse som gav mig insikten om vikten av att hålla sig frisk när man nu har blivit sjuk.
Jag har efter min hemkomst då i mitten på oktober inte haft en förkylning, känning av någon bakterie eller virus överhuvudtaget. Helt otroligt fysiskt frisk har jag varit mitt i alltihop.

Nu är det då äntligen slut på dessa cellgifter som skulle in i min kropp, jag ser med både förväntan och bävan fram emot nästa steg i processen. Jag erkänner att jag faktiskt har varit rätt så nedstämd på grund av att inte ha den inrutade kalendern framför mig längre. Mina veckor har ju bestått av:
Omläggning PICCline
Provtagning
Behandling
Omläggning PICCline
Biverkningar
Färre biverkningar
Omläggning PICCline
Få biverkningar
å börja om från början……i över tre månader…..

Enformigt men tryggt! (Och tråååkigt)

Nu står jag utan schema, allt är blankt förutom inbokad röntgen och en läkartid den 29 januari samt antikroppar i Gävle och förhoppningsvis borttagning av min PICCline.

Det låter ju uppbokat så det räcker, men jag vet inte hur Mr Scrooge mår.
Är han hårt ansatt och på väg att ge upp eller har han hämtat sig igen och skickat ut flera små elakingar i min kropp? Jag har ju fått vetskap om att de gifter som pumpats in i min kropp bör ha hämmat tillväxt och spridning.
Bör ha. Känn på orden en stund.
Likafullt så finns det en liten, liten ynka risk att det inte blev som det borde.
Stundvis dyker en rädsla upp, jag har ju börjat läst på lite mera, mestadels genom andras scenarion med liknande diagnos. Då inser jag ju hur många tuffa saker jag kanske ska gå igenom framöver, man läser om kontinuerliga injektioner, många mediciner, operationerna som på olika sätt är jobbiga och smärtsamma. Oron för återfall som hela tiden ska ligga ute i periferin och smyga sig in i hjärnan när man inte hinner stoppa tankarna. Detta är ju min verklighet, liksom alla ni andra drabbade, bara att konstatera.
Hur ska jag nu hantera detta då?
Ja, ett sätt är ju att helt enkelt inte tänka på det i onödan, skitlätt, eller hur?
Absolut inte!
Ett annat är ju att ha helt vidöppna ögon med fullt fokus på vad som händer just mig och ta det vartefter, lite lättare och jag tror det är så jag får göra. Försöka ta råd från de med tidigare erfarenhet, men inte se vad som hänt andra och i onödan oroa mig för att även detta skulle bli min lott. Det gäller att sanera tankarna alltså, för i gruppen jag är med finns så många som man vill visa omtanke och förståelse för deras situation, men ändå risken att jag räds för min egen del.
Dessa tankar och funderingar har fått tagit sig tid att vridas och vändas under dessa dagar efter nyår, så då hjälpte mig min kropp att avsluta del ett med……feber!

Nu fick jag lite annat att tänka på i varje fall.

Jag vaknade vid 2-tiden av en enorm frossa, skakade mig utför trappen, knaprade snabbt i mig två alvedon och letade termometern som hade fått ben och förflyttat sig sedan senast, 38.4, ja det är ju inte så farligt tänkte jag och lade mig för att somna om. När tankarna då snurrade igång så kom jag ju på att jag vid minsta temp över 38 skulle bege mig till akuten enligt onkologen. Mina soldater i kroppen är ju ganska så utslagna och då ska jag ju tänka mig för lite. Skakar mig återigen utför trappen, brygger the och ringer 1177.
Inget snack om saken, in på akuten bara. Med andra ord, jaga upp Reimond som verkligen skulle behöva sova ut, packa väskan och åka in.

Det blev sidoingången igen och jag fick ett trevligt mottagande av en yngre manlig sköterska.
Tempen var nu snyggt nere på 37, 1, suveränt med Alvedon, värdena såg bra ut och en läkare skulle komma in. Ytterligare en trevlig kille kom in och tog lite prover och efter någon timme kom läkaren och menade på att jag nog kunde åka hem då jag var feberfri och inte visade på just några andra symtom. Vi kom överens om att jag skulle återkomma om febern dök upp igen samt tänka på att vara symtomfri i 48 timmar innan jag träffade någon annan människa. Samt att undvika Alvedon förstås.

Väl hemkommen så blev det sängläge och retur till sjukhuset när Reimond kom hem efter jobbet, då formligen kokade jag. Eftersom jag skippat Alvedon denna gång så presterade termometern hela 41 grader, mitt personbästa faktiskt.
Då kördes hela apparaten igång, Covidtest och allehanda provtagningar. Redan efter någon timme så blev jag förd till Covidslussen , egen ”kuppe”, med TV, fönstret på vädring och varmt mottagande av en vänlig sköterska. Vad med kan man begära?

En liten rar händelse när jag kom upp på sal var att en vänlig ung manlig uska kom in med saker jag kanske behövde, typ kläder, handdukar och så vidare och han såg ju mig när jag rullades in så förstå att jag fick till ett glatt smil när det överst på högen låg en kam.

Nu fick jag 2,5 dygn i detta rum, allt flöt på, inga stora segrar precis och otroligt långt ifrån den jobbiga känslan jag hade senast. Inga större gastronomiska upplevelser, snäll och fin vårdpersonal, mycket sömn och många reklamsnuttar. En liten rolig sak till förresten, klockan på väggen hade stannat och när en sköterska skulle kolla min andning så upptäckte hon detta och plockade ned den för batteribyte. Den blev liggandes på tvättstället hela min tid i rummet och dom flesta som gick ut därifrån frågade mig varför klockan låg där. Jag vet ju själv hur man tänker när det gäller sådana här lätt lösta problem, man ska göra det sen eller man ska bara… Det blev ju till slut ett återkommande skämt mer eller mindre och så var det väl nog med det.

Men, nu bytte jag sal och kom in på vanlig vårdavdelning och när sköterskan skulle kolla andningen även här så var det samma visa igen. Klockan hade stannat och hon plockade ned den och lade på tvättstället och allt upprepade sig. Det som blev kontentan av denna lilla historia är ju inte så upplyftande för självkänslan precis, det finns ju ett talesätt i många varianter, här kommer en av dom: ”Hon är så ful att klockorna stannar” och med det i åtanke lämnade jag sjukhuset med en lunginfektion och antibiotika i väskan fyra dagar senare. Exemplarisk vård vill jag bara säga.

Idag har jag nu varit iväg till Söderhamns sjukhus för den röntgen som kommer att ge mig besked om hur Mr Scrooge mår, jag hoppas bilderna blev bra. Jag fick i varje fall ut på tur (med retur) och två trevliga och pratglada taxichaffisar och det gjorde min dag. Allt för att få variation på dagarna, samtal med andra människor ger mycket, när man orkar…

I morgon, onsdag, är det då dags för turen till Gävle och om min trogna PICCline då kommer att tas bort så börjar det närma sig bastuläge igen, som jag längtar efter att få känna mig riktigt renskrubbad igen!