Clintan, bio och pappa

Jag känner mig så sugen på att skriva ett inlägg om film.
Med tanke på att jag har några timmar om dagen att slå ihjäl i min ensamhet så har jag börjat ”unna” mig en film på förmiddagen. Detta tillsammans med träningscykel och yoga matta, dock är användningen lite sporadisk men jag försöker verkligen.
Idag så hittade jag en gammal goding som gjorde mig nostalgisk. Pale rider från 1985 av och med Clint Eastwood och då kom jag och tänka på filmminnen.

Jag vill börja med att beskriva min uppväxt vad gäller biofilmer i Delsbo under slutet på 70-talet och början på 80-talet. Vår pappa hade ett av sina många jobb som maskinist på Svea Bio i Delsbo. Detta innebar en enorm fördel för mig och mina systrar, vi gick gratis på alla filmer. Med andra ord, jag såg allt jag fick. Det finns så många minnen från filmer under dessa år och jag kom att tänka på allt möjligt idag när Clintan gjorde entré som präst i dagens film.

Mitt första minne från biografen i Delsbo var mötet med Scot och Wiveca och deras son Jonas. Tänk att som 10-åring träffa några som bara pratar engelska och som har en kanonhäftig lägenhet, den såg verkligen inte ut som vårt hem, jag har minnen om en massa inredning med tyger i alla de färger och dessa två vackra människor som kom ända från USA.
Eftersom jag fick se alla filmer när pappa jobbade så innebar det att jag såg Robin Hood, Walt Disneys film från 1973 hela sex gånger. Den visades nästan hela veckan och två gånger på söndagen, till slut kunde jag nästan varenda replik och blev till köpet förälskad i Robin Hood trots att han var en räv. Kände mig faktiskt lite sotis på Marion…

Svenska matinéfilmer var ju det vi såg varenda söndag och då pratar vi John Elfström som Åsa-Nisse och alla Astrid Lindgrens underbara figurer. Dock har jag ett speciellt minne av en söndag när jag och syrrorna skulle gå på Emil i Lönneberga och det var den filmen där Emil såg orättvisan i fattighuset där kommandoran styrde och ställde.
När vi sitter där i salongen så får vi se kommandoran ramla ned i en björngrop och efter ca 15 minuter så får vi se Emil och Alfred gräva den just den där gropen.
Jag har inget minne av att vi tänkte på det under filmens gång, däremot berättade pappa efteråt på väg hem att han råkat satt in fel rulle i projektorn.

Jag förknippar ofta doft, smak och ljud med saker som har hänt och matinéerna i Delsbo var omgiven av smaken av Pigall och Gammaldags Nickel, doften av sätena inne i biografen och ibland vinterblöta kläder samt ljudet av Lois höga prat och som alltid åt FOX citronkola och prasslade med papperet som sedan av någon orsak alltid kastades mot filmduken under busvisslingar av honom och de andra grabbarna. Jag fick också min lärdom om att inte äta Kexchoklad i biomörkret, när lyset tändes så insåg man att både tröja och byxor skulle åka i tvätten när man kom hem.

Ett skräckfilmsminne var Hajen, denna film som än idag gör sig påmind när jag ska simma på lite djupare vatten, detta trots att jag vet att det inte finns hajar i Gäddvika.
Här satte pappa sin egen prägel på hur besökarna i salongen skulle uppleva filmen.
I filmen så finns det en sekvens där Richard Dreyfuss dyker under en kapsejsad båt som har ett hål i skrovet, när han vickar den så ramlar det ut ett huvud ur hålet och det blir ett klassiskt skräckfilmsljud. Eftersom även denna storfilm visades en hel vecka så lärde sig pappa var dessa typiska höjdpunkter var och han njöt verkligen när han kunde stå där uppe och se hur besökarnas silhuetter mot bioduken lyfte en halvmeter när har vred ljudvolymen till max. Jag borde ju ha varit i 11-åldern när jag såg denna film och kommer så väl ihåg att jag inte kunde sova utan ville krypa ner mellan mamma och pappa på natten, mamma muttrade rejält över att jag tjatat mig till att få se filmen. Det där med åldersgräns på bio gällde inte maskinistens barn.

Den enda nackdelen att vara dotter till maskinisten på bion var när det strulade för honom eller om han missade byta projektor mellan rullarna, då blev bioduken alldeles vit och man hörde busvisslingarna samt glåporden som haglade om att ens pappa schabblade sig. Då gällde det att fort springa upp och säga till honom. Ibland gick helt enkelt filmen av och då var det bara att vänta tills pappa hade tejpat ihop den och startat om.

Så åter till Clintan, en av mina absoluta biofavoriter, alla westernfilmerna där han alltid var den tysta typen, tuff men med ett gott hjärta. Cool som få, alltid bäst på att pricka rätt, alltid snabbast. Han gjorde sig bra på affischerna också, dessa prydde hela min vägg, snyggast var den från filmen Den gode, den onde, den fule. Jag säger bara, visslingen i filmen, oj, oj oj….

När jag nu såg Pale rider idag så kan jag ju dra mig till minnes känslan av att sitta där hopsjunken i de vinröda biofåtöljerna med tuggummikladd av Bugg eller Juicy Fruit under sätet, hur man helst inte ville missa reklamen före, hur man blev lite generad att OB:s reklamsnutt med millilitermåttet eller Tampax med införingshylsa och sedan spänningen när introt började. I denna film så får man se ett helt gäng av de onda ridandes på sina hästar med hat i blickarna, sedan hoppar man över till de goda och snälla människorna som sliter med sitt guldvaskande, alla vänliga och fredliga, så inleds de första minuterna i filmen, de onda och de goda om vartannat och hur dom till slut möts i samma scen.
Det var så förbaskat enkelt, inga baksluga människor, utan var dom ond så var dom det filmen igenom, likaså gällde de goda, man visste liksom vem man kunde lita på. Inga dolda agendor. En avvek dock från mönstret i Pale Rider, Richard Kiel, Jaws från Bondfilmen var med i en liten men ändå viktig roll. Han har väl oftast spelat ond och även här tillhör han den onda sidan, men i slutet på filmen mjuknar hans hjärta och han blir god och snäll han med, kul för honom.
Så även om jag förstår att Clintans filmer har lite töntstatus idag så tycker jag om den genren.

Ytterligare ett biominne dyker upp nu när jag sitter här och skriver.
Blecktrumman från 1979, ja snälla nån!

Eftersom byns ungar alltid kunde åka med pappa till bion så skulle grannen Bengt åka med denna kväll och se Blecktrumman. Ingen av oss visste vad det var för film, vi hade ju endast sett affischen och det såg ut som någon form av skräckis. Alltid lika spännande… Jag hade ju kommit upp i åldern 14 år, så då fixade ju man en sådan lite bättre än när man såg Hajen. Eftersom varken Bengt eller jag hade någon att gå med så satt vi tillsammans. Filmen började och det var inte långt efteråt som jag ångrade mitt val att gå på bio denna kväll. Om ni har sett filmen så behöver jag inte förklara hur jag kände mig. Jag tålde skräck men jag var lite mera ovan vid sexuella scener av detta slag och ganska kalla och råa sådana i en skitig krigsmiljö, en gallskrikande unge som inte kunde vara utan sin trumma och till råga på allt, över 2,5 timme! Detta med en kille som var några år äldre i sätet bredvid och jag var inte så van vid killar heller utan ganska blyg. Bengt var avsevärt mindre hämmad och det gjorde ju inte det hela enklare, jag var så generad hela filmen, den var en lång pina och bara därför valde jag att återuppleva den en ljus och fin dag tillsammans med Nico. Vi hyrde den för att jag skulle få en annan bild av en ”storfilm” som vann en Oscar på den tiden, men det blev samma sak. Dock behövde jag inte blunda eller rodna av filmen denna gång, men jag förstod nu mitt unga jag och varför jag blivit så illa berörd av den.

Vi hade det inte så fett när jag var barn och tonåring, men på detta sätt lyckades pappa ändå höja statusen för mig, något som väckte jämnårigas avundsjuka och det var att jag alltid fick gå in gratis på bion och det tackar jag pappa för.