Historien om mina öronkatter

Denna berättelse tenderar att kunna upplevas som endera mycket banal eller kanske fascinerande, men för mig betyder det mycket….trots att det endast handlar om två bitar av silver som sedan blev en, därefter tre för att sedan reduceras till två, efter ytterligare några år så blev dom fyra för att efter totalt 13 år bli fem.

Det var i juli 2008 som jag och Reimond skulle åka till Gotland. Jag hade fått för mig att jag ville uppleva något i södra Sverige och hade en bild av Gotland genom alla deckare jag har läst. Jag ville cykla i denna vackra natur, med röda vallmon efter vägarna och gofika på något pittoreskt och charmigt café som bara dök upp efter vägkanten, jag ville se ringmuren och få en realistisk bild av Visby som stad. I min fantasi hade utvecklingen stannat och allt så fortfarande ut som på medeltiden. Reimond såg också fram emot trippen, det skulle finnas oändligt med natur att fotografera, så vi skulle nog bli nöjda båda två.
På köpet fick vi ju också Öland och det var ju inte så tokigt alls, vi åkte runt ön, såg till att se det som vi trodde skulle vara det mest relevanta och detta inkluderade ju Långe Jan förstås.
När vi var på denna tur så passerade vi en marknad och självklart blev det tillfälle för ett stopp. Vi strosade omkring mellan stånden och var väl inte alltför köpsugna men när vi hamnade framför en kvinna som sålde silversmycken så stannade vi till. Något som jag alltid haft förmånen med när det gäller min make, det är att han uppmuntrar mig att köpa smycken eller kläder. Detta gäller framförallt när vi är på semester någonstans, jag är då lite mera svårövertalad av någon orsak, blir lite utav en bromskloss, med undanflykter såsom ”jag behöver inte, när ska jag använda den då” eller att det är för dyrt och så vidare.
Efter en viss övertalning går jag med på att prova vad det nu är som aktuellt och om jag kan ha klädesplagget så försöker jag igen mena på att jag inte behöver ha det, att det är bättre att vänta eller att det är onödigt och till slut står jag ändå med kassen i handen och inköpet är klart. Detta är nu inte mitt sätt att få hans godkännande att köpa något utan det handlar om att Reimond vill att jag unnar mig det, jag vill tolka det som ett tecken på kärlek. Det här gäller framförallt när det är något till mig personligen, så när vi är på en prylaffär med typ heminredning så är det inte alls samma sak, då försöker han inte eller så behöver han inte hjälpa mig att handla.

Så, då var det nu dags för denna uppvaktning här på marknaden. Jag fastnade för ett par örhängen utformade som silvergrodor vilka såg ut att ha klämt sig igenom hålet i örat, dessa tyckte jag var lite roliga och häftiga, men som sagt, egentligen behövde jag ju inte ytterligare ett par örhängen. Reimond hade sett ett par örhängen utformade som katter och tyckte att dessa skulle passa på mig, efter en viss övertalning så inhandlades båda paren och det är om dessa katter denna berättelse handlar om men jag måste bara visa en bild på grodan också.

Här är första bilden på mig med katterna på plats, så jag förmodar att det inte var så långt efter inköpet på marknaden.

Efter att ha börjat att bära dom så kunde jag inte tänka mig att ha något annat i öronen, grodorna glömdes i stort sett bort och jag hade nästan bara dessa katter under ett flertal år och det började jag med på vår resa över till Gotland.

Eftersom detta är den semester jag nog värderat högst så vill jag stanna lite vid dessa minnen. Vi hyrde cyklarna så snart vi kom iland efter färjeturen och letade oss fram till campingen där vi hade fått tag på den stuga som vi skulle ha som utgångspunkt.
En dag tog vi oss till södra delen av ön och cyklade ner till spetsen och rundade denna och vände norrut. Jag kommer ihåg en fantastisk natur med kargheten längst söderut och därefter började åkrar och fält kanta färden mot stugan. Vi fick uppleva den underbara synen av vallmofält, den vackert varmröda blomman som jag önskat att få se och även stora mängder med cikoria som blommade med sina lila blommor, jag känner fortfarande värmen från denna dag.

Vi lade kilometer efter kilometer bakom oss och njöt och helt plötsligt dök det upp en skylt efter vägen, Körsbärsgården. Vad kan vara mera lockande en det namnet, när man är svettig, törstig och fikasugen?

Vi kom då in i en helt otroligt vacker trädgård, full med buskar och träd, små cafébord där vi kunde slå oss ner. För att återuppleva dessa minnen så klickade jag in på Körsbärsgårdens hemsida och jösses vilken förvandling sedan vi var där, det skulle vara spännande att uppleva det igen på ett sätt, samtidigt kan ibland ens lite suddiga och med tiden förändrade minnen vara dom bästa att ha. Kanske ska man inte ”förstöra” dessa minnen genom att se dem på nytt? Det är lite som att se en film efter 30 år, man kommer ihåg den som den allra bästa man kunde tänka sig och blir mäkta besviken när man inser hur gammal den har blivit.
Mitt minne av Körsbärsgården är i varje fall ett fint sådant, vi strosade omkring i det olika delarna av trädgården, köksträdgård, kryddträdgård samt perenner. Jag kommer ihåg det som om man gick in i olika rum, klart skilda åt med rosor. Det frodades verkligen i dessa rum, örtagården var ljuvligt doftande och köksväxterna kraftiga och välmående.
Jag har också ett minne av att fikat smakade utmärkt och det är väl så, fika smakar som bäst när man gjort sig förtjänt av det.
Det såldes en fin bok om Körsbärsgården och det var den första boken av det slaget jag läst, en skildring om hur denna vackra trädgård återskapats och hur den förändras under årets 12 månader.

Jag kan inte låta bli att nämna ytterligare ett minne från Gotland…. Krusmyntagården och Club Sandwich. Jag förmodar att alla som besökt Gotland har gjort ett besök här och njutit av alla dessa kryddor, gått runt och fingrat på alla väldoftande blad, lyssnat på mängder av surrande humlor och bin som frossar på myntans vackra blommor, känt hur den varma luften nästan vibrerar av alla dofter. Reimond och jag pratade om just denna plats häromdagen och vi drog oss bland annat till minnes att vi fick några alrunefrön av en kille som visade oss runt och berättade för oss om örtagården och dess spännande växter, tyvärr lyckades vi inte få dessa frön att gro när vi kom åter hem till Kyrkbyn. Självklart måste vi även här äta något, det är ju liksom för mig halva resan, detta ätande av allehanda godsaker.
Här blev det nu dags för den absolut godaste Club Sandwich jag hittills ätit, detta var den första i mitt liv, men inte den sista men som sagt den mest välsmakande, jag blir fortfarande lite blöt i munnen när jag tänker på den och hur fascinerad jag blev av dessa jumbokaprisar som toppade det hela.

Nu tappade jag uppenbarligen tråden igen, så åter till mina öronkatter.
Det har hänt ett antal gånger att jag fått ta emot positiva kommentarer om mina katter, du vet sådant där lite oväntat från någon man möter i en butik eller en kund på jobbet. Detta hände som sagt några gånger och gjorde så att jag verkligen insåg att dessa två silverörhängen var speciella för mig, vi hörde liksom ihop, kände mig alltid lite naken utan dom. Åren gick och jag skulle iväg på ett Lionmöte en höstkväll. Vi skulle få information hos Kustbevakningen och när vi efter informationen kom till lokalen för mötet så kände jag att jag tappat en av katterna. Jag tog kontakt med mannen som hade givit oss informationen samt så gick jag dit dagen efter och letade utomhus och vägen där jag hade gått, men det fanns ingenstans. Jag sörjde min förlorade katt så mycket så att Reimond lovade att han skulle försöka sig på att göra en ny till mig. Men som det mesta här i livet så mattades det av och katten glömdes bort. Några år senare så besökte vi marknaden här i Hudiksvall och till min stora glädje ser jag kvinnan som sålde örhängena den där sommardagen på Öland, vara på plats med sina smycken.
Jag ser också att hon fortfarande har katter i sortimentet, men dom är lite annorlunda, ser lite ”billigare” ut men jag känner ändå att dom får så lov att duga så jag köper ett par.
Jag gör mitt bästa för att tycka om dom, men det går inte. För var gång jag tar på mig dom så känns det inte rätt, dom är liksom inte lika sköna att bära. Till slut lägger jag undan dom i en pytts och där får dom ligga bortglömda. Trots att Reimond säkert skulle kunna ha tillverkat ett nytt hänge till mig så blir det inte av och till slut glömmer jag bort allt vad gäller dessa örhängen.

Tills nu….. en dag i slutet på mars

Jag måste få börja med att beskriva bakgrunden till en vänskap först innan jag återigen kommer in på katterna.
I min tillvaro som en med bröstcancer så har vissa vänskaper fördjupats, en av dom är med en tjej vid namn Carina. Vi har känt varandra sedan några år tillbaka och detta framförallt genom quizlaget The Greeks på The Bell, den engelska puben i Hudiksvall.
Det var våra vänner Peter och Yvonne som tyckte vi kunde hänga på en kväll och sedan blev vi inkluderade i detta fantastiska gäng som på många sätt berikat vår umgängeskrets.
Det är inte så lätt att knyta nya och långlivade kontakter när man närmar sig 50 årsåldern. Detta hade jag nu förmånen att göra och det blev ett flertal på samma gång genom quizen.

Carinas och min vänskap blev mera förtrolig i samband med hennes mors bortgång då jag fick förtroendet att hjälpa henne och hennes syster med det jag kunde bidra med genom min yrkesroll. När man får ett sådant förtroende så får man också lite speciella band till varandra om man har en relation sedan tidigare, det är väldigt privat att planera en begravning och på så sätt kommer man ibland väldigt nära varandra i detta, att få möjligheten att ge hjälp till någon samtidigt som man får ett stort förtroende.
Under vårt eländesår 2018 dök hon upp i min privata sfär genom att ta finnas till för Nico på många olika sätt, framförallt genom att låna ut sina öron och ge bra och konstruktiva och peppande svar. Likadant fick jag uppleva den biten nu när jag fick mig diagnos, helt plötsligt satt hon bara här i vårt hem, fulladdad med hattar, mössor, halsdukar och allehanda kläder.
När Yvonne skulle raka av mig mitt hår så kom även Carina och tillsammans hjälpte mig dessa två vänner mig igenom en riktigt jäkla tuff dag. När Yvonne måste åka tillbaka till jobbet så stannade Carina kvar och tillsammans gick vi igenom hennes kassar med alla kläder och huvudbonader, dessa hjälpte mig igenom den tuffa behandlingen jag då hade påbörjat, livet kan ju kännas lite roligare om man har lite nytt att ta på sig.

Så, åter till hur Carina blev en del av denna berättelse.
För någon månad sedan var jag nere på Lions Loppis och träffade vännerna i klubben, när jag sedan skulle åka därifrån så såg jag att Carina hade ringt och när jag ringde tillbaka så kom vi överens om att jag skulle komma förbi så fick vi träffas och prata lite.
Det är faktiskt svårt att prata lite med Carina, man pratar mycket😊!
Hur som helst så berättar hon att hon hittat lite gamla örhängen och tyckte att ett av dessa passade mig och döm om min förvåning när hon lägger fram ett par kattörhängen, väldigt liknande mina första. Katten poserade inte på samma sätt, men snarlikt.
Det var roligt att komma hem och visa Reimond att jag återigen hade katter i öronen.

Nu slutar inte denna historia här vilket den hade om jag fått klart detta inlägg för en vecka sedan. Det var väl meningen med det också för när jag kom hem från Njutånger en dag så ligger det en liten kissekatt på köksbänken. Jaha tänkte jag, vad gör den stackarn här, varför har Reimond plockat fram den igen? När jag ser hans leende så förstår jag att det är något annat och när han säger att han hittat det utomhus.
Sedan i påskas när trädgården fick en riktig genomkörare så har vi fortsatt med nya projekt här hemma och Reimonds senaste är att gräva ur den gamla komposten som vi inte använt på flera år. Jag skulle så gärna vilja känna hans känsla när han inser vad det är han hittar i jorden strax framför komposten, där ligger mitt örhänge under några centimeter av tilltrampad jord! Det är liksom meningen med allt, så lätt det hade varit för honom att ta en spade med jord och slänga iväg istället för att huka sig ner och titta och då få syn på en liten bit av silver som varit gömd i 10 år.

Nu var det bara en sak, vart tusan har jag det örhänge som varit singel i alla dessa år? Senast jag kom ihåg vart det låg så var det på en hylla i ett av köksskåpen och där skulle det ha kunnat vara kvar om det inte vore för den lilla detaljen att det skåpet revs ut när vi totalrenoverade köket. Jag hade gett upp då Reimond kom upp från källaren med ett örhänge i nypan, han hade tagit ned det till sitt rum då köket skulle rivas ut, utifall lusten att tillverka ett likadant skulle kasta sig över honom.

Så, vad lär jag mig av denna berättelse då, jo att jag har den bästa make man kan ha, inte bara för att han ser till att jag unnar mig något fint utan också för att han på något vis lyckats återställa något som jag trodde jag förlorat. Min förhoppning är att detta också är ett tecken på att när jag sviktar i tron på att allt kommer att gå bra så ska jag tänka på att inte släppa taget om hoppet.
Svärmor fick rätt igen -”Det som inte är stulet kommer tillbaka”