Nu klarade jag av mitt mående i förra inlägget och därför ska jag nu försöka samla ihop alla lösa trådändar av tankar som jag har i huvudet och detta tänkte jag göra med hjälp av bilder från det som jag kallar mitt paradis, det vill säga vår alldeles egna trädgård.
Dock börjar jag på det ställe där alla ord hittills landat i bloggen, min tankehörna som skapades i höstas när jag insåg att jag till stor del skulle sitta i min fåtölj och bara vara där jag orkade och kunde. Här har jag haft många trevliga timmar av samtal med vänner som hälsat på, druckit otal många muggar the, pratat med Reimond när han kom hem från jobbet, pratat oändligt många och långa telefonsamtal, gråtit hejdlöst skrattat lika hejdlöst, ja i detta hörn har mycket ventilerats.
Så, det är inte mer än rätt att jag åter tar plats där en stund, tänder ljusen, dricker nybryggt kaffe och börjar att skriva….
Jag ska försöka låta bilderna tala för sig…. en måste ju försöka i alla fall.
Innan orden släpptes ut så bläddrade jag återigen i Hälsinge Sommar och inser vårt Hälsinglands kapacitet när det gäller upplevelser, bugar och bockar för redaktören, Marielle Anteskog, för alla trevliga reportage och en fantastisk sammanställning! Likaså läser jag gärna Mötesplatsen som Hudiksvallsbygdens församling ger ut, jag gillar formatet och att det handlar om en plats som för många har stor betydelse, framförallt under den pandemi vi fortfarande befinner oss i. Det är också till viss del lite av min arbetsplats när jag kommer tillbaka i tjänsten och jag är tacksam för alla er som genom er omtanke och omsorg hört av er och jag är förundrad över att jag funnits i så mångas böner under dessa månader, tack till er.
I det senaste numret hade Björn Wiksten en tanke kring längtan som träffade mig, för det är sant att det är längtan som driver oss framåt och gör att vi orkar.
Frasen ” Det var bättre förr” är ju så otroligt icke konstruktiv, strunt detsamma hur det var, vi kommer aldrig dit igen. Det är lätt att säga så, men vi tänker nog alla denna tanke emellanåt.
Går jag till mig själv i nuläget och ställer frågan till mig själv – Du Ullica, var det bättre innan du fick cancer eller låt mig formulera om frågan – Du Ullica, var DU en bättre människa innan cancern?
Då blir svaret klart och tydligt, nej, det var jag inte. Inte mot mig själv i varje fall.
Man får ju tillåta sig att bli lite av en egoist när man blir sjuk, detta måste man bli för att kunna bli frisk. För mig handlade det om att stanna upp och ta mig tid att reflektera över mitt liv. Jag har valt att leva för familjen och jobbet, tyvärr lite mera för jobbet många gånger. Detta är endast mitt eget val då jag har verkligen älskat mitt jobb som kundrådgivare på Fonus. Att med trygghet, kompetens och tid få möjlighet att hjälpa en människa som behöver den är otroligt tillfredsställande. Det ger så mycket att kunna vara den som i en tuff stund löser upp knuten och banar lite väg i en snårig och okänd djungel för den som är drabbad.
Jag och min familj har drabbats av sorg på grund av dödsfall sedan 2014-15 då det började med mamma, en massa husdjur, en kär vän, därefter morbror och släktingar på Reimonds sida och så kom året 2018 när Nico blev så sjuk att vi trodde vi skulle förlora henne och då avled även pappa och min syster. 2019 sade min hjärna stopp och jag stängde ned för att efter tre månader vara tillbaka i samma tempo. Kanske tyckte ”någon” att det borde få mig att stanna upp och känna efter – är det värt att ägna sitt liv åt endast arbete? Jag fattade inte att det var dags att sätta stopp, så jag tror att det satt någon liten ängel någonstans och tänkte att nu får det vara nog, jag ger henne en sjukdom, allvarlig men ändå övergripbar, då kanske hon sätter sig ner och tänker efter på vad det innebär att leva.
Sedan dess har jag suttit, promenerat, planterat, lagat mat, sovit, gråtit, skrattat och kommit fram till att livet är så mycket mera än att bara jobba och detta har framförallt vår trädgård fått mig att förstå.
När jag tittar ut på den så här från ovan så känner jag att jag vill ta med er ner i den härliga grönskan och jag hoppas jag ska kunna dela med mig av det som gör volter mellan mina öron när jag strosar omkring där eller när jag ligger på gräsmattan och filosoferar.
VÄLKOMMEN!
Jag börjar med en av de sakerna jag längtar mest efter under vinterhalvåret, en sommarmorgon med stilla regn och allt luktar grönt och gott, då kan man tala om att bada utomhus!
Alla dessa gröna nyanser som man ser framför sig, fuktigt i regnet och allt känns så krispigt. Den vackra dubbla petunian är min första egna frösådda petunia, som så mycket annat i vinter när jag började kika på fröer så var det mycket rosa, man blir ju liksom lite påverkad. Getramsen är från mammas trädgård hemma i Bjuråker, dessa trivs storartat här också. Jag hittade en lite historia kring daggkåpan också och den formuleras så här i skriften Brygder och besvärjelser
”Daggkåpa skall under hednisk tid ha kallats för Jungfruört och var helgad åt Freja. Växtens påstådda kraft var så stor att då den ansågs återställa ungdomen. Ett jungfruideal som överensstämde och således överlevde in i kristen tid. Att bada i avkok från växten skulle dra samman genitalierna, släta ut rynkor och göra brösten fasta och runda”
Jag har ju en hel massa daggkåpa i trägårn och kanske skulle det släta ut mina nytillkomna rynkor, det blir till att fylla badbaljan ikväll !
ALLT ÄR FÖRGÄNGLIGT
Detta är något som vi alla är medvetna om, att allt har sin tid. Vi har vår tid på jorden och vad som kommer sedan gällande oss, människor och djur, finns det många olika infallsvinklar på vilka jag inte tänker gå in på här. I en trädgård ser man hela tiden de som kommer och går och detta sker i en takt som gör att man många gånger inte märker vilka som gått och vilka som kommit. Helt plötsligt är dom bara där, fruktkarten, jordgubbarna, blommorna och prakten. För att få allt detta att fortgå behöver naturen alla små bevingade arbetare. I vår trädgård så finns det ett körbärsträd (egentligen en bigarå) som ser till att vi har gatans största arbetsplats. Varenda år ser jag fram emot att Fru Körsbär ska öppna sina blommor och att det kommer att finnas tid över att sitta och njuta under den högljudda frenesin när alla blommor får besök.
Tanken kring detta scenario är att jag var så tacksam när jag insåg att jag än en gång skulle få njuta av detta spektakel och det gav mig hopp!
Lyssna och njut….
Efter att alla gudabenådade flygfän gjort sitt så kommer snart alla vackra frukter och äpplenas små kart är ju alla små skådebröd om man tar sig tid. När jag strosade runt så såg jag hur alpklematisens kronblad släppt taget och jag tycker nog att den är ännu vackrare då, en mognad som ger lite mera substans än den rara lilla blomman som är steget innan. Många gånger känns det ju sorgligt när något blommat över, men precis som vi människor så kommer en ny era som ger oss en ny dimension än den vi hade som mycket unga. Vi kanske blir lite vildvuxna vi med, men det är det vi ska försöka att bjuda på till våra ungdomar.
Mobilen som hänger i trädet är en av syster Helenas och den får symbolisera att livet bara snurrar på. Jag tror att Helena skulle gilla att läsa mina texter, hon skulle säkert komma med pepp och uppmuntran, framförallt hör jag hennes härliga skratt som hon skulle ha kastat ur sig till mina mer eller mindre dåliga skämt i denna blogg. Är det något alla som kände henne påpekade i samband med hennes begravning så var det hennes skratt och goda humör. Helena gillade också färgen grönt, detta ser man framförallt på hennes egna emoji av sig själv. Jag tänker att hon på något sätt svävar tyngdlöst på ett maskrosfrö eller som den innersta delen i hennes mobil.
Livets förgänglighet berör oss alla, men som Björn skrev i sin text, man kan längta till något och på så sätt överbrygga det som är tungt och bär emot, längtan kan bli en brygga som tar en över problemen.
Nu har solen gömt sig bakom Åkeröäpplet och det blir lite svalare igen, ytterligare en dag har passerat och kvällen är på väg. Jag får se om det blir ytterligare ett inlägg innan det är dags att sussa. Nu ska det bli middag med Reimonds goda ”grökta” lax, tredje dagen i rad, men vad gör väl det?
min jävla scrooge 