En vacker morgon, varmt och skönt, fullt med hungriga gråsparvsungar i plommonträdet. Med lite tur så sätter dom i sig en hel del av de gröna lössen som intagit det kära gamla trädet. Jag valde att köra mitt yogapass ute idag, tillsammans med våra grabbar Fozzie o Ragnar. Så njutbart att kunna göra det, alldeles för mig själv…. nästan. Det finns en lista på Spotify som heter Visa och vemod, den tycker jag passar mig så bra i samband med mina försök med yogan. Det blev i vilket fall som helst en bra start på dagen.
Efter yogapasset gick jag omkring och städade i trägårn, det är inte klokt så mycket det finns att plocka med. När jag donade på så kom jag och tänka på en helt otrolig dag vi hade här hemma för snart två år sedan. Vi gifte om oss, jag och min Reimond.
Det kom sig i första hand av att Nico under många år sagt att vi borde gifta om oss eftersom vårt bröllop blev av ”bara för att” kan man säga.
Vi hade ju ändå prästen hemma på gården då vi skulle döpa Simon, varför inte passa på att gifta oss på en gång?
Vår släkt var på plats, några av våra närmaste vänner och det skulle ju på så vis bli rent ekonomiskt bra för oss med tanke på hur vi hade det.
Min syster Katarina och hennes Åke var också med på detta och beslöt att göra det dagen före barndopet, i kapellet med oss två som vittnen.
Pappa fick veta detta och fick göra våra brudbuketter, men vår mamma hade ingen aning om något och jag kan än idag känna hennes stora besvikelse att inte få vara delaktig i denna stora dag och det ångrar jag verkligen.
Tuppen gal intensivt under hela ceremonin, vi åt vår bröllopsmiddag i kartong – pizza, bröllopsresan får bli ett eget inlägg framöver. Men nu blev det så och uppenbarligen är det inte prislappen på bröllopet som avgör om det blir livslångt eller inte.
Den första tanken att faktiskt gifta om oss eller förnya våra bröllopslöften som det faktiskt heter såddes sommaren 2018 då Nico blev sjuk. För att ha något att ”hålla i” och se fram emot så lovade jag henne att vi skulle gifta oss en gång till och då ha en mera romantisk dag framförallt. För att göra det riktigt så tänkte jag att jag nog måste fria också eftersom det inte blev något sådant 1989.
Så, en kväll tidig vår 2019 så bad jag Reimond om att vi skulle spela TP, sådär på tu man hand. När jag ställde honom frågan ”Vad händer den 20 juli?” så kom han med en massa olika tankar kring kungens födelsedag mm. Efter många gissningar så blev jag tvungen att hjälpa honom och sa att det är dagen då vi ska gifta om oss om han sa ja.
Och det gjorde han….så nu kunde vi börja planera vår dag som skulle starta vår kommande 30-årsperiod.
Att göra detta på riktigt, två mycket mogna människor som känner varandra väl, som gått igenom glädje, sorg och kriser tillsammans och ändå stått pall, som formats av varandra och förändrats mycket under alla år – det kändes så fint!
När vi hade samtalet med Erik Tanzborn, som blev utvald att genomföra denna ceremoni tillsammans med oss, så visste jag att det skulle bli en härlig dag. Jag kommer inte ihåg ett dugg från det samtalet för 30 år sedan, mer än att vi åkte hem till prästen.
Till denna dag valde vi varsin sång och jag gav Reimond sången som Stina Wollter har gjort, Garden Song. Den inleds med orden ”Will You let me walk You through my garden?” och den beskriver att det finns många rum i min trädgård och att jag erbjuder nyckeln till denna. För mig passade den låten så otroligt bra in i mina tankar kring det liv vi lever. Hur många år man än har delat så finns det ändå kvar mycket som är outforskat, man känner varandra väl, men det finns nog alltid något som är okänt för oss.
Att vi sedan förnyade våra löften i ett av rummen i vår trädgård gjorde att det kändes så rätt.
Efter den dagen har rummen i vår trädgård fått en större betydelse för mig. Det är inte bara sittplatser utan det är lite beroende på vilket humör man är på, vad man känner för att titta på, kanske beror det på om det är alldeles för varmt eller vill man sitta i solen? Litegrann som livet självt, allt är inte bara svart eller vitt, man måste känna sig för lite när det gäller det mesta. Jag har svårt att tänka mig att vi ska kunna få till något mera rum i vår trädgård, men jag är övertygad om att vi kommer att skapa många nya rum i oss själva de kommande 30 åren.
min jävla scrooge 