Jag fick se en förfrågan i en FB-grupp jag följer gällande Bröstcancer och det var Emma Arpstrand på DN som ville ha små berättelser från oss runt om i Sverige. Hon önskade publicera våra historier för att låta oss komma till tals med alla våra olika synvinklar på livet med bröstcancer.
Dock var texten lite nedkortad så jag lägger ut den i sin helhet här:
Namn: Ullica Skytt Dempwolf
Ålder: 55 år
Familj:
Make och Livskamrat Reimond sedan 1985
Simon 32 med sambo Sara
Dotter 30 med sambo Simon med en liten en på väg
Ort: Hudiksvall
Den 1 oktober 2020
Bröstcancerdagen, vad kan vara ett mer passande datum än att få sin diagnos just då?
Dagarna innan hade passerat med ett flertal olika undersökningar och min tripp började med att jag själv upptäckte att mitt bröst genomgått en förändring av större mått. Av någon oförklarlig orsak hade jag inte känt på mina bröst det senaste året, inte reflekterat överhuvudtaget. När jag nu gjorde det i början på september hittade jag den, en stor svulst klockan 12.00 i högra bröstet.
Dagen efter kontaktade jag bröstmottagningen i Gävle direkt och fick en tid den 11 september. För att göra en lång historia lite kortare så fick jag efter mammografi samt ultraljud veta att det inte syntes något alarmerande däremot så valde dom att för säkerhets skull göra en biopsi på knölen, egentligen syntes ingenting alls på mammografin och när läkaren sa att jag kunde glädjas åt att det inte var cancer så firade jag detta med våra barn och tillsammans åt vi en god lunch i Gävle.
När jag sedan fick kallelse till den ena röntgen efter den andra började jag bli lite orolig, dock så visste jag ju att dom ville ha reda på vad min knöl var för en då den var så stor och tog plats, detta höll mig lugn till den dag jag vågade checka in på 1177.
Invasiv ductal cancer stod det.
Då blev det svart, ordet invasiv förekommer ju i samband med ogräs såsom lupiner och parkslide så jag anade att detta inte var något bra. Detta var en söndag och jag kunde inte annat göra än att googla och vänta.
På måndagen ringde en trevlig sköterska från Fyslab och kollade om jag kunde komma på en hjärtröntgen kommande onsdag och när jag frågade varför så sa hon att jag skulle påbörja min cytostatikabehandling med veckan därpå. Där insåg jag verkligheten och då började jag på att förbereda mig i tanken att jag faktiskt har cancer.
Så den 1 oktober, efter olika undersökningar så fick jag det klara beskedet från en kirurg. Jag kommer mest ihåg kirurgens svar på min ängsliga fråga ”Kommer jag att tappa håret?” och hennes korta svar var ”Ja, det kommer du att göra” samt när hon berättade att mitt bröst mest troligt skulle opereras bort så sa jag att då får ni ta bort båda och hon replikerade –” Det ska vi bli två om”.
Så, där var jag nu, en kvinna med en cancertumör på 12 cm och jag kände att det var som att uppleva fritt fall.
När jag idag ser tillbaka på dessa dagar så blir jag självklart berörd men ändå väljer jag nu att se vad jag vunnit på detta.
Jag känner en ödmjukhet inom mig som gör att just min cancer blev en fingervisning till att ändra mitt liv.
Under några år har jag och min familj kämpat oss igenom tuffa tider med sjukdom och dödsfall och parallellt med detta har jag haft kravet på mig att klara av mitt jobb, detta i första hand från mig själv.
Det känns som om jag fick en möjlighet att dra hårt i handbromsen genom att någon gav mig denna förbannade sjukdom.
Jag stannade upp helt enkelt och började analysera mig själv och mitt liv.
När det efter en massa bearbetning gick att vända det på detta sätt så har det blivit lättare att bära sjukdomen.
Jag har tagit mig tid att gå igenom en förändring hos mig själv, detta gäller både fysiskt och psykiskt. Självklart har det inte varit enkelt, jag blev mycket sjuk av cytostatikan och fick avbryta kuren lite tidigare.
Giftet förstörde mina slemhinnor från topp till tå, jag drabbades av neuropati i framförallt ett ben och fot. Mina naglar är odugliga, min hjärna är trött och sliten…. men trots allt drabbades jag av en cancer som i mina ögon är något sånär beskedlig.
Den är kronisk, det vill säga obotlig.
Jag har metastaser i lever och skelett.
Jag blir inte av med skiten.
Kanske kommer jag inte klara av det.
Men, just nu mår jag bra!
Just nu kan jag le och njuta av livet!
Min cancer har givit mig möjligheten att lära känna mig själv, att ta tillvara mina resurser, att reflektera på vad som är relevant för mig själv. Jag vill naturligtvis inte ha min cancer som faktiskt fått namnet Mr Scrooge. Men om jag nu behövde denna käftsmäll för att ändra mitt liv så känner jag att jag fått en chans till det.
Kanske kommer den att ta kål på mig eller så får jag vara med om forskningens framsteg och få vaccinet som räddar mig.
Oavsett detta så har jag den 1 oktober 2021 medvetet levt med Mr Scrooge eller Her2+ med spridning i 365 dagar och dessa har gjort mig till en bättre människa i mina ögon, jag har slutat ta skit, jag ska lära mig att inte bara leva för mitt arbete, jag känner enorm tacksamhet för min familj som stått upp runt omkring mig sedan dag ett, detta staket som genom sin kärlek hållit mig på benen.
Min cancertripp är inte över på långa vägar men jag tror att jag tagit mig igenom den för att jag ganska tidigt valde att se allt detta nya som intressant, något nytt som jag inte kände till, att jag tagit till mig möjligheterna att prata med nya människor jag mött på vägen, att sett till att njuta fullt ut av all uppmärksamhet jag fått av vänner, passa på att hitta mig själv i både kropp och själ. Jag har gråtit och skrikit i förtvivlan över att vara drabbad, men till slut så orkade jag inte längre vara i den situationen längre, då blev jag istället ännu mera positiv i min läggning. Jag vill nu nå ut till andra kvinnor i liknande situation och valde tidigt att prata, blogga och engagera mig i denna fråga. Genom bröstcancerföreningen hoppas jag att jag orkar göra nytta i framtiden. Jag har en dotter och jag har en sonhustru samt känner ett flertal unga kvinnor som jag hoppas att på något sätt kunna bidra med något som gör att dom slipper bli en av de drabbade eller åtminstone bli till stöd för någon.
Att få cancer i min ålder är en sak, men att drabbas av denna sjukdom i den ålder då man som kvinna ska bli eller är mamma till små barn samt få ett liv att fungera med alla krav som finns runt omkring en måste vara fruktansvärt.
Så kan jag med min erfarenhet hjälpa någon annan så är jag tacksam att just jag fick påhälsning av Mr Scrooge, då kan jag säga att jag gjort något av bestående värde.
Tack för att du läste ända hit, önskar dig allt gott!
min jävla scrooge 