Nu har det gått ett tag sedan jag tog mig tid att skriva ned något och en hel del har hänt.
Snön har äntligen försvunnit och jag kan åter se fram emot en vår med allt vad det innebär.
Förra året vid denna tid så var jag fortfarande heltidssjukskriven och visste väl inte så mycket om vad som hände inom mig. Jag var väl i den beryktade cancerbubblan som man pratar om.
Livet kom dock ikapp mig under vintern och jag erkänner att jag trots min positiva läggning att dipparna kommit och gått. Jag tror att insikten om att få ett barnbarn gjorde att jag tänkte ännu mera. Detta med att veta att någonting inuti mig hotade att omkullkasta min möjlighet att få vara med om saker in framtiden, att inte få vara med om Naelas uppväxt, skolgång, körkort och så vidare.
När jag var med henne häromdagen när Nico jobbade så pratade hon och jag om framtiden, alltså jag pratade och Naela lyssnade och höll med.
Då lovade jag henne att vara med när hon ska till att ta första stegen, säga de första orden, börja förskolan, lära sig läsa och vi kom ända fram till att prata om att lära sig cykla och till och med fram till första förälskelsen. Jag kommer att finnas där för henne, det har jag givit mig tusan på nu.
En orsak till alla dessa positiva tankar förstärktes av att jag var till min läkare i dagarna och fick då bekräftat än en gång att mina metastaser håller sig lugna med behandlingarna jag får. Alla värden ser så bra ut de kan och de biverkningar jag har känner jag att jag kan hantera. Han sa också att det finns stort hopp i framtiden att sådana som jag och alla andra med Her2+ ska kanske någon gång kunna bli friskförklarade. Den behandling jag nu får, Herceptin/Perjeta, är väl fungerande och om det skulle skita sig med denna så finns det två ytterligare varianter att prova och även dessa visar goda resultat.
Så, Naela, vem vet, kanske kommer du och jag läsa allt jag skrivit en dag och förundras över hur bra allting har gått.
Det har ju varit påsk också och än en gång kom hela familjen hit och jobbade, i år blev det projekt ”Städa snickarboa”. Min förhoppning med detta var att Reimond skulle få möjlighet att kunna bli inspirerad att fortsätta med sin knivtillverkning och också finna lite harmoni i detta. När vi flyttade till Hudik 2009 så blev allt bara inkastat i det rum han kunde odla sitt intresse och med åren har det blivit mer och mer kaosartat där. Tillsammans med mig, Simon och Simon fick han äntligen in lite luft och under tiden vi bubbade och bar så eldade Nicolina och Sara allt vad dom kunde i tunnan och hade den mest viktiga uppgiften, se till att Naela mådde bra.
Naturligtvis ingick äggletning för ”barnen” och mat, så efter en hel dags jobb så avslutades påskaftonen med ett totalt matkoma. Jag ser redan fram emot nästa påskprojekt, jag ska verkligen komma på något riktigt bra som ska göras den dagen också.
Jag hade ju också förmånen att få ge en intervju med Lovisa Hassner från HT och detta har givit mig så fin feedback. Många uppmuntrande ord från alla möjliga håll. Häromdagen kom en kvinna som jag fått förtroendet att hjälpa genom jobbet fram till mig på Ica och berättade att hon läst artikeln och då fått förklaringen varför jag varit frånvarande på kontoret under längre tid. Efter ett värmande prat och en skön kram så blev även den dagen en bättre dag. Jag har även mottagit fina meddelanden i mobilen och till och med ett fint handskrivet kort som kom häromdagen. När någon idag tar sig tid att sätta sig ner och skriva en riktigt kort, frankera och gå till postlådan värmer verkligen.
Denna härliga människa har jag också lärt känna genom jobbet och hon gjorde mig så glad att jag blev riktigt rörd. Elsie, du är en så go människa!
Detta hände också när jag precis blivit sjuk, då när Reimond hade hämtat in posten och det låg ett brev där från en tidigare kund som hört talats om min sjukdom, de orden hon skrev betydde verkligen mycket för mig.
All uppmuntran har varit helt ovärderlig!
Att jag skriver detta är för att tacka er alla som peppat mig under den här tiden, hur viktigt det har varit för mig och är, det har verkligen hjälpt mig att hålla mig kvar på den positiva sidan, peppat mig till att fixa nästa dag, orka ta nästa steg med ett relativt bra humör. Det är obeskrivligt vad mycket er omtanke har gjort under denna process och jag hoppas alla som drabbas av någon sjukdom har liknande vänner omkring sig.
Den gamla sloganen ”Ett brev betyder så mycket” håller ännu, glöm inte bort det, om detta kommer i form av brev, kort eller ord är egalt, vi har många fler plattformar idag, alla är lika uppskattade.
Nu när vintern lämnat oss så är det ju dags för hoppet inför sommaren, att få se till att trägårn blir en prunkande oas igen. Det är helt otroligt när man ser bilder från den sommaren som varit och tar ett foto från samma håll idag, en dag i april. Tänk så mycket kraft som bara ligger där nere och väntar på att få visa sig, allt grönt som börjar på att visa sig lite i taget.
Jag njuter av en helt krattad trädgård, det är Reimonds verk måste tilläggas, tack och lov är vi olika där. Jag gillar verkligen inte att kratta. Nu är allt förberett för en oas igen, fröerna är i jorden, mina kallsådda luktärter ha kikat upp, dahliorna som fått vakna i plastpåsar växer för fullt och jag är beredd, taggad och förväntansfull inför sommaren.
Hoppet när man ser vitsippor, snödroppar, scilla och krokus börjar på att spränga sig fram i den torra jorden är alltid till stor glädje.
Återigen får man börja om, hitta lusten att leva och än en gång se fram emot barfotadagar på Gg1.
Jag längtar efter sköna middagar med utomhusmat, glada tillfällen med familjen och vänner, sitta uppe sent i sommarnatten och bara njuta av att leva. Så, ett varmt välkommen sköna Maj, då kommer Fru Körsbär stå i full blom, avenboken har börjat att grönska och allt prunkar i försommarvärmen.
Jag måste bara avsluta med att nämna problemet med att få sämre syn och vara en person med stort behov av läsglasögon. Dessa sitter i stort sett alltid på huvudet, precis som Leif GW får jag hela tiden flytta dom mellan ögonen och pannan, men ibland så tror jag att jag klarar mig utan.
En morgon helt nyligen så stod jag som vanligt framför badrumsspegeln och skulle ”ta på mig ansiktet”, dvs använda de olika krämer som jag känner förbättrar utsikten att lyckas. Då jag är ganska ordningsam på mina hyllor så kan jag nästan göra detta i totalt mörker. När jag skulle använda den primer som ”alltid” står i en speciell kruka så kändes det väldigt konstigt, lite väl kletigt tyckte jag, men jag smorde in efter alla konstens regler. När det gått en stund var jag tvungen att hämta läsisarna och kontrollera tuben, det var läppbalsam jag hade använt till hela ansiktet.
En annan incident var när jag och Reimond tog itu med bilarna häromdagen, dom stod skinande blanka och jag tänkte att jag skulle passa på att fylla på spolarvätska i min bil. Sagt och gjort, jag fyllde tråget upp till bredden. När Reimond lite senare kollade på dunken så var det avfettning och det var bara lösa problemet med häverten till akvariet och tömma hela behållaren, så nu är i varje fall den avfettad rejält.
Så, det är inte en chans att jag klarar mig utan glasögonen längre, men jag lovar att jag skulle kunna laga mat i vårt kök i mörkret, där kan jag gå på doft och känsla utan problem.
Avslutar med kvällens middag, torskrygg, skirat smör och krabbmos, inte helt fel!
Tack än en gång för din tid, ha nu en riktigt fin dag vart du än är!
De ord som jag fick med i artikeln hade jag lånat av en annan bloggare, men jag använder dom och ger någon annan äran: Jag vill-
LEVA LIVET LEVANDE!
min jävla scrooge 