”Ja det känns som högsta vinsten nu faktiskt. Så det ber vi universum om. Jag har en känsla att det snart kommer att vända för mig.”
Dessa är de sista orden jag får från en på sätt och vis helt okänd kvinna som hade ett Instagramkonto vid namn hoppet_livetcancern.
Petra, en ung mamma med make och tre små barn, hårt drabbad av denna jävla sjukdom finns inte mera. Jag fick hennes tillåtelse att ta med henne i min blogg i ett meddelande på messenger den 24 april. Vi har under det senaste året haft den kontakten sedan jag skickade ett meddelande till henne då hon berört mig djupt.
En stark, strålande och vacker kvinna, med en optimism som smittade av sig. Jag har många gånger tänkt att jag är lyckligt lottad som ”hann” bli 55 innan cancern drabbade mig och har sedan dess försökt att sätta mig in i hur unga kvinnor och mammor med småttingar hemma orkar med detta helvete. Petra och jag förde en dialog via messenger och hade en förhoppning att kunna ses i sommar då hon endast bodde knappa timmen från mig. Nico hade börjat följa henne när jag blev sjuk och därefter kom Petra på att jag också följde henne, därefter började vi ”prata” via messenger.
Petra orkade mitt i sin situation skicka tröstande ord när vi fick låta våra katter somna i den här våren. Hon var så hoppfull att det skulle lösa sig för henne, kontot på instagram är fullt av jävlaranamma. Hennes strid mot cancern, att få vara kvar med sin familj, att få se barnen växa upp och helt enkelt få var kvar tog slut den 26 maj.
Kanske var det några av er som såg henne i höstas då Cancergalan sändes, jag blev så glad av att se henne så levande och hoppfull.
När jag frågade Petra om jag fick nämna hennes konto i min blogg så var det för att flera skulle hitta henne, en sådan inspiration för framförallt unga kvinnor som drabbas av cancer. Då det snabbt vände för henne strax därefter hade jag inte orken att skriva detta inlägg, så det får bli av nu. Hon skrev ” Tillsammans är vi starka och kan sprida hopp åt varandra när det känns tungt”.
Jag känner så för hennes familj som aldrig mera kommer att få krama om henne, aldrig mera fira högtider tillsammans, inte få dela vardagen med, skolavslutningar, student och inte få säga god morgon till något mera.
Jag har jobbat ”med döden” i över 20 år och sett så många människor efter att det värsta har hänt, lyssnat på många livsberättelser, känt sorgen från människor jag inte känner, alla med sina olika öden. Det har absolut inte härdat mig, men jag har sett vad människor trots förlusten kan se framåt efter att det gått en tid. Det har dock givit mig styrka, att man på något sätt läker, att man hittar en ny väg att gå på. Denna process tar tid, det kan ta år innan en människa vågar öppna ögonen igen och se framåt.
Förlusten finna alltid kvar. En präst jag lärt känna under åren på Fonus beskrev den på en begravning för många år sedan för tre små barn vars mamma hade dött.
”-Sorgen är som en kantig, vass och tung sten i bröstet, det gör ont hela tiden. Till slut slipas stenen genom att man tänker på fina saker som man gjort med den man älskar och slutligen blir stenen uppmjukad i kanterna, den blir slät, varm, fortfarande tung, men den går att bära, man orkar det till slut.”
Det ligger mycket i detta, man tror inte man ska orka, men på något sätt gör man det.
Just nu går mina tankar till Petras familj, make, barn, föräldrar, syskon, släkt och vänner. Hon är en av många som till slut måste släppa taget om ett liv på grund av cancern.
Jag lovade henne att jag skulle hjälpa till att sprida hennes ord, hennes styrka och optimism till andra och hur litet detta ändå betyder just nu så håller jag det löftet.
Petras begravning kommer att äga rum den 23 juni, dagen före midsommarafton, när sommaren visar sig i sin vackraste skrud, allt är som bäst, när dom flesta ser fram emot en sommar av skratt och glädje, då ska tre små barn, en make och alla andra ta sitt sista avsked av en otrolig människa.
min jävla scrooge 