Jag växte upp i Kyrkbyn i Bjuråker och där hade vi ett litet centrum ”nere i byn”.
Centrumet bestod av en rondell (!), Turistbyrån med Märta Hagström, bank o post i Bankhuset och en handelsbod som allmänt kallades Hådéns. Denna bod inrymde också byns begravningsbyrå, taxistation och bensinmack. Vi hade också Ärlemars bageri och ett café, Flyréns samt ett gästgiveri, Bjuråkers Gästis och en blomsteraffär.
Till och med kyrkan fanns i vår allra närmaste närhet.
Vad med kunde man behöva?
I Kyrkbyn fanns allt utom skolan.
Den skolbyggnad som fanns i byn togs över av allas vår saknade konstnär Bror-Eric i början på 70-talet. Skolan för alla barn beslutades av dåvarande styrande i kommunen att byggas upp i Friggesund som skulle bli Bjuråkers centralort. Där skulle centrum ligga och där skulle centrumet vara.
När vi flyttade till byn 1969 så var jag endast 3 år gammal och jag har små minnesfragment från inflyttningen i vårt hus, tror jag…
Mitt allra första säkra minne är hur pappa släppte av mig utanför ”skolan” där Bror-Eric bodde och sa att jag kunde gå in där för att leka med en flicka som var lika gammal som mig. Det gjorde jag och då började min uppväxt och vänskap med Katarina.
Under kommande år så finns många minnen från denna tid och jag förmodar att ni skulle bli uttråkade av att behöva läsa om allt. Det jag vill ta upp här är Hådéns, denna affär som jag av någon underlig orsak funderat mycket på den senaste tiden.
Tant Hådén, hon hette Edith och hennes make hette Jonas, eller Jonke som han kallades. Han var taxichauffören och begravningsentreprenören i byn och han sålde bensin. Mina minnen av honom är som den chaufför som såg till att jag, Katarina och de andra barnen kom till lekis i Friggesund. Han hade en extra lång taxi där ett helt gäng ungar fick plats, vi satt huller om buller och färden gick från Kyrkbyn, upp till Ramsjö och Tomsjö samt Västansjö för att plocka upp ungar. Jag har doftminnen från hans konstanta cigarrökande och mullrande skratt.
Eftersom han även drev begravningsbyrå så vill jag redan här komma med en liten parentes. Enligt vad jag har hört så ingick denna begravningsbyrå i begravningsföreningen Fonus som bildades för över 70 år sedan. Det var hans son Henry Hådén som berättade det för mig. Henry hade tjänsten som gravstenschef på Fonus när jag började i företaget och då han och jag fick kontakt i samband med ett begravningsärende han var involverad i så berättade han detta. På så sätt tyckte han att cirkeln var sluten på något sätt. Jag kan också påpeka att Henry var mycket likt sin far, Jonke.
Åter till godisautomaten…
Denna var vår helgedom, där kunde man genom att stoppa ner några mynt få till sig en liten på se godis eller en chokladbit. Denna automat fylldes på av Tant Hådén och hon gjorde i ordning små påsar att smågodis i vissa fack, surisar, lakrits och någon lite kola.
Jag älskade nötkolan! Dock hade nog bästföredatum passerat många gånger, godiset var så hårt så man fick kämpa för att få ner det.
Nu fanns det dock tricks med denna automat som vi säkert lärde oss av de äldre ungarna i byn. Om man var tillräckligt säker på att öppna flera luckor samtidigt så kunde man lyckas få tillgång till flera godisar med ett enda mynt. Jag är säker på att vi försökte många gånger och någon enstaka gång lyckades vi med detta.
De pengar som vi behövde försökte vi få tillgång till på lagligt sätt, genom att vittja telefonkiosken till exempel. Hade man tur så hade någon tappat ett mynt genom golvtrallen eller kanske glömt ett växelmynt i springan. Vi kunde också få oss några ören genom att försöka sälja maskrosbuketter (inte så populärt) eller helt enkelt genom att nalla lite i mammas plånbok. Ja, jag erkänner, det hände!
Ibland ville inte automaten fungera och då var vi tvungna att knacka på hos Tant Hådén och be om hjälp eller om vi var tillräckligt modiga så vågade vi be henne om att få komma in i affären. Ni förstår, det var så att Tant Hådén under de sista åren satt i rullstol och hade inte affärsentrén öppen, utan man fick knacka på ”bakdörren” och vänta tills hon ropade ”Kom in!”, då fick man gå till köksdörren och höra om det fanns möjlighet att köpa lite godis eller säga att automaten inte fungerade.
Detta gjordes alltid med en viss rädsla då vi upplevde henne som väldigt sträng och lite småilsk. Jag kan ju förstå detta i vuxen ålder, Edith satt i rullstol och vi småungar var väl inte alltid så snabba i våra önskemål och hon var säkert allmänt trött, men sög det i sockertarmen så var vi ibland väldigt modiga.
Vi hade också en förkärlek för Blockchoklad, denna var så hård så att tänderna nästan rök. Ytterligare ett doftminne för mig är när vi hälsade på Börje och Nisse som snidade möbler i ett litet snickeri i anslutning till Bror-Erics bostad och just detta att knapra på stenhård blockchoklad från automaten tillsammans med doften från färskt spån väcker minnena i mig. Så fort jag är i en snickeriverkstad så kommer detta tillbaka, kall vinterkväll i Kyrkbyn, stenhård blockchoklad och trygghet.
Jag kommer också ihåg en gång när mamma och pappa skulle bjuda Morbror Per på surströmming och ingen av dom hade kommit ihåg att köpa en burk med väldoftande firrar. Mamma ringde då till Edith och frågade om hon hade en burk i affären, jodå, mycket riktigt, det fanns att köpa fick mamma höra. Därmed blev jag skickad att inhandla denna burk och fick då gå ned i källaren under affären för att hämta den.
Burken var rostig och tjock som en fotboll, men jag köpte hem den och ärligt talat kommer jag inte ihåg om Morbror Per fick suring den kvällen, jag gissar att det blev något annat på tallriken, ingen vågade nog öppna den burken.
Däremot minns jag att Tant Hådén hade enormt vackra dockor på översta hyllorna i butiken, ni vet sådana där stora i vackra balklänningar, likaså underbart vackra serviser med förgyllning och i underbara färger. Jag gissar att jag inte skulle uppskatta dessa nu, men då var jag bedårad av allt detta vackra.
Jag har många härliga minnen från min barndom, den var inte rik på stora utsvävningar, men jag var trygg och hade en lugn och fin uppväxt. Eftersom mamma och pappa jobbade heltid många mil från byn så var jag och mina systrar ofta hemma ensamma. Det var ju ingen ovanlighet på 70-talet precis. Man fick helt enkelt anpassa sig efter vad som gick att göra. Min trygghet hade jag nog mycket tack vare Katarinas mamma, Margit. Då hon mestadels var hemma när vi slutade skolan så fick jag var där väldigt mycket, jag kan väl tänka mig att hon också blev trött på ett extra barn, men jag hoppas mina föräldrar pratade med henne om det. Själv tog jag det som en självklarhet att leka med Katarina efter lekis och skolan. Margit luktade jämt så gott, Aterix handcreme, hennes händer var så mjuka och hon var alltid så snäll och varm. Jag minns att jag alltid fick heta Ullricka av henne och hon kallade mig och Katarina Flickoriflajs, vet inte vad det kom ifrån eller hur det stavas, men jag gillade det.
Det var alltid en massa spännande saker att göra hemma i byn, cykla till TåsAnnie och leka i vägtunneln och även till TåsHarry och vara i stallet, vi kunde även leka i ödehuset i Brantens och hälsa på Äggtanterna Anna och Brita.
Jag anser att jag hade en lycklig barndom, två systrar som säker ställde upp när det gällde (trots att dom säkerligen tyckte jag var odräglig), två föräldrar som jobbade häcken av sig för att få tillvaron att gå ihop, fantastisk vänskap med Katarina och möjligheten att få tillhöra hennes familj när det behövdes.
Dessa reflektioner kommer ofta nu, hur ser det ut för våra småungar som växer upp idag? Förhoppningsvis har dom en bra familj där dom har tryggheten, men för de som inte har den, hur går det för dom?
Enkelheten som vi ändå hade trots att det inte var så mycket extravaganser den finns absolut inte nu, hur ska vi då kunna hjälpas åt att göra tillvaron mer stabil för alla som växer upp idag? Det lilla strå jag kan dra till stacken är att varje unge som knackar på min dörr och vill sälja något är varmt välkommen, Naela väljer jag att lägga tid på så mycket som möjligt och välkommet, jag riktigt längtar tills hon blir större och kanske släpar hem kompisar till oss och då kan vi baka och laga mat eller helt enkelt bara lägga oss ned och läsa böcker tillsammans. Jag hoppas innerligt att jag kan bidra till att ge henne en trygghet och finnas till hands när hon behöver mig!
Ni alla som har möjlighet, ork och tid, fundera på vad som gjorde er uppväxt bra och dela med er detta till nästnästa generation, jag lovar att dom kommer att uppskatta det….kanske inte idag, men i morgon.
Just ja, kanske en liten kommentar till gällande en förklaring på rondellen i Kyrkbyn. Enligt uppgift hade kommungubbarna varit på studieresa till Västerås där dom fick se rondellens funktion. Inte skulle dom vara sämre i Bjuråker då centralorten låg i Kyrkbyn, så dom byggde en rondell. Vår pappa berättade att han körde enligt rondellreglerna då familjen flyttade till Kyrkbyn, tills en granne talade om att detta var något han inte behövde bry sig i då ingen följde reglerna i byn.
Om detta är sant eller inte kommer jag aldrig få veta, jag tycker ändå det är en rolig sak att tänka på som en trevlig anekdot. Hur som haver så kallades rondellen endast för rundeln när jag växte upp. Byns centrum och där allting hände.
Just ja, apropå automaten….
I Delsbo hade vi en korvautomat också.
När jag följde med pappa och hämtade DN på stationen i Hudiksvall på söndagsmorgonen så stannade vi till vid korvautomaten i Delsbo kl. 5.30 på morgonen och köpte korv med bröd. Den levererades var i en plastförpackning, brödet kom bredvid, likaså ketchup och senap. Korven var av det mjöligare slaget, men ack vad god vid den tiden på morgonen!
För att avsluta detta inlägg så vill jag summera lite med ett tack!
Margit, Katarina och mina familj, så bra jag hade det när jag växte upp, självklart finns det flera också, men det får jag ta upp vid ett senare tillfälle.
Katarina, tack för samtalet ikväll, vi hörs inte ofta men varje gång så känns det som att vi jiddrat varje dag! Kram på dig!!!
min jävla scrooge 