Som många gånger tidigare så började skriva detta inlägg för bra länge sedan, på något sätt känner jag att de måste mogna innan jag lägger ut dem. Detta började jag med i somras då det var 25 grader varmt ute och jag lyssnat på Sommarpratarna under några veckor. Nu ligger det ett täcke med ca 50 cm snö ute på gården och jag känner att det är dags att detta får lämna korgen för utkast. Vi närmar oss nu sjätte julen utan Helena.
Helena, jag känner att jag måste erkänna att jag inte tänker på dig flera gånger om dagen längre. Sorgen har lagt sig, dock inte saknaden efter ditt glada och lättsamma jag, du som trots ditt kaotiska privatliv som gjorde oss galna ändå var någon form av klister i vår familj.
För att komma i stämning och skriva detta inlägg spelar jag ”din” lista på Spotify.
De låtar som vi valde ut till din begravning 2018.
jag tror det var så här hon ville känna sig, fri, flygande och grön.
Thank God for this woman, Amen spelas just nu och jag instämmer, tack för att du fanns Helena!
De senaste åren av ditt liv skickade du oss nya låtar med gruppen Home Free, du var så förtjust i dessa vackra stämmor och vi lät dessa spelas på hög volym när alla gästerna gick in i Forsa kyrka, de fyllde kyrkorummet helt och hållet och alla kände din närvaro och alla grät och skrattade. I bänkarna satt släkt och vänner i färgglada kläder, orange, rosa, cerise, grönt, allt för att spegla din förkärlek att inte vara grå och färglös. Jag såg till och med några av dina arbetskamrater ta små danssteg när dom gick altargången fram, alla med både leenden och sorg i sina ansikten.
Det är så jag vill minnas dig syrran, en som spred glädje omkring dig och älskade att vara galen och knäpp på många sätt. Du var inte mycket för allvarliga samtal,
du undvek gärna tuffa saker som kunde vara jobbiga att hantera, du var dock inte osårbar, snarare mera sårbar än de flesta. Ditt skal av att alltid vara positiv, låtsas att allt var bra, hellre prata om någon töntig film eller ett idiotiskt klipp på FB och just det tror jag var ett arv från din uppväxt, visa inga tunga känslor, bit ihop och stå ut.
Just nu spelas In the Blood och den känns som om vi valde just med tanke på detta, det finns två textrader i denna som lyder What about this feeling that I was never good enough liksom How much of my father am I destined to become? Mycket finns i blodet, det arv vi får och många gånger har svårt att komma ifrån.
Helena, du är saknad, jag önskar att jag hade haft förmågan att anstränga mig mer för att komma innanför ditt skal och få dig att förstå hur bra du faktiskt var. Natten då pappa dog ringde du mig och vi pratade om allt möjligt i över en timme, men inte om dig som människa utan lite mera praktiskt och hur pappa hade haft det under sitt liv och hur vi nu skulle gå tillväga med allt. Samtalet känns ändå som något fint, den där sommarnatten, du låg i din säng, jag satt ute i uterummet, att bara prata helt enkelt.
Jag undrar vilka tankar du hade de sista dygnen då 2018, en tuff sommar med orimlig hetta och Nicos sjukdom, pappas död och livet, livet, livet. Katarina och jag är övertygade om att ditt hjärta brast till slut, din kropp orkade inte längre med alla påfrestningar.
– men vad tänkte du på i din ensamhet?
Det här känns tungt att formulera i skrift, det jag skulle vilja säga direkt till Helena, min egen lilla analys om varför det blev så här för en av oss tre systrar.
Som på begäran spelas nu Stina Wollters underbara On and on, där finns en rad som lyder Come on over, dry your eyes, she´s in heaven, in the sky och sedan fortsätter den med –lets be quiet, but not so sad, let´s live the life she should had have och det är det vi ska göra.
Tankarna kring detta inlägg började gro när jag lyssnade på Camilla Läckbergs sommarprat, hon berättade öppet om sin uppväxt och upplevelsen att inte passa in, att vara fel, för tjock, för ful, en uppfattning som alltför många flickor tyvärr växer upp med, kroppsfixeringen är något som förstör så många barn och unga kvinnors uppväxt.
Tyvärr kan denna spädas på genom endast små, små gliringar när man är ung och sårbar, dessa växer sig fast i hjärnan och förmodligen sitter de kvar där hela livet.
Camilla var tydlig med att hon trots alla möjligheter till att göra ändring på detta, modernt hemmagym, maken är PT, ekonomin helt trygg och tiden kan hon disponera som hon vill, men likafullt vill hennes kropp inte anpassa sig till vad anses vara idealet.
Det som nu följer är mina och endast mina tankar och spekulationer från en lillasysters håll. Tyvärr vågade jag aldrig ta upp detta med Helena så här rakt upp och ner, jag försökte någon gång men hon ville inte prata om det, så än en gång, det är mina tankar som kommer nu.
Helena fick nog lida för sin övervikt många gånger, detta började redan i ung ålder när hon redan i tidiga tonåren utvecklade former. Jag tittar på kort från när vi var små och ja, Helena var lite rundare än Katarina, men inte något katastrofalt. Ingen i vår familj har någonsin varit trådsmal (förutom mamma när hon var ung). Vår pappa klättrade upp i en vikt på runt 130 kg när vi var små, detta efter stillasittande jobb och arv. Vår morbror led även han av kraftig övervikt trots att han var fysiskt aktiv. Så vi har detta genetiskt på båda våra föräldrars sidor.
Detta ser jag mest som fakta, vi har det i blodet och det är inte så förbaskat lätt att komma bort från det om man inte har superstark karaktär och det har i varje fall inte jag och jag vet att inte Helena hade det heller. Hon hade en annan styrka, integritet och envishet när det gällde allt möjligt annat.
Skillnaden mellan oss blev istället våra liv, jag dejtade runt, hade pojkvänner, var nykär, det blev slut, träffade en ny och sedan blev det också slut osv, fram tills jag vid 19 års ålder träffade Reimond och fick en trygghet och stabilitet i livet.
Helena träffade en kille i samband med att hon var med i Sveriges elit inom luftgevärsskytte, hon blev förälskad och säkerligen svävade hon på de små molnen under en längre tid. De blev ett par och livet lekte för henne. När en tid hade gått fick hon reda på att han varit otrogen med en annan inom samma genre och förhållandet tog slut. Som den stoiska unga kvinna hon var bet hon ihop och sörjde säkert detta i det tysta. Eftersom hon inte bodde hemma då så var det inget det pratades om i familjen,
i varje fall inte som jag fick höra som den lillasyster jag var. För övrigt pratade vi aldrig om sådant inom familjen, det var bara så. Jag hoppas verkligen att Helena hade en annan ventil under denna tid, gissar att hon bollade en del med Katarina i varje fall.
Vår mamma, som på många sätt var en väldigt klok och smart, hade inte förmågan att prata med sina döttrar om sådant här, varför vet jag inte, men vi fick läsa oss till det mesta gällande allt vad som rör unga kvinnor. Jag kan alltså tänka mig att Helena var mycket ensam med sina känslor, kanske har jag helt fel, men detta är min bild av henne med mina vuxna ögon.
En sak som också jag ger mamma lite skulden för är hennes syn på Helena, jag tror mamma var rädd för just det att Helena skulle bli överviktig och kanske kommenterade hon detta när Helena var liten och säkerligen när hon kom upp i tonåren, då man är som mest sårbar. Hur man som mamma ska förmedla sin rädsla till sin dotter var väl inte så genomtänkt på 70-talet i en vanlig Svenssonfamilj, inte kunde hon googla fram råd, det var ju inte heller något som det pratades om i skolan, med skolsyster eller i samråd med någon dietist. Kosten hemma var den vanliga husmanskosten, vi hade inte fri tillgång till godis, fikabröd eller så heller, mamma bakade kanelbullar utan socker till och med och vi hade aldrig O´boy hemma, så det beror inte på fel kost.
Kanhända det var som för Camilla Läckberg, hennes kropp kunde inte vara ”smal”.
En sak som jag kommer väl ihåg som mamma sa var när Helena och Katarina hade blivit fotograferade inför ett reportage om deras framgångar i luftgevärsskyttet.
Dessa två så snygga tjejer, poserande med massa prispokaler i bakgrunden, glada för uppmärksamheten och stolt över sina förmågor, då säger mamma till mig när hon tittade på fotot föreställande Helena, något i stil med, ” vad ska jag ta mig till med Helena, hon börjar bli så tjock”.
När jag tänker på den bilden nu så kan jag gråta, inte var Helena tjock, hon var vacker och glad, men det är klart, jämför man med andra trådsmala plankor till flickor, visst var hon lite rundnätt, men fan i mig inte tjock! Tyvärr hittar jag inte det fotografiet nu men däremot ett annat från denna tidsperiod. Här står vi alla tre systrar med våra luftgevär och detta var faktiskt från en artikel i DN som skrevs i början på 80-talet.
Bara för att tillföra lite humor i detta inlägg så måste jag bara skriva ned en av raderna som förekom i denna artikel och som vi haft mycket roligt åt. Journalisten som skrev artikeln lyckades komma på en ”finurlig” ordvits som löd ” Systrarna Skytt skjuter skarpt med pappa Birger odlar jordgubbsskott” Det ni, den journalisten kunde få till det! 😀
Ytterligare ett minne som har dykt upp hos mig är efter en nyårsfest i Delsbo och jag och Helena hängde med på efterfesten. Innan vi åker hem till lägenheten som festen skulle äga rum i så satt vi i varsin bil på Ede med några gäng. Helena hade väl fnosat runt med en av killarna under kvällen och jag sitter i samma bil som honom. En av hans polare retar honom lite för detta och säger något i stil med ”nå, hur går det med 3 kubikaren då?”
Jag fattade ju inte direkt vad det betydde, men jag var ju inte dummare än att jag hade uppfattningen om hur stor 1 kubik är, än idag är jag så ledsen att jag inte försvarade Helena i det läget, jag kommer bara ihåg hur jag undrade hur dom kunde uppleva henne på det sättet. Varje gång jag sett denna person så tänker jag på dessa ord.
Om jag känner av dessa små fragment än idag, hur många gliringar fick då inte Helena höra eller ana sig till under alla år.
Jag tänker så här, om hon fått starkare självkänsla som liten, som tonåring, som ung kvinna, hade hennes liv behövt blivit som det blev?
Kanske hade hon vågat träffa en ny kille efter kräket som pajade hennes ungdom med sitt svek, då hade hon kanske inte tröstätit i sin ensamhet bakom låst dörr, kanske hade hon också fått möjlighet att bilda familj, kanske hade hon inte slösat bort pengar på en massa galna ”bra att ha” saker som aldrig blev använda, kanske hade hon haft möjligheten att bjuda hem vänner till ett normalt hem, kanske hade hon inte ställt lika höga krav på sig gällande jobbet och att alltid ställa upp när någon behövde hennes hjälp, kanske tillåtit sig vara sårbar ibland istället för att försöka skratta bort det.
Kanske hade vi fortfarande varit tre systrar i många år till.
Ja, vad vet man?
Jo, en sak är jag säker på, jag vet att vi måste tänka till på den galna kroppsfixering som alltid kommer att finnas runt omkring oss, den kan vi inte som enskild människa göra något åt. Däremot kan vi stötta våra flickor, låta dom få veta att dom duger, våga säga till när vi hör om någon blir mobbad, vara noggrann med hur vi väljer våra ord när vi kommenterar vår egen kropp, tänka efter innan vi dömer någon storlek.
Sista gången vi var alla tre tillsammans var några dagar innan Helena avled, det var obeskrivligt varmt, Helena hade förvarnat att hon ville komma och plocka plommon och Katarina dök upp helt apropå.
Vi plockade plommon och pratade lite om allt möjligt, inget speciellt. Det som var ovanligt var att vi träffades utan att ha bestämt något innan, en tanke som fastnat är att det var meningen, att vi skulle ses alla tre helt apropå och jag är så tacksam över detta tillfälle som gavs till oss.
Hinken med plommonen som Helena tog med sig hem gav hon bort till sin granne i Sandarne, grannen berättade det när vi fem dagar senare kom dit för att gå in i Helenas lägenhet och börja ta hand om allt. För mig är det ett typiskt Helenadrag, att ge bort något till någon annan. Hon hade sina egenheter som inte alltid var lätta att acceptera, men hon var ändå en människa som gav.
Stina Wollter är ju förutom en duktig sångerska, föreläsare och konstnär, en riktig kroppsaktivist. Hennes instagramkonto innehåller så mycket kring denna galenskap som slår ut kvinnor som inte passar in. Jag önskar att jag någon gång skulle kunna känna mig lika avslappnad med min kropp som hon gör. I samband med min sjukdom gick jag ner nästan 15 kilo på grund av ändrad kost, detta gjorde inte att jag blev speciellt mager då jag som många andra i min släkt är lite runda av oss. Dock gjorde det mig inte så mycket bekvämare i min kropp, jag tycker ändå att jag har för mycket mage, för stor byst, slapp hakskinn och mycket mera.
Detta sitter också i sedan ungdomen då jag inte vågade släppa loss på badstranden med kompisar, hatade duschen efter idrotten, sydde in T-shirts för att hålla byst och mage på plats under gympakläderna, sydde in jeansen så mage och lår skulle hållas in.
Jag älskar er kvinnor som ger fullkomligt faen i sådana tankar, som skiter i detta och bara njuter av att leva. Dock måste jag erkänna att jag nu kommit lite längre gällande dessa funderingar, men så många år som slösats bort i onödiga tankar och så många glädjefyllda stunder som kastats bort på grund av att man inte tror att man duger.
Så om vi gemensamt åtminstone kan komma överens om att inte kritisera oss själva när vi ser oss i helfigur, ni som är yngre kommer säkerligen också fundera på varför ni var missnöjda med unga kropp när ni blir äldre. Lita då på era föräldrar och äldre släktingar som säger att ni är vackra och är bra som ni är, vi har rätt helt enkelt!
All denna hysteri med kroppsmodifiering som pågår nu är förkastlig då det inte har med seriöst dåligt mående att göra eller att det görs av medicinska orsaker.
Den fråga man måste ställa till sig själv är om man skulle rekommendera sin dotter att göra detta. Om man som mamma som i stort sett alltid ser det vackra hos sitt barn och vill det bästa för denne så stå på er, stötta, beröm, ge kärlek, backa upp, ge barnet en trygg uppväxt med fasta ramar, sunt förnuft och en massa glädje och skratt.
Det är svårt nog att växa upp och det finns fallgropar som man inte rår på, men jag tror man kommer långt genom det mest basala, det som vi inte kan påverka måste vi ta itu med när det kommer.
Helenas sista meddelande till mig innan hon dyker upp på Gränsgatan dagarna innan hon lämnade oss:
Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit, det värdesätter jag och hoppas att orden jag plitat ned gav dig något.
min jävla scrooge 