Beroendeframkallande!

Nu har jag varit hemma på heltid i snart två månader och vad har jag då gjort under den tiden?
Jag har tittat på Netflix helt enkelt!
Inte hela dagarna men ibland flera timmar i sträck och detta har givit mig skamkänslor, ont i magen och smärre känslor av liggsår.
Det som har varit min styrka är att hushållet har fungerat som förut, tvätten fixad, huset städat och middagen på bordet när Reimond kommer hem. Detta är som det var förut, men nu måste jag verkligen anstränga mig för att se till att det blir gjort när jag helst skulle vilja ligga kvar framför tv:n och se ett avsnitt till.
Jag lovar mig själv att se endast ett avsnitt ytterligare och sedan stänga av, men så kollar jag på klockan och inser att jag hinner klämma ett till. Då gör jag det. Det är frihet det!

Vissa dagar har jag faktiskt andra åtaganden också hämta och lämna Naela, kanske hjälpa Nico med något eller så har jag en tid på sjukhuset som jag måste passa.
Om det är flera dagar inbokade under veckan känner jag en stress i kroppen och kan uppleva mig själv som ganska grinig helt enkelt, jag får inte tiden att räcka till helt enkelt 🙄

När våra barn var små så hade jag eget företag, öppet mellan 10-18 varje vardag, lördag 10-15 och dessutom var jag engagerad i föreningar, skolaktiviteter och jag strök sängkläderna med strykjärn!
Dygnet hade samma antal timmar då som nu, hur tusan gjorde man då?
En hel del har med åldern att göra, det accepterar jag, men snälla nån, vad är problemet?

Idag bor jag i ett hus som är ganska så klart, inga större behov av renoveringar som är akuta, jag har bara en make som är hungrig på eftermiddagen, jag har en mangel!
Ändå så känner jag mig slutkörd vissa dagar, det är inte klokt helt enkelt.

Vad är nu detta gällande beroende som rubriken lovade? Beroende av Netflix, kan det vara sant? Ja, så illa är det.
Vilken serie har jag då fastnat i? Skratta inte nu, men jag har snart kollat alla säsonger av Good Doctor! Hur kommer det sig att man fastnar i en sådan serie?

Till att börja med så har jag alltid gillat sjukhusserier, dramat kring någon som kommer in via akuten och måste räddas, det har alltid lockat mig. Likaså dessa dokumentärer om olika sjukhus i London eller New York, jag vet inte varför jag fastnar för dessa, men jag erkänner det nu, de ger mig någonting som jag inte kan förklara.

Alla dessa säsonger som Dr Shaun tagit sig igenom med sin autism och sin enorma kunskap att lösa alla problem som kan drabba en människa trots eller på grund av sin diagnos som autistisk, så hittar han fenomenala lösningar som på är på något sätt tillfredsställande i sin enkelhet.
Om jag fick träffa en sådan läkare så skulle jag vara friskförklarad inom 48 timmar.
Nu är jag ju realist och inser att det inte är så här, men tänk om?
Tänk att du kan komma in på akuten med en stor korrugerad plåt som gör att din kropp är i stort sett kluven över magen och dom fixar det! Tänk om det vore sanningen?
Då skulle lite sketen Her2 Positiv som har metastaserat sig vara en bagatell helt enkelt.
Dom skulle kunna skära bort den leverbit som innehåller metastaser och slänga bort den eller så kunde dom ta bort min lever och ta en liten bit från någon av mina barn som sedan skulle växa till sig och fungera i min kropp och 48 timmar senare skulle jag kunna åka hem, helt återställd och alla vore glada.

Dock kräver det ett hjärtstopp under operationen eller kanske att jag kraschar strax innan dom kommer på att en bit ny lever skulle hjälpa, men dom löser allt, i stort sett alla överlever oavsett vilka konstiga sjukdomar eller åkommor dom bär på. Kanske behövs något för att göra patienten gladare och det är inga problem på det här sjukhuset, då fixar sköterskan en studentbal eller en julmarknad för den sjuke så att det blir ett lyckligt slut. Detta äger då rum i sjukhusets lokaler och alla, jag menar alla på avdelningen kommer dit och ler.
Dom läker och helar på löpande band och samtidigt får man följa deras privatliv som ibland är ganska trassligt men ändå blir problemen lösa till slut, det kan dock ta några avsnitt innan två personer inser att dom är ämnade för varandra.

En liten rolig aspekt på denna serie är att – ingen äter upp sin lunch! Så fort som har satt sig i matsalen med en bricka med god mat så blir dom avbruten av ett larm eller så blir personen osams med någon och lämnar bricka och går, jag inser att dom måste vara otroligt hungriga hela tiden.
Utöver det så är det alltid något som en person ska hänvisa till som gör att den som för närvarande är drabbad av svåra kval kan ta rätt beslut, det hänvisas till gamla anekdoter och minnen och det hjälper den drabbade att fatta rätt beslut när livet är kaos.

Hur kommer det sig nu att jag gillar att titta på denna serie?
Jo, för att jag vilar när jag tittar på något som nästan alltid slutar bra, se människor bli lyckliga och veta att dom överlever allt möjligt. Det gör mig glad och lugn helt enkelt.
Ett okomplicerat fall trots att det är väldigt komplext. Att det finns läkare som kan lösa alla problem och i deras värld vore jag en bagatell. Om vi hade San Jose St.Bonaventure i Hudiksvall så skulle jag vara helt frisk nu.

Idag hälsade jag på en vän med samma diagnos som jag har och vi har båda varit trygga med att antikropparna som vi får var tredje vecka hjälper oss att hålla cancern stången. För några veckor sedan fick hon svår huvudvärk och lite andra symtom och detta gav henne beskedet att hon hade en tumör på lillhjärnan och denna måste opereras bort. Det är nu gjort och hon ligger på sal i Hudiksvall och återhämtar sig efter operationen.
Allt verkar ha gått bra och hon förväntar sig full återhämtning och det är vi ju tacksamma för, men då finns ju ändå de där orden kvar – men tänk om…..

Som jag förstått det så kan antikropparna vi får ge oss rätt så säkert skydd vad det gäller kroppen i stort, men så är det problemet med hjärnan, den är så skyddad så att antikropparna ”når” inte fram på samma villkor som i övriga kroppen.
nu fick jag en helt annan syn på vilket skydd jag har och inte har, min vän och jag har ganska lika förutsättningar och vad är det som säger att inte jag får en tumör i hjärnan?

Nu ska jag till onkologen på torsdag och då ska jag ställa de relevanta frågor som jag har och jag är ganska säker på svaren – jag kan inte vara säker på något i detta läge.

Varför finns inte Dr Andrews, Dr Lim och Dr Murphy på riktigt?

Jag är dock tillräckligt smart för att inse varför, det är just därför att denna utopi av sjukvård inte finns än så länge, men forskningen går framåt och det ger mig tro på framtiden. Det sista som överger oss är ju hoppet, det är ju sedan gammalt.

Hur kan det då komma sig att dessa serier i sjukhusmiljö triggar en?
För min del är det nog att jag finner det intressant att se människor repareras, att familjer finner varandra i en tuff situation, att problemen löser sig och att det allt som oftast har ett lyckligt slut. Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag gillar att ”lära känna” karaktärerna i dessa serier, jag vill att det ska gå bra för dem.
Dock har jag tänkt många gånger på hur manuset som aktörerna måste lära sig, alla dessa galna termer och diagnoser. Det skulle faktiskt vara intressant att ha en läkare med sig i soffan som bekräftade om det är hittepåord som säger eller om de verkligen finns. Jag tänker på att både Nico och jag blev fascinerad av Dr House när den serien kom och hur många gånger jag önskade att en Dr Housetyp skulle dyka upp i rummet när Nico var på sjukhuset som liten och som vuxen, en som hade lösning på alla problem.

För ett tag sedan så erkände jag för en väninna att jag fastnat i detta ”träsk” och hon gav mig då förklaringen att det är vad man kan behöva när livet är kaos, en trygg plattform av Ingenting, något som inte kräver känslor eller engagemang och bara låter det strömma genom kroppen utan att behöva aktivera några känslor. Det kändes så skönt när hon sa detta och jag gav mig själv tillåtelse att fortsätta glo på denna serie.
Själv hade hon en faiblesse för inredningsprogram när hon var i liknande situation och nu kan hon överhuvudtaget inte se något sådant, Ernst Kirschsteiger ger henne kväljningar numera. Så det gäller nu att orka titta klart på sista säsongen av Good Doctor så jag får veta hur det går med allt innan jag blir kräksjuk.

Tack alla vänner som peppat mig efter de senaste inläggen och krönikan och en särskild varm hälsning till Gitta som nu är på väg att återhämta sig efter operationen, det var så skönt att träffa dig och roligt att du gillade pizzan!

Stor kram på er allihopa och en önskan om en fin första advent!

//Ullica