För drygt tre år sedan konstaterades det att jag hade bröstcancer, min diagnos heter
Her2 positiv. Denna diagnos tog kvinnors liv för 10-20 år sedan, i stort sett utan urskiljning. Nu har forskningen gått framåt och detta innebär att jag är lyckligt lottad.
Den behandling jag får nu kan bytas ut mot två andra preparat om det s.k. ”skiter sig”.
Det här innebär att jag på något sätt kan känna mig trygg i att jag kommer att klara många år ytterligare på denna planet, men det hjälper inte alltid mot ens tankar då man har den här på insidan kroppen. Ok, jag är förhoppningsfull, men också förberedd på det motsatta.
Här kommer en kortfattad summering:
Under de senaste tre åren har jag genomgått 5 cytostatikakurer som gav mig ett kalt huvud, neuropati i fötterna, problem med alla naglar (fortfarande nageltrång) och en helvetisk period mellan oktober – februari 20-21.
20 olika röntgen, hjärna, hjärta, buk och bröst.
55 kurer med antikroppar, de flesta på Dagsjukvården i Hudiksvall (underbar personal!)
Över 25 läkarbesök av skilda slag
Över 20 besök på Hälsocentralen (härliga sköterskor)
3 olika kuratorer (den senaste jag har är toppen!)
2 omgångar inskriven på sjukhuset under ett antal dagar
Hela planetens befolkning genomgick även en period av pandemi och total isolering med allt vad det innebar för varje människa.
Våra barn har flyttat från Gävle till Söderhamn respektive Njutånger
Familjen har också tagit farväl av tre älskade familjemedlemmar, våra fina katter Fozzie, Ragnar och Bibbi, liksom har Nico och Simon förlorat Lovis och Bosse
Jag har blivit mormor! Allas vår lilla Naela kom till i mars – 22
Vi har sålt ett hus och köpt ett nytt, vilket innebär packning städning, uppackning och komma i ordning och lära känna ett nytt hus och en ny by som är helt underbar!
Jag har jobbat halvtid sedan december 2021-september 2023
Vi har skaffat en ny katt som på alla sätt är toppen, men helt olik alla andra våra katter, snygg, svart, jaktgalen, älskar kalla ytor och vill INTE sova på kudden!
Han heter Sixten.
Hmmm, varför är jag då så trött? Kanske är det inte så konstig…
Jag accepterar det nu, jag förstår när jag summerar ihop allting, min hjärna är slutkörd helt enkelt, tom på energi, ingen bensin, ingen katalysator, trött, bara trött helt enkelt.
Idag, torsdag den 7 december var jag till onkologen för min besiktning kvartal 4- 2023.
Jag fick träffa en läkare som jag inte haft förut och detta blev en ögonöppnare!
Så kompetent och påläst gällande vem jag var. Han hade läst allt om mig som hänt sedan oktober 2020. Han tittade inte en enda gång på sin datorskärm, han hade alla svaren i sitt huvud. Det är första gången jag varit med om ett sådant bemötande av en läkare. Jag erkänner, denna gång googlade jag hans namn innan vi skulle ses och då läste jag mig till att denne man kunde sina saker. Så otroligt trevligt att sitta och prata med honom. Reimond var också med och vi konstaterade efteråt att det var en annorlunda känsla efter detta besök i Gävle, vi kände oss så säkra när vi lämnade sjukhuset.
Jag fick klara besked av honom, min Mr Scrooge är inte så stark längre, kanske kommer den lilla fulingen att ge upp någon gång i framtiden till och med!
Ni som inte orkat läsa alla mina inlägg och funderar på varför jag kallar bloggen Min jävla Scrooge ska nu få bakgrunden.
När jag fick min första cytostatikabehandling i oktober 2020 låg Nico tillsammans med mig i sängen på Gävle sjukhus. Redan då började hon prata om att jag skulle börja blogga och jag sa väl något som jag alltid säger när våra barn har kommit med några ”idiotiska” idéer – Ja, ja, det ordnar sig med det också, vi får se hur det blir.
Men för att lätta upp stämningen då så började hon och jag prata om vad bloggen isåfall skulle heta och då började jag prata om julsagan där den elake och girige Mr Scrooge blir snäll och vänlig när julen kommer och då kom Nico på namnet Min jävla Scrooge.
Han skulle bli snäll till jul helt enkelt!
Nu blev det inte så, i varje fall inte julen 2020, så risigt som jag mådde då har jag valt att förtränga. Men nu känns det som att julen 2023 blir den jul då han börjar att mjukna helt enkelt. Just nu är han svag och knappt förnimbar, kanske måste han ge upp kampen så småningom. Detta vet jag ju inte idag, men det finns ett stort hopp om att så är fallet.
Min diagnos kan anses vara möjlig att bota i framtiden, läkaren tyckte jag skulle ha det hoppet helt enkelt.
Det första steget var att han utan att fundera ville plocka bort en sort av antikropparna jag får var tredje vecka, detta för att lindra en biverkning som slösar både på vatten och toapapper, gissa vilken..
Nu kanske jag slipper att tillbringa så många timmar på toaletten, roligare kan man ju ha det och han är den förste läkaren som ser detta som en biverkning på just detta preparat och var lite brydd över att det inte gjorts försök att ta bort detta tidigare.
Det känns som om jag kommer att få en mycket trevligare tillvaro framöver om han har rätt.
Ni som följt mig kommer kanske ihåg min ångest inför att rycka ut tänderna på grund av metastaserna i skelettet, detta gjorde ju i och för sig att jag fick ”snyggare” bissingar till en kostnad av 20.000:-, men ångesten var så mycket dyrare. Även detta preparat kan jag nu sluta med att få var tredje månad.
Jag slipper två preparat i min kropp och Regionen spara pengar, win win om man så säger.
Om nu detta håller så är jag den förste att vara tacksam för forskningen och kunskapen hos de onkologer som satsar på att utrota cancer av alla möjliga slag.
Jag är inte där än, men jag har ett större hopp om att klara detta nu.
Sedan finns det ju en baksida av denna jävla sjukdom också, dvs cancer i stort.
Denna vecka fick jag förmånen att få besök av en tjej som liksom jag drabbats av bröstcancer, dock har vi olika diagnos. Hon blev opererad förra året och då ej hennes cancer var spridd så skulle hon kunna bli friskförklarad inom några år om inget återfall upptäcktes.
Att få känna den glädjen och ha det hoppet för att sedan få det omkullkastat av att få en helt ny cancerdiagnos måste ju ta så mycket kraft som jag inte kan föreställa mig.
Det som hände henne var att hon fick cancer i äggstockarna och fick uppleva att hon efter operationen vaknade upp utan äggstockar och livmoder, en del skrapningar gjordes även på tarm och lunga. Så här är nu denna unga kvinna, mitt i livet och ska hitta ork att börja leva igen efter att inom två år operera bort två bröst, livmoder och ägg stockar. Livet är förbannat orättvist helt enkelt.
Förutom dessa operationer var hon tvungen att genomgå ytterligare en cytostatikabehandling med allt vad det innebär, håravfall och andra biverkningar.
Jag beundrar henne och det hon nu går igenom ska ingen behöva göra, hoppet vi har står till forskningen!
Alla känner vi säkert någon som drabbas av än det ena och än det andra, i alla välmening erbjuder man sin hjälp i stil med hör av dig om jag kan göra något, men det funkar inte så, – man orkar inte ens ringa och be om hjälp. Gör någonting bara, laga lite mat, kom och hälsa på utan krav, ta med fikabröd, gör sällskap på en promenad, skicka åtminstone ett peppande sms, överraska med något enkelt…när man är där nere behöver man all hjälp för att ta sig upp.
Detta gäller naturligtvis inte bara när det handlar om sjukdomar, det kan vara förlusten av en familjemedlem, ett älskat husdjur, förlusten av ett jobb eller ”bara” ett misslyckat uppkörningsprov. Det är så många saker som kan få oss människor ledsna och sårbara, så tänk på det om du anar att någon mår dåligt av någon orsak.
Man får så mycket tillbaka om man finns där för den som behöver.
Nu avrundar jag detta inlägg med att inse vilken bra dag jag har haft, lång simtur på badhuset, bubbelbad, massage, handling m Nico, pulkåkning, snöänglar och gungning med Naela och nu ska det bli lite räkor med gubben min.
Ha en trevlig helg alla ni som läser detta och kom ihåg:
min jävla scrooge 