Dan före dan före dan osv…

Jul jul, strålande jul, stjärnorna tindrar, nissarna ska snart trippa på tårna och julgranen ståtar i rummet med kulbeklädda grenar, paketen packas och kanske lackas, köpivern på butikerna är på topp och alla säger God jul till varandra!
Det är väl trevligt, tänk om vi kunde stanna upp där litegrann och reflektera kring det sista. Tänk att vi blir så vänliga mot okända människor just vi denna tid på året?

Varför är vi inte lika trevliga de resterande 50 veckorna? Många av oss är nog det lite till mans, men just det här lite extra glada bemötandet som kryper fram ur oss när det är juletid. Det kostar ju så lite att dra på smilbanden, ja jag vet, jag har tidigare skrivit om detta med att ett leende är svårare, kanske på grund av gravitationen samt att vi måste använda flera muskler förstås. Jag känner mig säker på att jag är trevlig mot de allra flesta jag känner och möter, vän eller okänd, men jag har fått tagit till mig lite klagomål de senaste veckorna och det är från en av de människor som känner mig bäst, min dotter! Hon påtalar ofta att jag inte skrattar längre! Alltså skrattar från magtrakten, maximalt ler jag lite tveksamt eller så måste jag ha Naela i närheten. Visst, jag kan få till ett litet artigt skratt när jag pratar med någon i telefonen ibland, men det är inte det vanliga garvet jag har haft.

Jag börjar bli bitter!

Så är det bara, den kryper in i mig, bitterheten och besvikelsen över mig själv,
jag känner den under huden och det om något skrämmer mig så inåt helsike.

Vår mamma Inga lämnade oss för 10 år sedan idag, den 21 december 23.05, hon lämnade jordelivet som en bitter och besviken människa. Mamma blev ledsen på livet de sista åren och jag vet vad det tär på familj och vänner. Orsak hade hon till viss del, men hon hade också mycket hon kunde ha varit glad och tillfreds med, det tyckte vi döttrar i alla fall. Jag och min syster Katarina kommer aldrig glömma de sista minuterna innan hon somnade in, den besvikelsen hon gav ljud åt då,
– den sitter kvar i hjärtat.

Så, med andra ord, jag vill inte vara så här och vad ska man då göra åt det när den börjat gro i en? Jag tror att jag kommer att klara av det för att jag är ju medveten om den och jag försöker verkligen tänka till när ledsamheten kommer över mig.

Har jag rätt att känna så här?

Nej, det har jag banne mig inte!

Häromdagen när jag åkte hem från sjukhuset så började jag prata med min chaufför, en yngre man med en brytning och ett utseende som klart och tydligt hintade mig om att han inte var född i Sverige. Vi snackade om ditt och datt och jag frågade honom om hans ursprung, vilket var Syrien. Då kan man ju direkt förstå vilka olika världar vi kom ifrån. Han berättade om hur hans familj splittrats och att hans far tog med sig honom till Sverige medan övriga medlemmar i familjen samt släkt och vänner fick ta en tillflykt till andra länder. Många av de som han känt i Syrien ”försvann” i det fängelse som det skrivits så mycket om den senaste tiden. Då hans svenska var väldigt bra så frågade jag om hur han kommit in i det svenska samhället och svaret var för honom helt naturligt:
– ”När man kommer som flykting till ett annat land måste man först och främst lära sig språket och om hur samhället fungerar. Så jag lärde mig svenska genom att prata, prata och prata ännu mera med er svenskar för att på så vis lära mig ert språk. Annars kan man ju inte fylla en funktion, inte få ett jobb, inte förstå era lagar och regler. Det finns två vägar att välja, endera gör man som jag och blir en del av Sverige eller så blir man kriminell, det hänger på en själv hur man vill leva sitt liv”

Då kände jag bara glädje, bitterheten var som bortblåst ett tag, vem är jag att känna det då denne unge man får hela sin barndom och ungdom förstört på grund av en maktfullkomlig idiot?
Jag som är okunnig om vilka som firar jul och inte frågade helt enkelt och svaret var:
– ”Självklart firar jag jul”, så vi önskade varandra en God jul och jag mådde så bra.
Det ska också tilläggas att han älskar sitt jobb som taxichaufför då framföra bil är det bästa han vet samt prata med människor, en perfekt taxikille och medmänniska.

Utifrån denna lilla anekdot vet jag vad jag behöver, komma ut och träffa intressanta människor, de med tankar och grubblerier, de med problem och behov av hjälp, de som jag kanske kan göra skillnad för. Mitt jobb har ju varit av det slaget, att lösa människors problem, hjälpa dom över hinder, göra lite skillnad för en individ.

Men här sitter jag nu, några dagar före jul, med gipsad fot och lite andra saker som gör mig ledsen som jag inte vill skriva om här och tänker….vad ska jag göra när jag blir ”stor”? Eller rättare sagt, vad ska jag göra när försäkringskassan och jag kommer överens om att jag är frisk nog att börja jobba igen?
Det svaret skulle vara den bästa julklappen!

Nog om mina bedrövelser nu och leta fram det positiva.

Jag har ju äntligen fått min fot opererad och allt gick bra, jag ska gå med gips i två månader till enligt ortopeden, det är inte kul men tiden går ju och det är bara att stå ut.
Den upplevelsen jag fick vara med om på sjukhuset den 13 november är minnesvärd, vilka människor som jag mötte. Från första mötet med sköterskan när jag togs emot till den som skrev ut mig, däremellan uskor, ortopeden, städaren, fysioterapeut, ja alla, så fina människor. Ett team på runt åtta, nio personer engagerade sig i min fot under operationen, dom såg till att jag låg bekvämt, att jag andades, att min fot blev fixad och allt vad nu som händer när man sover. Det var spännande att läsa journalen på 1177 dagen efter och inse vilket finlir det var bara för att fixa en liten fraktur.
Sådan tacksamhet är skön att känna och sedan har världens trevliga gäng som pysslade om mig till dagen efter då jag fick åka hem. Heder åt dem alla, jag lovar att där kändes ingen bitterhet, utan vi fick många glada skratt tillsammans.

Sedan att komma hem med foten i paket var väl ingen superkul upplevelse precis, men efter att vi har köpt en bäddsoffa som vi kunde sova i nere de första två veckorna och sedan börja våga röra sig lite mera går väl detta också. Lite tråkigt att inte kunna ta sig för någonting som kräver bilkörning på egen hand, lite för lång tid att gå i trappor upp och ned, inget bus på riktigt med Naela, men i övrigt så funkar det ju bra. Dock ska jag bespara er beskrivningen hur en dusch går tillväga 😉

Något mera positivt, jag har träffat en kvinna i min ålder med lika diagnos som mig.
Hon hörde av sig tack vare denna blogg och berättade att hon fick diagnosen för några år sedan och efter operation, strålning och medicinering samt friskförklaring för några månader sedan fick återfall av eländet. Vi träffades en dag då vi båda hade tid på sjukhuset och det var så otroligt trevligt att bara få prata med någon som sitter i liknande sits. Min oro för att sluta med behandlingarna och att riskera ett återfall fick jag då ord på. Hon hade ju till och med fått besked om att hon var friskförklarad och sedan måste genom detta helvete på nytt. Vilket bakslag det måste vara, jag tänker på alla andra som jag aldrig pratat med bara har läst om, så nattsvart det måste kännas när beskedet kommer.
En av de bästa julklapparna man kan få är att hon i veckan fick besked om att det senaste preparatet Enhertu fungerar och hoppet om total regression finns även för henne. Än en gång tacksamhet för forskningen kring Bröstcancer, hoppet får finnas kvar så länge den går framåt.

Dock kommer alltid tankarna på de kvinnor som inte fått den möjligheten under dessa år, alla de som jag har ”mött” i grupper på Facebook eller som jag följt på Instagram.
De som fått släppa taget om livet och deras familjer som nu firar ännu en jul utan mamma, dotter, syster, maka eller partner och vän. De ska inte glömmas bort.

Jag ska försöka avrunda denna text nu, men det är svårt då jag endast skriver maximalt en gång i månaden nuförtiden, om ens det. Undrar hur dessa bloggare som lägger ut text varenda dag orkar?

Naela, min egna lilla katalysator, tack och lov för att hon kom till denna värld!
Vad skulle jag annars lägga fokus på? Hon är en sådan rolig och snäll liten varelse, full i sjutton, humor, attityd och ett himla humör när den sidan visar sig. Men jag lärde mig att en katalysator endast fungerar bra om den får ”rensa rören” emellanåt och blåsas ur, så det är väl det hon gör ibland, sunt och friskt!
Hon är en klok flicka, väldigt omtänksam om oss alla om vi känner oss lite låga.
Min fot har hon klappat om flera gånger nu och frågat om det är bättre och om jag kan gå nu, om jag inte har ont längre när doktorn lagat den.
Att få se denna människa växa upp, att få vara så nära henne i stort sett dagligen har gjort denna tid så mycket enklare men också svårare då jag är så ledsen över allt galet som sker runt omkring oss. Men det roliga uppväger det tunga och att få lyssna på Naelas egenhändigt ihopknåpade sagor och sånger gör livet så mycket mera värt.
Så bara för att avsluta detta inlägg innan klockan slår 23.05 så får ni lite smakprov på vilken booster jag har att få energi av. Den lilla filmsnutten är från dagens besök i Trolska Skogen och sedan kan jag inte låta bli att lägga till ett litet bildpotpurri.
Det är en mormors rättigheter!

Nu ska jag ge mig för ikväll och som vanligt tackar jag er alla som läst ända hit och vill samtidigt önska er en riktigt fin julhelg vare sig ni firar den ensam eller med andra.
Jag vill också påminna mig själv och er om att fortsätta le och vara trevlig mot den ni möter även efter att julen är slut, jag lovar….det lönar sig ❤️