Man ska vara glad åt fötter…

– utan dem står man sig slätt.

(Jag är fullt medveten om att detta är en banal betraktelse med tanke på vad som hänt och händer i vår och andras värld just nu, men jag orkar inte få de orden på pränt just nu, då vill jag hellre skriva om något mer lättsamt, en text om mina fötter 👣)

Orden i rubriken sjöng Birgitta Andersson 1962 (Teskedsgumman eller Hedvig Hök för er som inte vet vem hon är), dessa två kroppsdelar bär oss varenda dag och alltför ofta blir dom bortglömda.
Som så mycket annat tar vi dem för givna och tror att dom bara kommer att fortsätta vara belastade varje vaken minut, vi stoppar in dessa två i obekväma skor, låter dom frysa, många tycker dom är äckliga, dom kan vara smått snuskiga då fötter många gånger blir förbisedda till skillnad från ansikte och händer.

Min relation till mina två är minst sagt komplicerad då jag under många år haft problem med dem, hälsporrar, smärta och stora (strl 41-42), okvinnliga samt så uppfostrades jag av min mamma som tyckte fötter var oerhört frånstötande.

Dock ska jag säga att jag vårdat dem i varje fall, filat, smort in, målat naglarna osv.
Under cytostatikabehandlingen så eskalerade mina problem eftersom naglarna gav upp sina liv, dom flisade sig, blev knivvassa i kanterna och till slut så fick jag äntligen hjälp via Medicinsk Fotvård på sjukhuset av Fot-Lena 2, tänk att det finns en Fot-Lena 1 också, vilka kvinnor som vigt sina yrkesår åt dessa lemmar!

Så, vad ska nu detta handla om förutom fossingarna, jo mina reflektioner kring att ha en fot gipsad. Efter många månader med kraftig smärta i foten så fick jag äntligen komma till ortopeden där en stressfraktur konstaterades. Operationen ägde rum den 13 november-24 och därefter skulle min fot stängas in i tre månader.
Detta är väl ett väldigt litet problem egentligen, det inser jag verkligen, men det ska inte förringas då det faktiskt påverkar ens hälsa både fysiskt och mentalt.

Humöret som fått sina törnar ändå under de senaste åren blev verkligen prövat under denna tid, först så var åtminstone smärtan borta som påverkat mig under nästan ett år, men då morfintabletterna tog slut så kom den tillbaka i en ny skepnad. Detta pågick under de första veckorna men klingade sedan av och ersattes av en ny.
Jag kände att det skavde under gipset på operationssåret och det gjorde så förbaskat ont att jag till slut var tvången att åka in och få en koll på hur det såg ut därunder. Det var inte vackert, såret läkte inte ”uppifrån” utan hade brustit, så läkningen blev tvungen att komma ”inifrån” vilket tog längre tid.

Efter cirka 1,5 månad så verkade läkningen äntligen vara fullbordad och då insåg jag att den smärta jag haft i såret endast var en sak som överskuggade det andra. Mitt ben ”brann” i huden, det var som att ha gullfiber innanför gipset, jag blev svettig, det kliade, och det började göra ont under foten. Tjejerna på ”gipset” fick besök av mig varannan, var tredje vecka för omläggning och för var gång blev jag mer och mer införstådd med hur mycket min vadmuskel förvandlades till en alltmer slapp påse, huden såg ut som en uttorkad flodbotten, känseln i lilltån var borta och jag gruvade mig för att överhuvudtaget röra mig.

Vid den senaste omläggningen så måste gipset har torkat när min fot var vinklad fel så det innebär att jag ”gått fel”, jag är liksom snedställd i höfterna och knäna. Självklart skulle jag ha åkt in igen, men någonstans så bär det emot att vara ”den där jobbiga” människan som bara gnäller, så jag har gnällt hemma och nu gör jag det även här. För närvarande går jag som en kratta, det känns som att det skjuter in spikar i höften, knät värker och ryggen känns som om alla muskler är ovänner när dom ska användas.
Orsaken till att jag har stått ut är att det snart är dags för slutlig avgipsning, i varje hoppas jag det. I natt blir sista natten med gips om allt ser bra ut på röntgen i morgon, onsdag. Jag har haft ett beteende likt en hund innan sömnen tar över, jag snurrar, vrider, puffar kuddar, av med täcke, på med täcke, ingen position har varit bekväm då jag försökt hitta ett läge där gipset inte ligger mot huden, hmmm med andra ord har det varit hopplöst att få till. Stackars Reimond som också fått tagit del av denna frustration var och varannan natt.

Kontentan då, vad blir den?
Jag har blivit ännu mer förstående till hur det kan vara att vara hindrad att göra det man känner för, gå ut och ta en rask promenad en vacker vinterdag, att obehindrat leka med ett barnbarn, att springa nedför källartrappen då toapapperet är slut, att snabbt kunna hoppa i skorna för att kila över till Nico och familjen, att sitta på en kall stol i duschen och balansera foten på toastolen, att inte kunna köra bil, att vara beroende av andra människor och mycket mera.
Detta endast på grund av en gipsad fot, en liten jädra kroppsdel som man tar för givet bara ska finnas där.

Så alla ni som av olika orsaker har ett rörelsehinder, ni är beundransvärda! Mitt hinder kommer mest troligt vara överspelat snart, men så många som är i liknande situation i helt eller stor del av sitt liv – jag ger er all min respekt.

Kan jag finna några fördelar då? Jag är fortfarande av det slaget att jag vill se det positiva i det negativa.
Jo, det finns något även från denna tillvaro som är värt att lyfta fram.

Vi har blivit med bäddsoffa, något jag velat ha sedan vi flyttade för att kunna ha övernattande gäster.

Naela har visat stor förståelse för mig, hon har många gånger frågat mig om foten och ”håller mig handen” för att hjälpa mig att inte halka (!), även har hon med sitt goda humör gjort mina dagar roligare! 💜

Jag och Ester har blivit riktiga bundisar, hon har kanske sugit i sig en hel del av mina dåliga energier för just nu är hon den tjockaste kattunge vi någonsin haft, men det kan också bero på att matte mestadels är liggande framför tv:n och bekväm madrass🤔

Apropå viktökning, så har jag en hel del att ta itu med, äta, sova och inte röra sig har inte precis gynnat mig, vad är då positivt med det? Jo, en motionscykel är på väg nu till Snäckmor, det är ju bra! 😁

Sedan ska jag inte underskatta Netflix, jag har rent ut sagt plöjt igenom en massa dokumentärer och serier. Mest behållning har jag nog haft av Schitts Creek. En underhållande serie som på ett gemytligt sätt visar att människor i ett kaos omvärderar sina liv, lyfter fram det som är fint som vänskap och kärlek. Humorn är lättsam, inte en massa illvillighet, ondska eller hat. Detta trots att den fokuserar på människors lika värda oavsett sexuell läggning. Den räddade många långa dagar, 6 säsonger, ett riktigt maratonrace 💜💙💚💛🧡❤️

Det har faktiskt också blivit en del ritande och målande, dvs lite privat kladd bara, men ändå. Dock är det inte alltid så lätt då de fyrbenta i familjen tycker det är lika spännande när jag för en gångs skull gör något annat än att ligga i soffan 😸

Nu längtar jag efter att ”bli människa” igen, mycket mera har också hänt under dessa tre månader så egentligen är mitt fotproblem väldigt sekundärt. Som jag började denna text så har det varit så mycket tungt att jag ska se om jag känner för att ta det någon annan dag. Jag upplever det som att sjukdom, sorg och tragedier har följts åt sedan dagarna före jul fram till den fruktansvärda händelsen i Örebro.
I och med den så upplevde jag att det fick bli så här denna gång, en liten egoistisk text om egentligen ingenting förutom en gipsad fot. Banalt så det förslår, men så skönt att hitta lusten att skriva igen.

Jag vill avsluta med en bild som säkert passar in i mångas liv, vare sig det handlar om sjukdom, sorg, kärlek eller vänskap, kom ihåg att det inte alltid syns på utsidan 🙏

Tack för att du läste ända hit!