Jag morfin(t) 😏

… eller åtminstone just precis exakt nu, om några timmar kan allt ha svängt igen.

Jag hade en träff med ortopeden i förrgår och gruvade mig så inför besöket då jag föreställt mig att behöva en ny operation av foten pga av de röntgenläkaren konstaterade som nekros i foten. Självklart trodde jag och även övriga familjen att denna satt i den opererade delen, men så var icke fallet. Enligt min ortoped var det en missbedömning och skulle egentligen inte behöva kallas nekros utan artros, eller en cystbildning.
Summa summarum av besöket är att jag ska få en ny röntgen av foten för att se om det inte läker som det ska och därför har jag den smärta som faktiskt är värre nu än när gipset togs bort. Han tyckte också det fanns skäl för att få bättre smärtstillande än Alvedon och Ipren, så nu har jag fått morfin utskrivet och kan få uppleva dagar då jag vill göra något, typ klippa gräsmattan, ta en promenad, röra mig lite extra och detta utan att ha ont, vilken lycka!
Till råga på allt så ska jag få kortison i höften (där det finns uttalad artros) som inte mår särskilt bra med tanke på snedbelastning i över 1,5 år.

Så ja, just nu säger jag, jag morfin(t) och framförallt eftersom jag har fått lite tid med Naela och haft hammockhäng idag. (Morfinklurigheten kom jag inte på själv, den fick jag av Simon, the Son)

Vi satt och kollade in morfar som jobbade med allt möjligt i trägårn, jag inser vilken karl jag har när jag själv sviktar. Mest troligt annars också, men det blir mera påtagligt när livets kurva inte gå spikrakt uppåt. Tack vare oss så har vi ju en familj som alltid finns till hands på något sätt, det är ett stöd som jag är helt beroende av för att fixa detta.
Jag är ju med i en del ”trådar” på FB med min diagnos och där läser jag relativt ofta hur många kvinnor som inte har någon hjälp och peppning alls. Endera på grund av att dom inte har en självklar familj eller så har dom det men de är helt oförstående vad man går igenom när fulingen hälsar på.
Tänk att få sitt stöd endast genom sociala medier?
Inga riktiga kramar, klappar på axeln, pepp när orken sviktar eller hjälp med vissa fysiska saker man ej orkar med. Jag känner så för dessa och hoppas att dom åtminstone hittar en förening där det finns stödpersoner som förstår, för det är faktiskt det viktigaste, att bli förstådd och trodd på, detta oavsett sjukdom eller diagnos förstås.

Här ligger jag nu i sängen efter ytterligare en dag med biverkningar som står i kö, tänk att alla är tillbaka? Alla är bekanta, men ingen är välkommen precis.
Jag är lite rödrosig i hyn, sådär som man kan läsa i romaner, ” hennes hud blossade” och det gör den, men inte på grund av en härlig romantik precis utan orsaken är en massa utslag och en oskön dusch med Descutan.
Utslagen som gjorde sitt intåg i förrgår är inte nådiga och det känns som om jag haft klipulver innanför kläderna.
Utöver det så svullnar händerna så jag fick ta till diskmedel för att få av mig vigselringen som höll på att ge fingret blodstopp i morse, den får ligga på bänken tills vidare. Munblåsor och andra små åkommor kommer och går som katterna en sommardag. Men som jag skrivit tidigare, ont skall med ont fördrivas, det borde stå i FASS gällande cytostatika.

I morgon är det dags för två besök på Gävle sjukhus, så göbben min skjutsar ner mig och håller mig sällskap, vilket jag är så tacksam över då det alltid är lite roligare när man är två och vi kanske kan göra något så roligt som att åka och inhandla kantlister till trägårn och till och med luncha ute. Jag är inte ironisk, jag uppskattar verkligen det då mina krav i tillvaron är relativt ringa. De besök som ska göras i morgon är också positiva och mycket efterlängtade. Till att börja med ska venport sättas in och jag kan säga tack och hej till picclinen som suttit i armen i tre veckor och om jag så skulle trilla dit igen en tredje gång så har jag redan venporten på plats för att mata kroppen med behövande gift.
Detta är ju en fantastisk uppfinning som jag inte kan förstå varför jag inte fick den förra gången. Då var jag utan bastu i tre månader och jag får för mig att det var för att jag hade tur och fick remiss på en sådan, för självklart är den kostsammare än en plastslang i armen.
En tanke är väl också att jag, gud förbjude, är cancerbenägen som onkologen sa, men är det så har jag i alla fall en gräddfil in om det blir fler som ”hälsar på”.
Jag har en vän som sluppit både piccline och venport trots kraftiga doser av cyto och jag undrar förstås varför jag inte kunde ha den turen🙄? Men jag vinner ju inget på triss eller postkodlotterna heller 🤭

Mitt andra besök är till röntgen där jag ska få en efterlängtad dos av kortison in i höftleden och tänk om jag är smärtfri i denna några månader framöver, då ska jag gå en efterlängtad promenad runt byn i helgen! Det är för tusan snart ett år sedan jag klarade av det, en sketen promenad! Mina ben kommer att bli så chockade så jag får nog ta med mig kaffetermosen och vila halvvägs skulle jag tro.
Så nu ska jag sova gott inatt trots osmorda händer och armar som kliar efter duschen och i morgon bitti ska jag skutta upp tidigt för att ge kroppen ytterligare en bakteriedödande dusch och inte lägga på lite mjukgörande kräm och kanske lite färg i ansiktet, utan åka helt naturell till Gävle med mitt lilla väskapotek 😉

Nu blir det lite tjat om hår också, kan inte låta bli då detta ändå blir det mest påtagliga….utåt alltså. Vad är det man ser när man möter en människa, jo utsidan och fastän många med mig inte är så fixerad vid det så är det ändå något dom flesta blir påverkad av. Denna gång har jag varit mest förbannad på att gå igenom denna process återigen, men jag lärde mig ju någonting av förra gången, gör inte av med alla hårapparater denna gång, typ hårfön, plattång, locktång osv.

Håret växer ut igen, det kan jag lita på och denna gång vet jag också att jag kommer att överleva detta vilket jag kanske tvivlade på 2020 och därför sålde alla mina grejor.

Man lär sig ju längre man lever – så sant!!
När håret är bara att dra av så vet man att det är dags att kapitulera.

Känslan i hårbotten är väldigt konstig i samband med att det är tid för hårsläpp, jag upplevde det som små puffar runt hårsäckarna, det bara puffade till, knastrade lite och sedan var det bara att dra.

Den här gången lät jag Reimond få äran att kapa ner det till en stubb, inte för att han kanske såg det som en ära precis, men för mig kändes det så viktigt att just den jag delat så mycket med fick göra det. Förra gången var jag mera impulsiv och ville göra allt själv, bara sikta rakt fram och köra på. Nu upplever jag att det går att ta det lite lugnare och tänka lite innan, hmmm, lite ovanlig känsla, men det känns faktiskt bra.
Så när det blev dags att ta itu med detta så var det bara att ta pälstrimmern och köra.
Tur vi köpte en till våra långhåriga katter vi hade förut. 😸

Då är detta steg taget och nu är det bara att fortsätta framåt, resultatet efter trimningen kändes väl sisådär, man är både ledsen och lättad på samma gång.

Nu är det bara som det är igen och vem vet kanske kommer det ut ett litet roligt krull även denna gång, man kan ju alltid hoppas på det. Jag kunde dock förära Nico en hel kasse med diverse hårprodukter i varje fall då jag tänker unna mig ett helt nytt schampo när det är dags att börja tvätta håret igen. Får se hur länge stubben vill vara kvar, jag ska ge den lite tid denna gång, för tid det har jag.

En avslutande bild blir det nu, den gjorde mig så glad när jag scrollade igenom nationaldagsfirandet i HT, Stina Andrup tog detta kort på mig och Naela och jag tyckte den var så fin och jag vet att vid nästa års 6 juni så är nog en kalufs tillbaka igen, inte stor men åtminstone lite solskydd på knoppen.

💛Allt gott till er alla och som vanligt, tack för att du läste ända hit 💛