– den 9 juli 1989 stod jag och Reimond framför prästen i vår dåvarande trädgård och lovade varandra trohet, kärlek, trygghet och oavsett vad livet i övrigt skulle servera oss skulle vi lösa det tillsammans…. och det har vi gjort – i 36 år idag den 9 juli 2025.
Bilden nedan är inte från den dagen, inte hade vi tankar på så stylad outfit på vårt eget bröllop, detta var på ett vi blev bjudna på i början på 90-talet som krävde lite mera av oss. Dock tycker jag att Jannis fångade oss när vi vi verkligen tittade på varandra, djupt i ögonen och med mycket kärlek… eller ler Reimond så för att jag har en rolig frilla?🤔
Vårt bröllop passade vi på att ha ”då vi ändå hade prästen på plats” eftersom vi döpte Simon i trägårn, i all enkelhet. Frieriet var lika basic, vi kom fram till att det vore praktiskt helt enkelt om vi skulle få ytterligare ett barn och då skulle vi slippa krånglet med faderskapsbevis osv. Trots detta relativt enkla resonemang har vi hängt ihop i 40 detta år, den 14 augusti 1985 blev vi ett par. Om någon spågumma hade sagt att vi skulle ha köpt vår fjärde fastighet, haft företag, två barn, barnbarn och jobbat tillsammans på Fonus mm 40 år senare så skulle vi nog ha sagt att hon bara hittar på.
Vi träffades på Högliden och därefter var det Vi, trots en del motstånd och en massa incidenter som egentligen borde ha avskräckt oss. Min pappa som tyckte att Reimond såg ”konstig” ut, mamma som nonchalerade honom första månaderna, Reimond blev påkörd när han liftade till mig i Uppsala, han råkade köra mammas bil när den valde att ta eld, svärfars båt lyckades vi paja till havs, likaså demolera hans bil litegrann, mm.
När man ser tillbaka på den där tiden så kanske helt enkelt var någon högre makt som vill ge oss en hint om att vi visst passade för varandra, men också att vi verkligen skulle få kämpa oss genom livet. Jag vet inte vilka gudar som försökte sätta stopp för vårt gemensamma liv, men vi segrade över dem i vilket fall och vi har verkligen inte glidit fram på en räkmacka, vi har kämpat med vår relation, ekonomi, arbetslöshet, olika prioriteringar, små barn, stora barn och ja, som många andra – livet med extra allt!
Men så här 2025 så känner jag att det har varit värt varenda strid, för vi har faktiskt haft samma inställning om vad som är viktigt och vad som ska prioriteras i en relation och i en familj och det är jag så tacksam över.
Vårt första hus köpte vi 1988, Fredriksfors och vi bara bestämde oss för att det nog skulle bli perfekt för oss. Huset var gammalt och dragigt med direktverkande el (!), vi hade egentligen ingen koll på någonting förutom att det nog skulle bli bra.
Kolla inredningen i köket nedan och ja, jag tyckte vi hade det mysigt. Under de åren vi bodde där så hade vi roliga fester, middagar, julfirande, midsommarfest, besök från Danmark, Tyskland, dop och bröllop… och vi hade ingen diskmaskin, ej heller tvättstuga…. men det gick ju bra ändå. Jag drar mig inte heller mig till minnes att jag skämdes för hur det såg ut med en spis från kommunen för 50:-, trasig golvmatta, låg diskbänk, gamla skåp osv, för jag hade faktiskt ett skafferi man kunde gå in i, det ni!
Här startade också vi vår familj som till en början bestod av katter, hund, höns, ankor, burfåglar och sedan två barn som vi är väldigt stolta över! Dom har växt upp till två sköna vuxna människor med fina värderingar och mycket sunt bondförnuft. Enligt mig hade alltså Reimond och jag passande gener som såg till att dessa två kids trots allt blev fina personligheter som ger oss så mycket tillbaka.
Nu till mitt egentliga syfte med denna text – Reimond, min älskade make, livskamrat och grävare… detta är till dig 🧡
När vi träffades den där sommaren 1985 så kunde jag inte tänka mig att en smått halvtöntig tjej från Bjuråker skulle vara din framtida hustru och följeslagare i livet.
Du var ju häftig och annorlunda på ditt egna sätt, du stack liksom ut och var inte som grabbarna hemma ”på byn”.
Vi provade att bo ett år i Västerås tillsammans med min syster, men min hemlängtan var för stor så till slut så styrde du bilen för sista gången mot Dellenbygden, då hade du kört vår gamla SAAB mellan Västerås och Bjuråker varje helg med mig, syster Helena och två katter för jag ville hem. Nu landade vi alltså i Fredriksfors under de kommande 7 åren, alldeles intill min andra syster Katarina och hennes familj. Efter något år flyttade även Helena hem och bodde med oss. Sedan blev det ”Hem till byn” igen, Kyrkbyn blev vårt nästa hem och det var för att vi tog över Trägårn där efter min pappa och då bodde vi närmaste granne med mina föräldrar, detta varade i dryga 10 år, då du gav med dig för mina önskningar att flytta in till Hudiksvall då dina föräldrar valde att flytta från sitt hus och det blev vårt älskade Gg1.
Dessa år med ett skapande av en trädgård svetsade ihop oss ännu mera, vårt gemensamma intresse för detta var nog viktigt vid denna tidpunkt.
För under våra år i Hudik började vi gå igenom andra motgångar, dödsfall, sjukdom och mera sjukdom samt det som drabbade alla, pandemin 2020. Hade vi inte haft trägårn på Gg1 tror jag vårt gemensamma liv tett sig annorlunda. Därför kändes det extra fint att vi förnyade våra äktenskapslöften just där på vår 30:e bröllopsdag, en dag med vänner omkring oss, då fick vi tillsammans ha den dag vi inte trodde vi behövde 1989, en dag full av fest, mat och kärlek.
Men så blev det ändå dags för ytterligare en flytt och vår fjärde fastighet, Snäckmor dit vår dotter hade flyttat med sin Simon och sedan kom lilla Naela 2022. Jag trodde aldrig jag skulle kunna övertala dig att flytta en gång till, men si, du gick med på det och jag vet varför, havet, ett eget litet hus med alla dina hobbys och det viktigaste av allt, för att du gör sådant för mig Reimond, jag vill tro det i varje fall. Hur kommer det sig annars att vi flyttat till närheten av min familj första tre gångerna, sedan till ditt föräldrahem, dvs Hudik (som jag längtade till) och sist till byn där vi har vår dotter och barnbarn? Jo, för att jag ville det och hade behov av det just där och då och nu. Jag vet att du också tyckt det varit bra, men kanske är det också för att du vill att jag ska må bra?
Du har haft dina personliga behov under våra gemensamma år, dina intressen, ditt föreningsengagemang, naturen, foto, svampplockning, körer mm och m.fl, jag hade endast jobb och familj, men då har du istället låtit mig styra oss rent geografiskt. Det har inte varit helt utan protester till att börja med, men sedan har vi dragit åt samma håll och varje gång har det blivit bra på sitt vis.
Nu bor vi här i Snäckmor och jag känner att jag är så tillfreds och lycklig här med dig, inte precis fullt frisk men jag är säker på att detta är min sista ”frivilliga” flytt, för här vill jag dela resten av mitt liv tillsammans med dig.
Jag inser att livet är fullt av överraskningar, både bra och dåliga, vi har provat båda sorterna och den senaste ”surprisen”, återkomsten av Mr Scrooge var väl inte vad vi väntade oss, men vi fixar det här också, du gräver och jag lagar mat💛😊👌
Vi avslutade gårdagskvällen med mina varma mackor, dina nyplockade kantareller tillsammans med vår gemensamma utsikt över fjärden. Kan det bli bättre?
Jag älskar dig Reimond och jag är så förbaskat glad att vi rockade loss på Högliden för 40 år sedan och att vi tagit oss ända hit tillsammans, som det sägs i nöd och lust!
Nöden behövs för att lusten skall märkas 💪
Denna text blev som sagt riktad i första hand till Reimond, men om någon annan också läste ända hit så instämmer jag med änkenåden i Downton Abbey, gestaltad av en av mina favoriter i filmvärlden, underbara Maggie Smith. Jag har plöjt alla sju säsonger under försommaren, dvs 3102 minuter i verklighetsflykt från en rätt så tuff tid i livet.
”Om vi bara kunde välja…”
Vi kan inte välja om vi ska få vara frisk hela livet, men vi kan välja vem vi vill dela det med och jag valde rätt!
min jävla scrooge 