Säl i Snäckmor?😲

Nej då, det är bara jag som tar en simtur!

Jag har försökt att se mitt elände från den ljusa sidan sedan jag gick in i den här förbaskade bubblan 2020, men ärligt talat…… nu är jag trött på detta.

Självklart kan jag skratta åt situationen vissa dagar, men det känns mer och mer ansträngt att hålla humöret uppe och bara tänka på att det säkert kommer att bli bra.
Jag är medveten om att behandlingarna jag går igenom fungerar bra, min kropp hänger med och jag mår hyfsat, men jag är trött, trött på att vara trött och känna att kroppen åldras snabbare på grund av Mr Scrooge.

Jag är trött på att vara flintskallig och inte känna igen mig när jag möter blicken i spegeln, jag är trött på att inte orka, trött på att helst vilja bara gå och lägga mig och inte göra något alls. Jag är också besviken på att jag endast fixade 15 dagar av jobb i maj månad, att än en gång släppa taget om känslan att vara behövd av någon annan än familjen, att göra nytta och bidra!

Men så händer detta, jag får ett samtal från en man som presenterar sig som Bengt och han berättar att han och hustrun umgicks med mamma och pappa under deras tid i Västerås, där jag föddes 1966. Bengt påminde mig också om att vi hälsade på dem när jag, Reimond och Helena bodde i Västerås 1987. Sakta men säkert kom minnen tillbaka, hjärnan började jobba och jag kände att mitt huvud gick igång igen. Vi hade ett fantastiskt givande samtal om allt möjligt och jag blev glatt överraskad när Bengt berättade hur han fick tag på mig.

Han är engagerad i danskretsar och ansvarar för att anlita dansband till Salatrakten för att låta mogen ungdom röra på benen och svänga loss. Det senaste gänget han träffade hade en väldigt bekant dialekt och då började Bengt förhöra sig om vart de kom ifrån och när han snappade upp att herrarna var från hans avlidna hustrus hemtrakter så blev det än mer intressant. Bengt berättade då för sina besökare att han och makan umgåtts på 60-talet med mina föräldrar så gav det ena det andra. En i bandet visste vilka de var och även oss barn. Denne man körde glassbilen när jag var yngre och jag kom ihåg att han brukade bjussa vår hund Lola på glass när han körde förbi.
Den där känslan när hjärnan sätter igång att jobba är bara så……. förbaskat underbar!

När den ena tanken ger en ny tanke och minnen dyker upp och orden bara flödar…det är så galet skönt!
Bengt och jag talades vid i 45 minuter och vi hann avhandla många saker, allt från flytt från Västerås till Märsta i samband med omläggningen till högertrafik till sjukdom, dödsfall och livets blandade glädjeämnen.
Det var också lite roligt att höra hur han fick tag på mig. En av killarna i dansbandet Strike visste att jag jobbade på Fonus och då Bengt försökte nå Fonus i Hudiksvall så kom han till Östersund (!) där en kollega bollade vidare för att till slut koppla ihop Bengt med Reimond och därefter fick han mitt nummer och vi hade vårt mycket trevliga samtal. Där ligger jag i 30 graders värme på Fonuspläden i Snäckmor och får detta uppiggande samtal och helt plötsligt svänger mitt humör uppåt.

När Bengt nämnde sin sons namn så kom jag på att jag har foton på mig och honom i mitt fotoalbum, där Tommy skjutsar mig på en spark en vinterdag 1967.
Energin flödar och jag packar ihop mina pinaler efter avslutat samtal och letar fram dessa foton

Jag har aldrig förstått vem denne Tommy var, men nu fick jag veta mer om honom och hans familj. Det kändes bara så himla bra och jag kände att jag helt plötsligt fick tillbaka en känsla av …. att finnas till.
Lite fånigt kanske, men när självförtroendet sviktar mer och mer så tappar man till slut fotfästet. Det låter kanske överdrivet, men jag upplever mig själv så, när man inte jobbar och bidrar med något som är man ingenting. Efter snart 5 år så är det bara på det sättet det känns. Jag har varit van att jobba dagligen, sedan jag var liten har det varit allt från DN försäljning på söndagar, sommarjobb i tidig ålder och med en pappa som ansåg att man skulle jobba sig frisk och semester var en sjukdom. Då är det svårt att känna sig nyttig när åren med sjukdom bara fortsätter.

Detta samtal med Bengt öppnade upp mig på något sätt, några timmar senare pratade jag länge med min goda vän Kicki som ringde upp mig efter att jag skrev ett sms om att jag inte orkade prata, dagen efter sms:ade jag min barndomsvän Katarina som jag avvisat två samtal ifrån under de senaste veckorna att jag hade lust att prata och då ringde hon mig och vi fick uppdatera varandra om vad som pågår i våra liv.

På något sätt vaknade jag upp och det var så skönt att känna lust med något igen.
Att kliva upp på morgonen och fixa lite kaffe och gå ner till havet och bara simma, betrakta och njuta av värmen gör att livslusten återvänder i rätt så små steg, men ändå.

Nu är jag dock väldigt medveten om att det kommer att krävas mera än några samtal för att komma ur denna förbaskade bubbla av självömkan, offerkofta och dåligt humör.
Så frågan är hur tusan man ska komma på rätt köl igen?
Att bara gå hemma och vara sjukskriven är så otroligt tråkigt, men i samma veva orkar inte hjärnan tänka på annat än det som är mest viktigt.

När sommarpratet började på SR så lovade jag mig själv att absolut tvinga mig att lyssna på alla, i kronologisk ordning och verkligen ge alla en chans. Inte tusan funkade det, fram till Riksbankchefen klarade jag av det och sen är det som vanligt, jag sållar ut de jag tycker verkar intressanta. De som satt mest spår i mig hittills är Klas Eriksson, Eva Röse och Gina Darawi, även Ludmila var fin att lyssna på.
Klas är nog ändå den som jag blev mest berörd av när jag tänker på hans fina, lågmälda berättelse om att förlora det viktigaste man har…..sitt barn.
Denna kille som jag inte står ut med att se i sin roll i Leif och Billy, inte alls min humor, berörde mig så djupt och han beskrev alltihop så ärligt och samtidigt väldigt vackert.
Att än en gång känna sig manad att ändra uppfattningen om en människa berör mig.

Eva Röse, denna strålande skönhet med både vacker in och utsida tog också upp det som är viktigt nu när krig rasar i så många länder och världen inte känns så trygg längre. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något…..
Gina, gav mig en intressant bild av sin ”tripp” att söka meningen och framförallt blottade hon sig totalt med sin rädsla, osäkerhet och önskan om att finna ett svar. När hon berättar om mötet med mannen som förlorat sina två barn i kriget, återger hans frustration, sorg och ilska och då hon erkänner sin svaghet att inte våga eller kunna bemöta den utan helst vill fly för att det smärtar så.

Vissa dagar fastnar jag i allt sorgligt som händer i framförallt Gaza och Ukraina, det är så oförståeligt och katastrofalt så att det inte går att finna ord för det. Här sitter jag i en vacker trädgård, har min familj, har bästa vården, solen värmer, havet är 2 minuter bort, är mätt, sover gott, får kramas varje dag och när verkligheten ramlar över en så skäms jag, att jag har det så förbaskat bra och ändå tillåter mig gnälla över att jag inte har något hår!

Patetiskt!

En uppgift säger att 14 000 barn dött i Gaza sedan galenskaperna drogs igång!
14 000 barn, spädbarn, förskolebarn, 1:a klassare, grundskolebarn, högstadieelever… döda trots att dom inte gjort något, förutom att bli född. Hur tusan ska man kunna ”gilla läget” då? Jag vet att det pågår fler saker runt om i världen, men det är alltför stort för att jag ska klara av att redogöra för, jag har inga politiska kunskaper i detta men jag bara måste få ha en åsikt att det är total förbannad galenskap!

Jag försöker säga till mig själv: -Hallå, skärp dig, nu får du banne mig tänka klart och inte sitta där med en kopp kaffe i godan ro och tycka synd om dig själv!

Jag kan inte lösa dessa stora problem, men tänk om man åtminstone kunde lösa små problem och känna att jag gjort något bra. Vad gör jag då åt det?
Jo, jag går här hemma och tar mig inte för med något annat än det som många kvinnor gjort i århundraden, jag lagar mat, tvättar, städar, dricker kaffe och tar hand om de mina. Det är helt okey, jag måste bara acceptera att livet är så här nu.
En sköterska på HC sa så bra ord till mig när vi diskuterade just detta med att acceptera livet. Hon blir så förbaskad när någon säger att det bara är att ”gilla läget”, det ska man absolut inte behöva göra, vem tusan gillar att vara sjuk, däremot att på något sätt finna acceptansen i den situation man befinner sig i, det är något helt annat.

Så jag njuter av att tvätta sängkläder minst en gång i veckan och sedan bädda med dessa för att känna doften av nytvättat när jag går och lägger mig, en doft som jag alltid förknippar med mamma som alltid påtalade detta med att hänga tvätten ute och mangla lakan.
Sedan sitter jag gärna där den bästa temperaturen är för stunden, i soffan så jag kan se havet, på altanen om jag vill ha sol i ansiktet, i växthuset om jag känner mig frusen.
Växthuset är i stort sett klart, Reimond har gjort ett fantastiskt jobb och det har nu blivit en oas för oss att hänga i. Jag ser fram emot att tillbringa höstiga dagar och kanske även lite julfirande här så jag slipper ha julgranen inomhus.

Självklart kan jag påta runt i trägårn också, men ärligt talat så har vi nu kommit så långt in i sommaren så det endast får bli att njuta av den, se vad som blev bra och vad som blev mindre bra detta år. Överlag så är jag väldigt nöjd med den, men nog kanske det skulle rensas lite ogräs, fast det struntar jag i för jag har ingen lust.

Så, vad är då kontentan av denna relativt splittrade text?

Var glad för det du har, för du har det väldigt bra!
Sluta att övertänka allt, acceptera livet, var ok med att du har samma frisyr som Kojak (till er som är för unga- googla😊), ta tillvara de små stunderna, var bättre på att svara när någon ringer, det kan ju hända att någon faktiskt vill prata med dig, klä av dig den tunga koftan som tynger dig, inse att det är det här livet du har, slösa inte bort det på dumheter och bråk, ger du ett leende så får du nästan alltid tillbaka ett också.
Jag inser att jag är den som själv måste ta mig ur mitt tillstånd och jag kommer göra det med hjälp av de som månar om mig, men till största delen är det nog jag själv som måste fixa det.

Ha, ha 🙃, detta var ju lätt….. att skriva…men att omvandla det i realiteten är ju inte samma sak, men jag ska försöka…..

Avslutningsvis så vill jag nämna att jag hade ett besök av en kraftfull och karismatisk kvinna som jag fick förmånen att lära känna i samband med en hjärtröntgen för några år sedan. Hon stred för att få bli platt när hon skulle få operera bort sitt bröst och lyckades få bli det.
Jag fick en del bra tips om hur man kan få igenom det i vår Region och nu är det snart dags, den 18 augusti, det datum som tidigare var syster Helenas namnsdag (för mig är det så fortfarande) så ska jag träffa kirurgen i Gävle första gången och då få höra hur dom tänkt sig min operation. Jag hoppas och tror att syrran är min back-up den dagen.
Förhoppningsvis behöver jag inte bråka för att få det som blir bäst för mig, tänk om jag har sådan tur att någon frågar hur jag vill ha det helt enkelt. Men jag tar med mig Nettans tips och jag kommer att använda mig av dem om jag måste, min kropp ska jag själv bestämma över. Tack Nettan, du har varit min förebild sedan dag 1!!

Slutligen en tanke på den lilla jag som en gång satt på kanten av av fontän på Djursholm och inte hade en aning om vad livet skulle innebära. Till alla små barn som lever i rädsla och skräck för det som vuxna människor utsätter er för, till er sänder jag mina tankar nu denna lördagskväll, inte för att det hjälper, men för att det är det enda jag kan göra just nu. Tänk om jag kunde göra mera 🧡