-5 år med Mr Scrooge 1 oktober 2020-2025
Jag kände mig lite osäker om jag överhuvudtaget skulle skriva fler inlägg, det kan ju bli lite tjatigt med all självömkan, ilska, frustration med mera som jag plitat ned under dessa 5 år, men när jag läser gamla inlägg så inser jag att jag skrivit om så mycket annat också och känner att jag fortfarande behöver en sådan här kanal för att få ur mig en massa funderingar, plusset är att jag insett att ni är ett gäng som faktiskt läser dessa texter.
Tack-
för ord, hälsningar, pepp, kramar och skratt
1 oktober 2020 fick jag min cancerdiagnos, på Bröstcancerdagen, fem långa år blandat av allt från ett jäklaranamma till en total förlust av all ork och identitet.
Jag känner att ordet cancerbaksmälla fått en innebörd, men också insikten att den inte skulle blivit så här tuff om jag fått bättre bemötande av ortopeden i Hudiksvall.
Nu har det snart gått en månad sedan jag blev opererad och mitt högra bröst togs bort.
Detta bihang som många anser vara ett av kvinnans viktigaste attribut, något som unga flickor strävar efter att få, något som av många män anses som det blicken ska fästas på, och som av någon orsak ökar kvinnans attraktionskraft. Den ”klump” av körtlar, fett och diverse annat som för de flesta ger en nyfödd dess anknytning till modern genom amning, vilket jag å det bestämdaste bestrider. Det är inte själva bröstet utan närheten av en människa som älskar barnet, ser till att det lilla livet blir mätt, kramat, vaggat och allt annat man kan ge en nykomling på denna jord.
Vi kvinnor föds med bröst, många av oss är inte alls nöjda med dem, för stora, för små, ojämna, taxöron, hängiga osv. Helt okey att känna så inför ens egen kroppsdel, sedan kan jag personligen känna ett visst form av illamående när man ser alla dessa galna ingrepp som mest troligt gör skada i framtiden, jag menar då de abnorma varianterna.
När man nu drabbas av en cancer som vill bygga bo i dessa behag så blir det för många kvinnor en stor sorg, sorgen att förlora något man tycker om, sorgen att förändras, sorgen att kanske inte kunna amma sitt barn om man drabbas vid unga år.
Ett trauma på många sätt och där behövs allt stöd för den som får detta många gånger livsavgörande besked.
Jag för min del har alltid haft en ambivalent inställning till mina två, kommer ihåg att jag skrev en text för några år sedan om hur det var att ogilla dem från start. Nu när jag genomgått operationen så känns det å ena sidan bra men å andra sidan är det i skitjobbig process. Det jobbiga i detta är problemet med att vara halvsidig, dvs väldigt ojämn om man säger så. Likaså läkningsprocessen, ömheten, svullnaden, löstutten, bh dygnet runt. Jag är så vansinnigt trött på att ha ont!
Förutom att bröstet togs bort så plockades även tre lymfkörtlar och enligt läkaren så upptäcktes ingen cancer i någon av dessa, detta innebär då att cytostatikan samt antikropparna än en gång givit Mr Scrooge på käften.
Nu återstår att få ta bort det vänstra också och jag bad om att det löftet skulle skrivas in i journalen av kirurgen i samband med vårt första möte och även förtydligas av bröstsköterskan. Detta ingrepp är något som Region Gävleborg inte gärna ger oss kvinnor – bara för att…
Så först ska vi kämpa oss igenom cytostatika, undersökningar, röntgen i massor, operation, läkning för både kropp och knopp, sen ska vi vara tvungna att kämpa för detta! Ett ”försvar” dom säger är att man inte ska skära i frisk vävnad, jo tjena!
Om man som jag är relativt storbystad så erbjuds man rekonstruktion av den det drabbade bröstet och sedan förminskning av det friska, vad är det om inte skära i frisk vävnad? (Tack Nettan för detta resonemang så jag var beredd på det.🙏 )
Jag kontaktade bröstmottagningen idag och bad om att bli kontaktad gällande att få bli platt och då nämnde sköterskan än en gång att det kan bli en tuff diskussion om detta med kirurgen, så vi får se om jag ska behöva kämpa för att få som jag vill.
Det som är framför mig innan den diskussionen är tre veckor med strålning i Gävle. Jag var ner förra veckan och tömdes på vätska, fick mina prickar tatuerade, provandades, röntgades och undersöktes och nu så är det dags för det näst sista steget.
Ni som känner mig vet hur jag ogillar att sitta i en bil under längre tid och nu så ska jag förflytta mig i 15 dagar mellan Hudik och Gävle. Detta innebär att dessa veckor kommer att bli ”ickeveckor” i stort sett. Om jag känner mig utmattad nu så vågar jag inte tänka på hur jag kommer att må den 25 oktober. Kanske kommer det att gå bättre än förväntat och risken är väl att jag utsätter er för texter mer frekvent på grund av ännu mera ”icketid”. Tur för mig att det är frivilligt att läsa dessa, men jag har några på lager som jag fnulat på en längre tid, inte om mina problem men om saker jag funnit viktiga att reflektera över.
Nu till eländet med foten, min familj och nära vänner måste vara så trötta på att höra om denna. Hur kan en kroppsdel som fortfarande är på plats, opererad, väl omhändertagen enligt doktorns order göra så förbannat ont? Jo, för att enligt samma doktor påverkar den skruv han monterade i foten mest troligt mera skada än nytta nu när läkningen är klar efter stressfrakturen. Än en gång samma doktor meddelade mig i somras att den bör skruvas bort, väldigt litet ingrepp, endast lokalbedövning och så ska det säkert bli bättre gällande värken.
Vad är då problemet?
Jo, jag får inte tag på honom och ingen på ortopedmottagningen kan göra något åt det, endast hänvisa till doktorn himself. Senaste två månaderna har jag ringt, varit dit, skickat via 1177 ett stort antal gånger, utan respons.
När dom till slut tröttnade på mig så hänvisade en sköterska till Vårdvägvisaren och jag skickade ett meddelande dit om situationen. I början fick jag bra respons förutom att alla svar blev att dom måste försöka nå läkaren. Denna kommunikation har nu pågått sedan augusti någon gång och det senaste svaret jag fick idag är att dom inte kan göra något utan hänvisar mig till att kontakta ortopeden direkt, dvs det jag har gjort hela sommaren. All förståelse att det varit semester, någon kan vara sjuk eller ledig av andra orsaker, men ingen har något besked att ge förutom min läkare och han lovade mig att lösa detta bara jag ordnade fram ett klartecken från onkologen, vilket jag meddelade i början på augusti. Nedan väljer jag att lägga in delar från de svar jag fått i kontakten med dem, alla med samma svar….
Det jag skrivit till dem är beskrivning av en fot som värker konstant, även i vila.
Den vårdpersonal jag mött i samband med cancern påpekar hur viktigt det är med fysisk aktivitet för att hantera cancerbehandlingarna, så livet går inte riktigt ihop just nu. Käftsmällen jag fick idag var när min kontakt på onkologen kollade om hon kunde se någonting från ortopeden och då hittade hon en anteckning att något skulle vara aktuellt i december, 13 månader efter operationen av foten gjordes.
Så här sitter jag nu och är både arg och ledsen när jag tittar på min smått deformerade fot. Det är rätt så svårt att få på sig skor nu när det börjar bli kallt 🙄
Jag hittade en bild för ett tag sedan och någonstans så känner jag som att jag står framför denna och ska lista ut var jag ska parkera. Jag vet inte vem jag är förutom sjuk, jag vet inte hur jag ska få hjälp med foten, jag vet inte hur jag mår efter strålningen och jag känner inte igen min kropp. Om jag verkligen skulle ha stått och betraktat denna skylt i hopp om att förstå dess innebörd, då vet jag att jag helt enkelt skulle leta upp en annan parkering, det vore det enklaste att göra.🙃
Avslutningsvis så har jag faktiskt en sak att se fram emot, en miniåterträff med några i min grundskoleklass. Det är nog precis det jag behöver innan nästa etapp, en kväll med ”gamla” vänner som på något vis alltid kan betraktas som kompisar trots att vi väldigt sällan ses. Det ska bli så trevligt att prata om annat under några timmar, uppdatera sig med allt som hänt sedan vi sågs senast. Det känns som äkta vänskap utan krav och det är precis det som kan ge en kick framåt.
Om någon timme är jag på väg mot Hudik för att lyssna på Tomas Gunnarssons föreläsning ”Att lyfta sig själv och andra”, det låter som en perfekt tisdagkväll, kommer nästan inte ihåg hur länge sedan det var som jag satt på något liknande. Tack och lov att du hörde av dig Katarina, annars hade jag aldrig kommit iväg på något sådant här.🌺
I morgon är det alltså Bröstcancerdagen och rosa månaden startar. Detta blir än en gång en påminnelse till alla kvinnor att ha koll på sina bröst. Vi hörde tidigt talas om detta när vi var unga, men få av oss i min ålder har nog inte tänkt på att varje månad kolla efter eventuella förändringar. Så än en gång, ta en rejäl kontroll nu, den 1:a i månaden, ha det sedan som en regel att alltid göra när en ny månad kommer. Detta kan vara livsavgörande, att få hjälp i tid och på så sätt slippa alltför långdragen sjukdomstid.
Jag skäms fortfarande när jag tänker på att Mr Scrooge hann bli 15 cm på längden första gången och 12 cm den andra gången innan jag reagerade. Nog för att Her2 är snabbväxande, men det sker inte över en natt.
Mellan 7000-8000 kvinnor drabbas varje år av någon form av bröstcancer.
Idag överlever 9 av 10 kvinnor sin bröstcancer tack vare forskningen och dess framsteg
💗Snälla, genomför nedanstående undersökning på dig själv 1 gång i månaden 💗
https://brostcancerforbundet.se/
För några år sedan stod jag i teaterparken och pratade om de tjänster vi kan hjälpa till med på Fonus, stolt medarbetare som älskade att vara ute och ge människor råd om det som många gånger är det mest svåra vi alla ska gå igenom. Att ta ett sista farväl av någon eller själv inse att man kanske inte kommer att leva så länge man önskar.
Det är tunga saker att prata om många gånger, men jag upplevde att genom att ledsaga någon genom det svåra så hade jag en liten möjlighet att hjälpa till. Detta var för mig det jag valde att lägga så många år på och det gav mig tryggheten att mer eller mindre klara av det mesta här i livet. Nu är alla dessa år borta, det händer att jag råkar på någon på stan som jag hade förmånen att hjälpa och då kommer känslan av bekräftelse på att jag åstadkommit något i mitt arbetsliv. En kram, ett tack, några värmande ord och jag blir så tacksam över det jag fått göra för andra.
När jag stod där den dagen i september, i en park som lyste av höstens alla vackra färger fanns inte en tanke på att jag skulle bli sjuk, då var jag så säker på att jag skulle sluta som ”glad pensionär” på Fonus, men nu blev det inte så. Så än en gång, var uppmärksam, be om kontroll om du känner någon knöl, tveka inte, vänta inte.
🍂🍁Allt gott till er alla 🍁🍂
min jävla scrooge 