Så då har första veckan med strålning klarats av, fem dagar som redan har fått in mig på nya rutiner. Upp på morgonen, vänta på bilen, kanske plocka ur diskmaskinen eller köra en maskin tvätt, någon dag har jag fått skjutsat Naela innan och därefter åka mot Gävle. Tidiga morgnar i Snäckmor är nu mörka, hösten har kommit på riktigt och det är magiskt vackert när man står ute på bron med grannarnas vackra lönn i förgrunden och månen är silvriga sken gör att frosten redan kan gnistra lite på marken.
Jag försökte hitta på något roligt att göra för att inte varje dag ska bli så enformig, funderade på den gamla varianten med muckarkam eller kanske bocka av dagarna i en kalender, något för att finna en form av nedräkning på de kommande femton dagarna. Till slut bestämde jag mig för att det fick bli örhängen, att utmana mig med att använda olika slags öronprydnader varje dag. Eftersom jag är rätt så enformig så är det mina favoritkatter som jag använt sedan många år, de har t.o.m ett helt eget inlägg för några år sedan. Så då var det bara att börja leta i lådorna och diverse burkar och plocka fram lite gammalt gods. På 80-talet var det ju väldigt inne med stora varianter och när jag letade fram dem så inser jag att det blir en utmaning i sig, att våga ha dem på sig helt enkelt.
Jag valde att smygbörja den här första veckan och självklart med mina katter.
Dag 2 så var jag också lite feg, så det blev dessa, inget speciellt med dessa, är väl ett par som legat i lådan endast i några år.
Dag 3, lite extra bling, ett par som jag valde att behålla efter syster Helena, inte min smak egentligen, men litegrann piffade dom ju upp dagen.
Dag 4, här kom ett riktigt gammalt fram, inköpt under en liftning till Tyskland någon gång på 80-talet, fungerar fortfarande, men absolut ingen favorit, men lite hitoria finns ju i dem i alla fall.
Och i skrivande stund, i väntrummet inför strålningen, så valde jag dessa i morse,
Lilla My, en envis liten rackare som med sin ilska får det mesta gjort som hon vill ha det. Vissa dagar önskar jag att jag hade mera av hennes egenskaper i mig.
Nu har jag då fått insikt om ordet strålning också, det känns som det förhoppningsvis är min sista erfarenhet i cancerträsket. Cytostatika, tappa håret, antikroppar, återfall, bla bla bla, operation, protes, strålning osv. Jag är medveten om att man kan få mera varianter också, men då tror jag att det bör bli en annan typ av cancer och det hoppas jag verkligen att få slippa.
All personal jag möter inom onkologin är så fina, jag blir glad varje gång av människan som tar emot mig. Dagens sköterska på Dagsjukvården här i Gävle, tjejen i receptionen och dom inne på strålningen, så varma och nära till glädje att det gör mina dagar här nere gott. Jag ska inte förringa chaufförerna jag åker med, ej heller övriga patienter.
Fredagens chaufför flydde med sin familj från Syrien 2013, via Turkiet där dom fick stanna en längre period, därefter tog han sig till Tyskland för att sedan få sammanstråla med sin hustru och fyra barn, alla under 15 år. Då hade dom tagit sig till Sverige genom att vandra, åka diverse skumma transporter och en av alla de båtar som vi alla hörde talas om när den stora flyktingvågen kom till Sverige.
När dom 2015 kom hit hamnade familjen till slut i norra delarna, Lappland som han sade det. Väl bosatt i Vilhelmina så gav han sig fanken på att lära sig svenska och det snabbt. Via Youtube och samtala med alla han och även övriga familjen mötte så kunde dom snart föra sig väl i vårt språk. Han fick jobb som resurs på en skola då han behärskade flera språk. Dom stortrivdes där och blev så otroligt väl emottagna av grannarna i byn och de dom mötte. Jag fick höra så mycket gott om deras tid i vår norra del av Sverige, om människorna där och deras öppenhet och välkomnande.
Tänk att fly från ett land och sedan få möta den värme och kärlek!
Vilka kontraster!
Efter några år valde dom att flytta till Söderhamn och där är dom nu hemmastadda och han har fått sitt första lilla barnbarn, en kille på två månader som föddes för tidigt men, som han sa, tack vare fantastisk personal på sjukhuset har dom nu ett nytt liv att fokusera på..
Deras situation idag är att alla i familjen, dvs pappa och fyra barn har har svenskt medborgarskap, men inte modern, hans hustru. Orsaken är att hon inte lyckats fått en tillsvidareanställning. Hon har utbildat sig och jobbar, men endast som vikarie. Då räknas inte hennes inkomst in enligt denne man. Han har bevisat att han kan försörja sin familj då han jobbar allt han får, dom har inte ett enda bidrag, vare sig social eller bostadsbidrag. Två av barnen utbildar sig nu till bilmekaniker och sjuksköterska, alla drar sitt strå till stacken för att fungera i vårt samhälle.
Vad fan är problemet? Varför ska dessa människor konstant oroa sig för att mamman ska bli utvisad? Denne otroligt sympatiske man bad så mycket om ursäkt då vi kom fram till Gävle eftersom jag sa när jag hoppade in i bilen att jag skulle försöka sova,
kl. var 7.15 och jag var trött. Men jag skulle inte vilja vara utan denna berättelse om hans och familjens traumatiska flykt hit och jag var den som bad honom berätta också.
Min dag blev mer innehållsrik av det jag fick höra, sova kan man göra en annan gång.
Nu till väntrummet, där möter man också lite olika slags medmänniskor och jag måste bara få berätta om några av dessa möten.
Möte 1: En äldre man kommer in och har problem med sin mobil, han ber mig om hjälp och jag flyttar till stolen bredvid honom och försöker fixa med en av hans appar som måste uppdateras. När vi pratat en stund och jag fått lite av hans bakgrund och frågar vad han gör för att fördriva tiden lite på patienthotellet han bor på så börjar han beskriva hur eländigt det är. Ni förstår, han hade varit in på Galleriet på stan (Nian) och tänkte att han kunde ju sitta där och titta på lite ”fölk” så att säga. Men till sin fasa ser han två som man han endast kan se ögonen på! Hmm, tänker jag 🤔 innan jag fattar och då kommer det rakt ut från hans mun – ”Jag gick därifrån på en gång för det var ju så många såna där xxxxxxxx och såna vill jag inte se”
Jag reste mig upp och sa att jag väljer att gå tillbaka till min plats, smått upprörd av hans krassa syn på andra människor.
Möte 2: Mycket roligare!
Jag sitter och skriver på detta inlägg och tv:n i väntrummet är på, men placerad ovanför mitt huvud, så jag bara lyssnar. Vi är ganska många i väntrummet och alla hör att Nobelförsamlingen ska tillkännage vilken som får årets fredspris. Alla spetsar öronen och vi hör att hon heter Maria Cor…., tv-sändningen bryts och rummet är alldeles tyst, ingen säger något och jag fortsätter att skriva om mina örhängen.
Då kommer det in en ny dam i gänget och sätter sig bredvid mig, hon är nog i 80-årsknycket och när hon satt sig ned frågade hon rätt ut om varför tv:n var avstängd och någon svarade att den ”bara dog”.
”Jaha, säger damen, men jag ser på mobilen att det i varje fall inte var den där jävla idioten Trump som fick det och det var väl tur”!
Då kunde jag inte hålla mig utan berättade att sändningen bröts precis när dom sade Maria Cor… och att det är nog Trump som stoppade alla tv-sändningar i vredesmod då han inte fick det. Ett sådant spontant skratt som kom från denna dam var så befriande och därefter hade vi ett mycket trevligt tidsfördriv tillsammans med gemensamma samtalsämnen, tack gode gud för dessa möten! 🙏
Min strålningsapparat heter Lina 3 och på något sätt känns det bra eftersom Nico kallades Lina som liten, mamma kallade henne aldrig något annat, hon var Lina rätt och slätt. Orsaken att vi försökte hitta på något annat var att en granne tyckte hon skulle ha ett lite kaxigare namn och så blev det Nico efter några år.
Lina 3 är en stor maskin som har eget rum och allt är väldigt effektivt när man väl kommer in. Av med kläderna på överkroppen, lägga sig på bordet, sedan ställer tjejerna där in allt så att strålarna träffar så rätt som överhuvudtaget är möjligt. Under tiden får man till uppgift att sköta andningen enligt en tv-skärm så att hela bröstet är så utspänt som möjligt för att åstadkomma så lite skada på andra delar av kroppen. Allt är över på typ 5-7 minuter som man ligger ned.
Jag kollade nu senast om jag kunde få ha önskemusik sista strålningen och det skulle inte vara något problem, jag är ganska säker på vad jag ska välja, men det återstår att se.
Detta går ju väldigt snabbt och enkelt egentligen, det som tar tid är nog att få på sig bh inklusive protes efteråt. Jag har slutat vara pryd, men ack så tafflig man känner sig när man står där halvnaken och ska knö på sig en klump som väger nästan 1 kg och sitter fast i en bh som jag inte precis valt själv. Praktisk ja, men kul, nej. Hoppas verkligen de nya landar i postlådan under veckan, då kanske jag kommer att känna mig lite mera som mig själv.
Vi som är bröstcancerdrabbade i Regionen har nog alla kommit i kontakt med Pia med stort P, hon är allas vår klippa. I över 20 år har hon svarat på frågor, bemött oro, rädsla, panik, frustration och alla möjliga känslor. Alltid lika lugn och förstående, med stor ödmjukhet och ibland med lite tuffare ord försöker hon hjälpa den av oss som ringer. Utöver det så har hon den äran att tappa en på det serom som väljer att inte upptas av kroppen. Alltså den vätska som gör att det opererade bröstet spänner och inte ”passar in” när strålningen skall ske. Hon har tappat mig två gånger redan och nu har Pia åkt på en välförtjänt semester, så vi får se vem som får göra det nästa vecka.
Pia är också den som hjälper oss att prova ut en protes, så det fick jag också göra denna första vecka på strålning. Enligt henne så behöver jag bära denna klump tills jag får operera bort mitt andra bröst, tvi vale, inte känns det som någon höjdare, men jag litar på kunskap och erfarenhet för att allt ska bli så bra som möjligt.
Då det kan ta dagar innan jag blir klar med en text så har det nu blivit söndag kväll, jag började med att skriva i fredags men nu så är det dags att avrunda snart.
Jag måste bara dela en liten rolig historia ytterligare som jag fick av en äldre dam när jag väntade på taxin. Hon satt där på bänken och vi hade snabbt mötts inne på dagsjukvården men båda beklagade att vi inte hann prata mera, så nu passade vi på.
Hennes bakgrund var att för några år sedan drabbas av en typ av cancer som angrep tarmsystemet och nu hade hon fått en ny som satt sig på pancreas och den vet dom flesta är mycket tuff typ att behandla. Denna sköna kvinna hade ett så otroligt gott humör och vi hann prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Då hon summerar sin situation så säger hon med glimten i ögat att maken också hade drabbats av en cancer under denna period av hennes egna problem och eftersom den diagnosen innebar att hans ädlaste del ( i hans tycke, hon tyckte att hans ögon är vackrast)fick opereras bort, i och med det fick dom i varje fall ett problem mindre att tänka på🫣, nu kunde dom fokusera på annat väsentligare, typ att bara orka leva och göra det bästa av det hela.
Hon sa att man måste försöka se allt från den positiva sidan för att orka med, deppa ihop, men res dig igen och se saker från ett nytt perspektiv. Underbara människa 🤗!
Jag instämmer med henne men ibland känner jag mig inte alls så peppad. Häromdagen var det dags att slänga de sista dahliorna och solrosorna som jag haft i en vas i köket och då insåg jag att vissa stunder känner jag mig som dessa.
Vissna, passerade, torra och tråkiga, men samtidigt så är dom vackra på sitt sätt. Solrosorna har frön som kan bli nya vackra solrosor nästa år, dahlians knölar har växt till sig ännu mera och kommer att blomma än mer nästa år. Så kanske är det värt att se framåt ändå, inte för att jag kommer att bli yngre och ha allt framför mig utan att jag kommer att få njuta av att bli äldre och förhoppningsvis rätt så vis av alla erfarenheter. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga in den här bilden, just nu passar den mig rätt så bra.
Nu är det snart dags att försöka sova för att palla med kommande fem dagar med Gävle i siktet, denna vecka har jag dock lite annat inplanerat också för att förgylla tillvaron, så jag får hoppas denna vecka passerar fort, därefter endast en vecka kvar.
Tänk om ortopeden hör av sig och vill hjälpa mig med foten?
Vilken överraskning isåfall 🫢
Så, för att tacka för mig denna gång så väljer jag att avsluta med min katalysator, bästa morfar Reimond fixade ihop de efterlängtade lövhögarna jag lovat Naela sedan sommaren började dra sig tillbaka och tänk en sådan glädje det kan vara.
🍁I Löv You!🍁
Tack för att du läste allt denna gång också, jag är imponerad! 😊
Nu är det dags att säga God natt och se fram emot en ny vecka av utmaningar, jag önskar att dina blir lämpligt utmanande och även aningen roliga! Kramis!
– allt kommer att bli bra
min jävla scrooge 