Då kan jag nu se tillbaka på 10 dagar med Lina 3 och Gävle som ”arbetsplats”. Det har faktiskt känts som om jag haft heltidsjobb dessa 14 dagar som nu närmar sig sista etappen. Jag vet inte om tröttheten är på grund av åkandet, strålningen eller en kombo av allt vilket är väl mest troligt.
Efter en mycket vacker hösthelg känner jag mig redo för att få de sista fem doserna. Vi har varit mest utomhus i två dagar, krattat löv, städat växthus, tagit ned ett päronträd med mera.
Reimond skulle försöka ta ner två grenar på den underbart vackra lönn som vi har förmånen att få ta del av, men han fick släppa det då utmaningen blev för stor med tanke på höjdnivån och glad blev jag då det kändes lite väl riskabelt, vill ju gärna ha gubben min utan brutna armar och ben. Det får bli en arborist till våren istället.
Tänk vilken ynnest att få ligga på en pläd i mitten på oktober och spana upp mot den underbart blå himlen. Långt däruppe seglade tre stora fåglar och tyvärr lyckades inte min kamera på mobilen fånga dessa, men känslan av att få segla så långt uppe, i tystnad, betrakta allt här nere måste vara underbart. En sådan känsla av befrielse längtar jag verkligen efter, friheten, känna sig lätt och smärtfri, total kontroll på alla celler i kroppen, utan bekymmer som nöter på humöret.
Vad har jag fått tagit del av under den gångna veckan då?
Inte så många möten med nya människor, rättare sagt så har jag inte haft sådan ork att öppna upp samtal, det har blivit två hejdå till två av de äldre damerna jag mötte veckan innan då både Anki och Britt nu avslutat sina behandlingar och jag önskar båda lycka till och må de få hänga med många år ytterligare, kvinnor med glimten i ögat och en stor dos humor kan inte klotet ha för många av.
Man kan heller inte få för mycket av vänlighet tycker jag, men ibland behövs kanske lite hjälp på traven och det fick jag i ett brev för ett antal veckor sedan. En vän sedan barnsben såg till att jag fick vänligheten paketerad. Hennes dotter har skapat denna ”kortlek” med snälla frågor. Oftast går ju sådana här lekar ut på att mer eller mindre förnedra sina motspelare, i varje fall göra narr av varandra eller locka fram hemligheter man inte vill prata om. Det här var någonting annat, man får helt enkelt vänliga frågor som ger vänlighet tillbaka. Inte alls så dumt, eller hur?
The Good Game heter det och företaget som ger ut det heter Key to Kindness, vilket bra namn på ett företag! Tänk om alla fick en varsin sådan nyckel, vilken skillnad det skulle göra.
Jag har fått många fina meddelanden från vänner och (o)bekanta, ett som värmde lite extra är från en person som tidigare jobbade inom samma företag som jag och helt plötsligt skickade ett meddelande på messenger i somras, det är över 10 år sedan vi hade kontakt med varandra. Därefter har det kommit några meddelanden som alla bara varit så snälla och peppande. Så visst kan jag se två sidor av sociala medier, detta är en av de stora fördelarna! Enligt det dragna kortet så väljer jag alltså att lägga ut ett av meddelandena jag fått av denne person ⚖️💚📖
Så Moniqa, var stolt över din dotter, hälsa henne och tacka för att hon skickade denna till mig och du, till och med Naela klarar av denna lek med frågor.
Två av dagarna hade jag nöjet att få ha med Nico och Naela, så då blev det en natt på hotell samt några besök i Gävles affärer. På strålningen fick Naela också vara med och kolla vad jag gör i Gävle varje dag, hon charmade tjejerna på plats och visade sina senaste dansmoves till sin favoritlåt där inne, tack och lov för denna unge!
Hon påverkar de flesta hon möter med sitt glada humör och svada, på onsdagen när hon vaknade kl. 6.00 och tills vi klev av tåget 17.30 så hade hon pratat i ett, hela dagen, 12 timmar i sträck. Vi passade på att besöka lekparken på sjukhuset för att hon skulle få rasa av sig lite energi och då tänkte jag på alla barn som besöker denna lekpark för att dom ligger inlagda på barnavdelningen och inte har något annat alternativ.
Vi är så lyckligt lottade och förskonade och trots att hon har en jädra humör när proppen går så är hon frisk, lycklig och framförallt frisk.
Nico fick lite feeling i lekparken hon med, det blev både gunga och rutschkana för henne och ta i trä, hon lyckades inte slå sig en enda gång. Dock var hon väldigt nära att fara på huvudet när hon försökte sig på att hänga på stången. Jag tror hon inte visste om hon skulle försöka ta sig framåt eller bakåt. Dock så tycker jag att hon ser väldigt välbalanserad ut, i varje fall om man bara ser det hela på ett foto. 🥰
På tisdagen så kom Simon in på stan en sväng och vi fick umgås lite alla fyra och då tog Nico denna bild på oss och jag kan riktigt se hur mycket Naela beundrar sin morbror, kolla in blicken!
Om man ska använda det gamla uttrycket ”En bild säger mer än 1000 ord”, vad säger då denna bild om min och Naelas relation? Förhoppningsvis att vi har samma humor 😂, i varje fall lika knäppa. Det finns ju ett citat jag läst som lyder: ”Du inser hur konstig du är när du ser hur dina barn beter sig” Jag förmodar att det inkluderar även barnbarn.
Ja, sedan har jag ju min egen lilla utmaning dessa dagar, olika örhängen var dag, inte så enkelt som jag trodde eftersom jag tycker att dom jag har inte är så roliga helt plötsligt, det blir ju så när man helt plötsligt tänjer på gränserna, men jag har i varje fall gjort ett försök, så här kommer dom, denna gång i samlad trupp.
En rätt så blandad kompott trots allt ser jag, så nu är det bara leta fram ytterligare fem stycken och jag ska avsluta med de största på fredag till veckan, då ska jag fira lite extra och sedan är det väl bara att återgå till mina gamla katter igen.
En av dagarna fick jag skjuts ner med en god vän, Yvonne, som såg till att den dagen blev lite annorlunda och mycket trevlig. På vägen hem hade jag ett inbokat telefonsamtal från en kirurg gällande min önskan att bli helt platt, dvs även ta bort det andra bröstet. Vi hade pratat om det samtalet under dagen och jag blev peppad av Yvonne att verkligen stå på mig och jag hade även föresatt mig om att vara både bestämd, tvärsäker och kanske t.o.m lite ilsken för att man i denna region måste kämpa för att få detta gjort. Så när kirurgen ringde tyckte jag att jag tog i från tårna, med en pondus som skulle göra att kvinnan i luren bara borde säga ja till allt vad jag önskade, jag kände mig så stolt över att jag vågade vara så (i mina öron) kaxig och avslutade samtalet med ”Tack snälla du, hoppas vi hörs snart igen” 🙄
Snacka om att bli nedplockad på jorden av dagens chaufför!
Enligt henne lät jag så glad och förbaskat trevlig, inte alls så bitchig som jag kände mig.
Så där blev jag än en gång uppläxad, det är alltså inte bara Nico som tycker att jag måste försöka dra ner tonläget när jag verkligen vill få igenom något i kontakt med doktorerna som krånglar. Jag måste försöka inse att man inte kommer längst på vänlighet, även om det borde vara så, lite mera kattklös alltså.
Nu har jag i varje fall fått en ny silhuett, åtminstone om jag vinklar mig åt rätt håll och jag känner verkligen att jag vill se ut så oavsett vinkel.
Däremot blir jag otroligt ledsen av min nu rätt så eftersatta och ärrade kropp, som på dessa år blivit så annorlunda. Jag måste lära mig att tycka om den igen, för jag kommer inte få någon annan, min längtan efter att få börja röra mig smärtfritt är enorm, jag kan stå ut med den allmänna värken som kommer att antikroppsbehandlingen, jag vet att ömheten av strålningen kommer att ge med sig, men tänk att kunna gå fort så att svetten lackar, att småspringa efter Naela, att snabbt kunna ta sig fram i affären om man har bråttom, att njuta av rörelse.
Ett år efter operationen av foten så ska jag nu äntligen få den förbaskade skruven borttagen, i min värld har det varit åtminstone ett halvår av onödig stiltje om nu orsaken är skruven vill säga. Jag hoppas och önskar att jag om drygt tre veckor har ett positivt svar på det. Då kanske det är meningen att allt vänder 🙏
Nu ska jag nog ta och försöka sova och vakna upp med ett leende, för i morgon får jag sällskapa med ytterligare en fin vän, Kicki, som meddelade att hon vilat rösten hela helgen då vi säkerligen kommer prata hela vägen med risk att vi missar infarten till Gävle.🫣Tror också hon har med sig ett par måndagsörhängen 😉ni får väl se!
Tack för denna gång och ni ska veta hur mycket er respons som kommer till mig betyder!
Ha en riktigt bra vecka nu och passa på att njuta av de fina höstdagarna!
🌻Ullica🌻
min jävla scrooge 