– 16 dagar sedan sista omgången och jag kan bara än en gång konstatera om tidens förmåga att bara försvinna kvarstår. Det som också försvunnit är orden, jag har försökt få ur mig dessa i över två veckor för jag vill det, men orden har bara inte funnits.
Denna söndag morgon 9 november, är himlen helt magisk, lite tung och grå men samtidigt intensiv med månen som kikar fram bakom molnen som förflyttar sig så fort att man bara anar månens kontur. Jag vaknade tidigt och tänkte att nu måste jag sätta punkt, fullfölja det jag påbörjat, del 3 ska nu ur systemet! Kaffe, en prilla och kör igång!
Minnet av dessa dagar är insikten om att en taxichaufför ”får” köra Gävle-Njutånger på 64 minuter, tjejerna på strålningen var kanoners, man fick kompisar i väntrummet, E4 är skittråkig, jag har fina vänner, effekten av strålning kommer efteråt och som alltid borta bra men hemma bäst!
Nu är alltså detta avklarat och det känns så otroligt skönt!
Veckorna har gått fort och man får göra det bästa av det hela, dvs åka med bara bokstavligt talat. Tack vare familjen och vänner har det blivit som ett vanligt jobb som bara måste göras, kändes liksom förbaskat bra sista fredagen då jag verkligen upplevde att det var skönt med att ”få helg” 😊
Min egna lilla utmaning att byta örhängen varje dag fullföljdes och tack vare bästa Kicki så blev det till att tuffa till sig på måndagen som var Kickis tur att köra mig till Gävle. När hon kom och hämtade mig tidigt på morgonen så hade hon letat i gömmorna efter en samling örhängen av modell äldre. Gissar att de jag till slut valde nog var i min egen ålder, rätt så läckra om jag får säga det själv.
Tjejerna nere på strålningen har haft lite kul åt detta och kan man glädja andra på ett så enkelt sätt att variera sig så må det vara hänt, men inte skulle jag kunnat tänkt mig ha på dessa 60-talsreliker i clipsmodell om jag inte lovat mig själv att bara ”gört”.
Dock måste erkännas så kände jag mig faktiskt lite fin i dessa 🤭 Tack Kicki!!
Det här med vänskap kan vara både enkelt och komplicerat har jag märkt, ny eller gammal vänskap har lite olika premisser. Vissa människor bara blir vänner utan ansträngning, endera genom slumpen eller tack vare idogt arbete. Till stor del handlar det om kemi mellan människor förstås, man kan bara inte gilla alla, men man kan gilla många. Jag tror det är som sägs att riktiga vänner finns också där när livet suger. Detta behöver inte vara genom att hänga ihop konstant och dagligen, utan mer att bara finnas där med snälla och uppiggande ord, ett telefonsamtal, en kram, ett erbjudande om hjälp. Kicki är en sådan vän som jag fick genom en förlust och då knyts man ihop på ett väldigt varmt och ovärderligt sätt.
En del vänner har jag fått genom att dela samma båt av sjukdom, vi kanske inte känner varandra så bra, men vi förstår varandra på ett plan och en sådan vänskap kan fördjupas eller klinga av, men vi har alltid detta gemensamma kvar oavsett när vi möts igen, även den vänskapen är väldigt fin på sitt sätt.
Jag har också tappat bort vänner på olika sätt under åren som gått, detta är en långvarig sorg som inte riktigt läker, de som man trodde skulle finnas där tills man blir gammal och grå finns inte där längre på grund av kända eller okända orsaker. Jag har försökt sluta förstå, men dessa år med allt vad en sjukdom gör med en så känns det verkligen, eftersom det är svårt att hinna odla nya kontakter på djupet när 60-årsåldern närmar sig och tiden…. den går tamejtusan fortare nu.
Tyvärr blev inte det så spännande öronutsmyckningar tisdag till torsdag, jag hade liksom inga roliga kvar, så det fick bli några som skramlat längst nere i skrinet.
Jag önskar att Reimond varit till Tyskland tidigare för när han kom hem så fick jag tre lite extra allt, men dessa fick representera mig ”mellandagarna” denna vecka.
Sista dagen i Gävle firade jag med att få med mig bästisen sedan barnsben, Kattis som tog ledigt en dag för att åka fram och tillbaka med mig. Så himla trevlig resa vi hade, ett konstant samtal från 7.30 till avstigning ur taxin vid 15.00. Frukost i bilen och sedan följde hon med in och till läkare och strålning och vi hann göra Gävle en sväng, äta god lunch, fira med ett glas cava och åka hem i rekordfart.
Vår vänskap har pågått i över 50 år och jag är så tacksam över att få uppleva denna ynnest av kravlöshet.
Förutom min syster Katarina så är ju Katarina d.y. den som känt mig längst i vardagen. Kusiner och moster träffar man ju endast vid några tillfällen per år, men bästisen hängde man ju med dagligen under barndomen och tonåren, de som formar en människa. Vi har haft kaninfarm uppe i skogen, sovit ”skafötters”, åkt två på moppe och blivit ”jagad” av polisen, länsat godisautomaten, lärt oss snusa tillsammans, druckit häxbrygd och mycket annat man gör som ung, alltid inom en viss gräns skall sägas.
När jag var nere i källaren kvällen innan så fick jag syn på en tavla i en låda och då måste den få bli med också, fick denna för en herrans massa år sedan i julklapp av Kattis efter att ha tjatat om hur god Icas purjolökssallad var 😄, vi snackar recept för storkök!
Det kändes som ett perfekt avslut på dessa tre veckor och det var varma kramar jag fick av sköterskorna på strålningen. Önskemusiken som fick strömma i rummet blev till slut Stina Wollter och Garden Song, tack Reimond för det spontana tipset, den betyder fortfarande mycket för mig ❤️
Det kändes skönt att säga hej då till alla i väntrummet för sista gången och två av de tjejer jag träffat under denna period lyckades jag få krama om innan vi lämnade sjukhuset, Ulrika och Jennifer, lycka till önskar jag er! 💕
Vilka blev då finalörhängena då?
Jo, dessa maffiga saker som säkerligen egentligen tillhör Nico, men hamnat i en burk i hyllan, inga jag skulle kunna tänka mig ha dagligen, men nog så passande denna dag.
Jag har ju haft förmånen att betrakta Region Gävleborgs konst under dessa år och tänkte att jag någon gång ska ta med några av de konstverk som pryder väggarna eller korridorerna på våra sjukhus. Dock har jag beslutat mig nu för att det får bli en senare fråga, då jag så här denna söndag morgon inser att jag måste ha lite mera bildmaterial!
Vill ändå ge er denna tavla, många har säkert knappt lagt märke till den, lite dov i färgerna, kanhända lite småtråkig, men då måste man titta närmare för att se vad som man endast kan ana. Den heter Pollinering och hänger på en av väggarna i Bröstmottagningens korridor.
Rätt så kul ändå, att ha med lite humor och glimt i ögat i ett av regionens konstverk är ju inte det vanliga, men som sagt, jag ber att få återkomma med flera senare.
Det har ju även varit Halloween sedan sista och det är ju en helg som jag verkligen kommer ihåg när den slog igenom i början slutet på 90-talet. På den tiden hade jag min blomsteraffär i Kyrkbyn och jag kommer så väl ihåg explosionen av detta fenomen!
Allt skulle gå i höstens färger samt svart, pimpat med spindlar, dödskallar, pumpor, ja ni förstår. Men att få denna nya helg att gå ihop med vår Alla Helgons Dag var en svår avvägning i Bjuråker. Många av mina kunder var då en äldre generation som smått förfasades över detta och jag kan förstå det. Kontrasten att tända ljus för de som lämnat jordelivet till att mer eller mindre hylla döden, den var väldigt svår på den tiden.
För min del så älskade jag den kreativa möjligheten att få gå ”all in” i dessa tokigheter som det innebar. En grej jag och Ylhva som då hade Bjuråkers Gästis spånade fram var en bland de första ”tjejkvällarna”. Denna bjöd på tatuering live (Reimond fick då sin första tatuering), teatersminkning, häxbrud, möjligheten att få ha riktiga ormar runt nacken och massor av god och stark indisk mat. En otroligt rolig kväll som jag kan se tillbaka på och sakna den tiden då lust, ork, driv och engagemang fanns.
Vi körde också Bus eller Godis för första gången i Kyrkbyn, ungarna fick bjuda sina kompisar på ”skräckkväll” hemma hos oss. Alla kom utklädda, vi hade lagt filtar på golvet i köket där vi satt tillsammans och berättade spökhistorier samt åt ”äckliga godisar”. När vi sedan skulle gå runt byn så hade jag förvarnat ett gäng grannar vad som skulle hända under kvällen, så dom var redo med godis till barnen, alla förutom Leffe, han öppnade dörren och ropade -” Busa på ni bara!”. Det gjorde dom verkligen, ungarna kutade runt och skrek, bankade på dörren och fönster så det stod härliga till. Tyvärr retade de upp jakthundarna som bodde i hundgårdar och en annan granne öppnade dörren och skrek att vi måste sluta upp med denna idioti 👻🎃🙀
Så introducerades Bus eller Godis i Kyrkbyn 😇
Det blev ett litet firande här i Snäckmor också, några påhälsningar från många goa ungar fick vi och ja, alla fick godis, men vill ju inte att grannarna klagar!
Nico, Naela och Reimond fick sällskap av Klara och Ben, ett riktigt snyggt gäng fann jag utanför dörren, jag vet inte hur dottern kan bli så vansinnigt otäck, men hon lyckades verkligen 😂. Jag har alltid varit stolt över mina fina ungar, men jag är också glad över att dom alltid är kreativa och lite smått galna emellanåt.
Simon gick ett steg längre i år, han valde att vara otäck narr på Furuvik inför Halloween och gick totalt in i sin roll genom att skapa och tillverka en mycket otäck figur som de besökare som vågade sig runt i parken mötte i en bortglömd cirkus. Jag tror han har något i sig denna grabb, något som bara måste ut. Han saknar inte fantasi i alla fall 😻
Halloween i all ära, roligt, galet, spännande, färgglatt och på många sätt ett tillfälle att få leka, det är Halloween för mig och det tycker jag är något som behövs när höstmörkret lägger sig över oss som ett stort täcke, innan snön lyser upp lite de kommande månaderna, jag tror vi behöver ha något sådant att få tillåta oss lite tokigheter på alla sätt och vis. Inte glömmer vi bort alla vi mist för det, dom finns ju med oss hela tiden ändå och självklart känner jag också ett visst vemod och sorg när jag besöker syrrans, mamma och pappas grav, men jag vet att Helena skulle ha älskat att få vara med och se våra galna barn 💚Till skillnad från mig skulle hon ha varit en av besökarna på Furuvik också, jag ogillar verkligen att bli skrämd, men hon hade nog gärna gått runt där med dig Nico!
Nu börjar klockan närma sig frukostdags och väcka Reimond så jag måste avsluta för denna gång, men självklart ska ni få se vilka örhängen jag fick av Gubben ❣️
Eftersom detta inlägg handlat mycket om vänskap så känns det fint att visa detta fina kort jag fick från en av dessa ”nya” vänner som jag fick förmån att lära känna när hon gick igenom något mycket mera tufft än sjukdom, den enorma förlust av en människa på grund av en annan persons handlande. Tack Carina, du är en av personer som alltid kommer att finnas där, inte varje dag, men alltid i närheten på något sätt 🙏 du vet vad jag menar 🍂🍁🍂
Tack för denna gång, nu får jag se när lusten att skriva kommer tillbaka, det känns som ett kapitel är klart nu! Hmm, anar att det blir en uppdatering av fot nästa gång, inte så inspirerande kanske men förhoppningsvis lite positivt 👣
🌻Ullica 🌻
min jävla scrooge 