Nu är det dags att försöka väcka fingrarna till liv igen, likaså hjärnan. Jag har verkligen saknat att sätta ord på livet och varenda gång jag tänkt tanken att sätta mig ned och skriva har något nytt inträffat som gjort att jag valt bort orden och tankarna.

Det har snart gått ett år sedan jag gjorde ett inlägg i min blogg och när jag fick fakturan om att betala en ny avgift för det kommande året så bestämde jag mig för att försöka komma igång igen. Hur det än är så har detta varit ett bra sätt för min del att rensa hjärnan, detta oavsett om någon annan läser det eller inte.
Lite fascinerande var det dock att inse att det faktiskt var människor jag inte kände som följde bloggen och jag kände mig till och med lite ”behövd” mitt i alltihopa gällande diagnos, familjeliv, trädgård och katter.
Så nu får jag se om det känns lika bra som förut att skriva om mina väsentligheter och oväsentligheter… jag ska i varje fall ge det ett försök, för min egen skull i första hand. Om nu någon som läser detta tycker att det ger någonting så är det en ren vinst.

Idag, alltså den 1 oktober, Bröstcancerdagen, är det på dagen 6 år sedan jag fick min diagnos, Her 2 Positiv. Den dagen när jag och Reimond fick beskedet kommer jag väl ihåg samtidigt känns allt lite luddigt. Den första reaktionen var nog det klassiska…. jag kommer att tappa håret och operera mig! Jag tappade håret men fick inte operera mig då det efter någon vecka konstaterades att cancern var spridd och då var det liksom ingen idé att genomgå någon operation. Detta blev då en besvikelse då jag med ett visst hopp tänkte att jag skulle få brösten bortopererade.

Jag börjar med fåfängan…

Status hår: När jag gick igenom lite bilder från dessa sex år så insåg jag hur många gånger jag ”ändrat” frisyr och därför satte jag ihop ett collage och här är det. Tack vare att Naela dyker upp här och där så kan man ju kanske få någon slags koll på historiken.

Status cancer: En kort sammanfattning vad rör min Mr Scrooge är ju att den faktiskt försvann förra året, dvs ingen cancer kvar i kroppen. Detta blev ju i sig ett litet omtumlande besked då jag gick in i detta som kroniker och helt plötsligt skulle jag känna mig glad då jag alltså ansågs cancerfri. Dock hann jag inte mer än landa i det beskedet förrän jag efter några månader kände en stor knöl i samma bröst och efter röntgen konstaterades det att Mr Scrooge trivdes i min kropp, han var tillbaka.

Enligt onkologen var detta rätt ovanligt, samma cancer åter trots att min kropp fortfarande innehöll antikropparna som håller just Her2 tillbaka. Men så var nu fallet men denna gång endast lokalt, dvs stor knöl i bröstet samt några drabbade lymfkörtlar. Så nu blev det då operation och så här långt skrev jag texter under förra året och sedan kändes livet som en lång förbannad utförsbacke, jag hann inte tänka klart mellan allt som hände och därför fick denna sida vila ett år.
Det första bröstet togs bort i september 2025 samt några lymfkörtlar, operationen gick bra, jag fick dock åka till Gävle några gånger för att tappa ur serom, men läkningen gick rätt snabbt och protes var inte precis ”my cup of tea”, så jag valde att gå fram låghalt under vintern. Efter idogt tjat på kirurgen om att få ta bort det andra så ringde dom mig i februari och gav mig en återbudstid, äntligen fick jag bli lite mera symmetrisk igen.
Det blev en hel del besök inom vården under tiden april 25- april 26, kollade igenom kalendern nu och insåg att jag 122 gånger varit nödgad att besöka onkolog, ortoped, HC, röntgen, strålning och dagsjukvården. Inte undra på att man tappade bort sig själv litegrann och kände sig lite trött.

Status fot: November 2025 fick jag helvetesskruven i foten borttagen ett år efter steloperationen, därmed trodde jag att åtminstone ett problem var ur världen, men icke… Smärtan i foten är bestående och då jag haltat och linkat så länge har ju detta givit onödig belastning på höften och det har nu utmynnat i en kraftig artros som mest troligt blir en höftledsoperation. Vi får väl se när det blir av, men cancern känns inte som mitt stora problem, utan att övriga delar av kroppen fallerar. Min åsikt är att det ändå hänger ihop på något sätt, man har ju bara en kropp och den jag har vill inte riktigt samarbeta som det är just nu.

Status jobb: Detta blir ett kort stycke, jag hann jobba några veckor innan återfallet och nu har jag själv valt att gå ut och ”arbetsträna” lite, vi får väl se hur det går.
Jag är mest chockad över hur trött jag blir fort av nya saker. Min hjärna har nog fått sina törnar under dessa år och det får jag väl acceptera. Dock är saknaden över mitt gamla jobbjag enormt, det gör mig otroligt ledsen över att aldrig komma tillbaka till den jag var en gång.

Status Snäckmor: Enkelt, paradiset för mig! Så tacksam över att få vakna varje morgon här och konstatera att vi bor här. Vi har inte ångrat oss en enda gång att vi valde bort centrala stan för denna by. Vi har fått den trädgård vi vill ha, Reimond gräver och gräver, det har blivit ett mindre växthus, ett uterum och ett större växthus. Det börjar att ta sig med små ”rum” här och där, häcken runt uteplatsen börjar ta höjd och vi har en del på gång att fixa med inomhus. Det vi saknar nu är en bastu, men den är på G.

Status familj: Ja, här har det blivit lite förändringar, dotter och lilltösen bor nu i Hudiksvall och trots att det varit en tuff period för dem så har det ändå blivit bra.
Det är ju inte så långt emellan Njutånger och Hudiksvall, men då allt var som mest kaotiskt så kom nästa käftsmäll. Vårt energiknippe och glädjespridare Naela fyllde fyra år i mars och dagen efter hennes födelsedag hade hon en tid hos barnkardiologen för att kolla upp ett blåsljud på hjärtat. Jag skjutsade in tjejerna på denna (som vi alla trodde skulle bli en rutinkontroll) undersökning och vi märkte snabbt att läkaren såg något som vi inte ens kunde ha föreställt oss. Naela hade ett medfött hjärtfel och ganska snart stod det klart att hon skulle behöva genomgå en öppen hjärtoperation i Göteborg.
Jag kommer inte gå in närmare på det medicinska, men när jag ser tillbaka på våren -26 så var den väldigt tung. Samtidigt så här i efterhand, när allt gått bra och tösen inte visar några tecken på vad hon gick igenom, förutom stolt över sitt stora ärr på bröstet, så är vi lyckligt lottade. Tacksamheten för att bo i Sverige med denna trygghet vad gäller vård och kompetenta människor som jobbar inom den känner inga gränser. Naela är en trygg tjej med massor av fantasi, humor och min absoluta katalysator. Hon är omtänksam och rolig, intensiv och väldigt energisk, hon har utvecklat ett rejält humör och fått en fin skara av nya vänner där dom bor nu, så jag känner mig trygg med att hon mår bra efter det hon har gått igenom och tack vare hennes två bra föräldrar så har dom löst det på bästa sätt för Naela. 🥰

Mina grabbar då? Reimond räknar ned till att få gå i en välförtjänt pension, tänk att vi kommit upp i den åldern, jag känner det i kroppen, men inte i knoppen. Vi ser fram emot det i alla fall, han har ju inga problem att hitta sysselsättning i alla fall.
Simon har trillat in på teaterspåret nere i Gävle och där ser vi med spänning att få besöka en teaterföreställning vad det lider. Det trodde jag aldrig för några år sedan.

Status katter: Vi har utökat familjen med ytterligare två katter, antalet i byn har inte blivit flera då vi valde att ta emot Solveig och Roffe när flytten gick till Hudiksvall. Så dom fick bo kvar i Snäckmor och nu har vi alltså fyra stycken….igen. Jag som var så säker på att vi inte skulle ha någon mera katt överhuvudtaget när våra katter på Gränsgatan lämnade jordelivet. Men sedär, så blev det inte. Med tanke på hur många katter vi har haft under åren så är det konstigt hur nojig vi har blivit nu. GPS, chippade, tidsinställd kattlucka och så vidare, allt för att vi ska ha koll på gänget. Vi tackar tekniken för det.

För att inte bli alltför långrandig när jag nu återupptagit skrivandet så avrundar jag lite med det som jag började inlägget med. Nu när jag har blivit så kallat Platt så har jag för första gången badat och solat topless! Heter det så när man inte har några bröst längre? En man benämner man ju inte som topless när han är utan på överkroppen.(!)
Vackert blev det inte, är lite ärrad som fru Frankenstein, men jag behöver inte lägga en krona till på BH, ej heller skavande axelband, inte ont i axlarna och det är otroligt skönt att vara utan behag! Här skippar jag fåfängan i alla fall 😉

Om du läste ända hit ned så tackar jag dig för uppmärksamheten, i vilket fall som helst kommer jag att sova gott inatt. Klockan är snart 01.00 och mitt huvud är lite fattigare på tankar som vanligtvis fått mig att ha svårt att somna och nu kom även Sixten in för natten, så då känns allt lugnt och skönt!

– 16 dagar sedan sista omgången och jag kan bara än en gång konstatera om tidens förmåga att bara försvinna kvarstår. Det som också försvunnit är orden, jag har försökt få ur mig dessa i över två veckor för jag vill det, men orden har bara inte funnits.
Denna söndag morgon 9 november, är himlen helt magisk, lite tung och grå men samtidigt intensiv med månen som kikar fram bakom molnen som förflyttar sig så fort att man bara anar månens kontur. Jag vaknade tidigt och tänkte att nu måste jag sätta punkt, fullfölja det jag påbörjat, del 3 ska nu ur systemet! Kaffe, en prilla och kör igång!

Minnet av dessa dagar är insikten om att en taxichaufför ”får” köra Gävle-Njutånger på 64 minuter, tjejerna på strålningen var kanoners, man fick kompisar i väntrummet, E4 är skittråkig, jag har fina vänner, effekten av strålning kommer efteråt och som alltid borta bra men hemma bäst!

Nu är alltså detta avklarat och det känns så otroligt skönt!
Veckorna har gått fort och man får göra det bästa av det hela, dvs åka med bara bokstavligt talat. Tack vare familjen och vänner har det blivit som ett vanligt jobb som bara måste göras, kändes liksom förbaskat bra sista fredagen då jag verkligen upplevde att det var skönt med att ”få helg” 😊

Min egna lilla utmaning att byta örhängen varje dag fullföljdes och tack vare bästa Kicki så blev det till att tuffa till sig på måndagen som var Kickis tur att köra mig till Gävle. När hon kom och hämtade mig tidigt på morgonen så hade hon letat i gömmorna efter en samling örhängen av modell äldre. Gissar att de jag till slut valde nog var i min egen ålder, rätt så läckra om jag får säga det själv.

Tjejerna nere på strålningen har haft lite kul åt detta och kan man glädja andra på ett så enkelt sätt att variera sig så må det vara hänt, men inte skulle jag kunnat tänkt mig ha på dessa 60-talsreliker i clipsmodell om jag inte lovat mig själv att bara ”gört”.
Dock måste erkännas så kände jag mig faktiskt lite fin i dessa 🤭 Tack Kicki!!

Det här med vänskap kan vara både enkelt och komplicerat har jag märkt, ny eller gammal vänskap har lite olika premisser. Vissa människor bara blir vänner utan ansträngning, endera genom slumpen eller tack vare idogt arbete. Till stor del handlar det om kemi mellan människor förstås, man kan bara inte gilla alla, men man kan gilla många. Jag tror det är som sägs att riktiga vänner finns också där när livet suger. Detta behöver inte vara genom att hänga ihop konstant och dagligen, utan mer att bara finnas där med snälla och uppiggande ord, ett telefonsamtal, en kram, ett erbjudande om hjälp. Kicki är en sådan vän som jag fick genom en förlust och då knyts man ihop på ett väldigt varmt och ovärderligt sätt.
En del vänner har jag fått genom att dela samma båt av sjukdom, vi kanske inte känner varandra så bra, men vi förstår varandra på ett plan och en sådan vänskap kan fördjupas eller klinga av, men vi har alltid detta gemensamma kvar oavsett när vi möts igen, även den vänskapen är väldigt fin på sitt sätt.

Jag har också tappat bort vänner på olika sätt under åren som gått, detta är en långvarig sorg som inte riktigt läker, de som man trodde skulle finnas där tills man blir gammal och grå finns inte där längre på grund av kända eller okända orsaker. Jag har försökt sluta förstå, men dessa år med allt vad en sjukdom gör med en så känns det verkligen, eftersom det är svårt att hinna odla nya kontakter på djupet när 60-årsåldern närmar sig och tiden…. den går tamejtusan fortare nu.

Tyvärr blev inte det så spännande öronutsmyckningar tisdag till torsdag, jag hade liksom inga roliga kvar, så det fick bli några som skramlat längst nere i skrinet.
Jag önskar att Reimond varit till Tyskland tidigare för när han kom hem så fick jag tre lite extra allt, men dessa fick representera mig ”mellandagarna” denna vecka.

Sista dagen i Gävle firade jag med att få med mig bästisen sedan barnsben, Kattis som tog ledigt en dag för att åka fram och tillbaka med mig. Så himla trevlig resa vi hade, ett konstant samtal från 7.30 till avstigning ur taxin vid 15.00. Frukost i bilen och sedan följde hon med in och till läkare och strålning och vi hann göra Gävle en sväng, äta god lunch, fira med ett glas cava och åka hem i rekordfart.

Vår vänskap har pågått i över 50 år och jag är så tacksam över att få uppleva denna ynnest av kravlöshet.
Förutom min syster Katarina så är ju Katarina d.y. den som känt mig längst i vardagen. Kusiner och moster träffar man ju endast vid några tillfällen per år, men bästisen hängde man ju med dagligen under barndomen och tonåren, de som formar en människa. Vi har haft kaninfarm uppe i skogen, sovit ”skafötters”, åkt två på moppe och blivit ”jagad” av polisen, länsat godisautomaten, lärt oss snusa tillsammans, druckit häxbrygd och mycket annat man gör som ung, alltid inom en viss gräns skall sägas.
När jag var nere i källaren kvällen innan så fick jag syn på en tavla i en låda och då måste den få bli med också, fick denna för en herrans massa år sedan i julklapp av Kattis efter att ha tjatat om hur god Icas purjolökssallad var 😄, vi snackar recept för storkök!

Det kändes som ett perfekt avslut på dessa tre veckor och det var varma kramar jag fick av sköterskorna på strålningen. Önskemusiken som fick strömma i rummet blev till slut Stina Wollter och Garden Song, tack Reimond för det spontana tipset, den betyder fortfarande mycket för mig ❤️
Det kändes skönt att säga hej då till alla i väntrummet för sista gången och två av de tjejer jag träffat under denna period lyckades jag få krama om innan vi lämnade sjukhuset, Ulrika och Jennifer, lycka till önskar jag er! 💕

Vilka blev då finalörhängena då?
Jo, dessa maffiga saker som säkerligen egentligen tillhör Nico, men hamnat i en burk i hyllan, inga jag skulle kunna tänka mig ha dagligen, men nog så passande denna dag.

Jag har ju haft förmånen att betrakta Region Gävleborgs konst under dessa år och tänkte att jag någon gång ska ta med några av de konstverk som pryder väggarna eller korridorerna på våra sjukhus. Dock har jag beslutat mig nu för att det får bli en senare fråga, då jag så här denna söndag morgon inser att jag måste ha lite mera bildmaterial!
Vill ändå ge er denna tavla, många har säkert knappt lagt märke till den, lite dov i färgerna, kanhända lite småtråkig, men då måste man titta närmare för att se vad som man endast kan ana. Den heter Pollinering och hänger på en av väggarna i Bröstmottagningens korridor.

Rätt så kul ändå, att ha med lite humor och glimt i ögat i ett av regionens konstverk är ju inte det vanliga, men som sagt, jag ber att få återkomma med flera senare.

Det har ju även varit Halloween sedan sista och det är ju en helg som jag verkligen kommer ihåg när den slog igenom i början slutet på 90-talet. På den tiden hade jag min blomsteraffär i Kyrkbyn och jag kommer så väl ihåg explosionen av detta fenomen!
Allt skulle gå i höstens färger samt svart, pimpat med spindlar, dödskallar, pumpor, ja ni förstår. Men att få denna nya helg att gå ihop med vår Alla Helgons Dag var en svår avvägning i Bjuråker. Många av mina kunder var då en äldre generation som smått förfasades över detta och jag kan förstå det. Kontrasten att tända ljus för de som lämnat jordelivet till att mer eller mindre hylla döden, den var väldigt svår på den tiden.

För min del så älskade jag den kreativa möjligheten att få gå ”all in” i dessa tokigheter som det innebar. En grej jag och Ylhva som då hade Bjuråkers Gästis spånade fram var en bland de första ”tjejkvällarna”. Denna bjöd på tatuering live (Reimond fick då sin första tatuering), teatersminkning, häxbrud, möjligheten att få ha riktiga ormar runt nacken och massor av god och stark indisk mat. En otroligt rolig kväll som jag kan se tillbaka på och sakna den tiden då lust, ork, driv och engagemang fanns.

Vi körde också Bus eller Godis för första gången i Kyrkbyn, ungarna fick bjuda sina kompisar på ”skräckkväll” hemma hos oss. Alla kom utklädda, vi hade lagt filtar på golvet i köket där vi satt tillsammans och berättade spökhistorier samt åt ”äckliga godisar”. När vi sedan skulle gå runt byn så hade jag förvarnat ett gäng grannar vad som skulle hända under kvällen, så dom var redo med godis till barnen, alla förutom Leffe, han öppnade dörren och ropade -” Busa på ni bara!”. Det gjorde dom verkligen, ungarna kutade runt och skrek, bankade på dörren och fönster så det stod härliga till. Tyvärr retade de upp jakthundarna som bodde i hundgårdar och en annan granne öppnade dörren och skrek att vi måste sluta upp med denna idioti 👻🎃🙀
Så introducerades Bus eller Godis i Kyrkbyn 😇

Det blev ett litet firande här i Snäckmor också, några påhälsningar från många goa ungar fick vi och ja, alla fick godis, men vill ju inte att grannarna klagar!
Nico, Naela och Reimond fick sällskap av Klara och Ben, ett riktigt snyggt gäng fann jag utanför dörren, jag vet inte hur dottern kan bli så vansinnigt otäck, men hon lyckades verkligen 😂. Jag har alltid varit stolt över mina fina ungar, men jag är också glad över att dom alltid är kreativa och lite smått galna emellanåt.

Simon gick ett steg längre i år, han valde att vara otäck narr på Furuvik inför Halloween och gick totalt in i sin roll genom att skapa och tillverka en mycket otäck figur som de besökare som vågade sig runt i parken mötte i en bortglömd cirkus. Jag tror han har något i sig denna grabb, något som bara måste ut. Han saknar inte fantasi i alla fall 😻

Halloween i all ära, roligt, galet, spännande, färgglatt och på många sätt ett tillfälle att få leka, det är Halloween för mig och det tycker jag är något som behövs när höstmörkret lägger sig över oss som ett stort täcke, innan snön lyser upp lite de kommande månaderna, jag tror vi behöver ha något sådant att få tillåta oss lite tokigheter på alla sätt och vis. Inte glömmer vi bort alla vi mist för det, dom finns ju med oss hela tiden ändå och självklart känner jag också ett visst vemod och sorg när jag besöker syrrans, mamma och pappas grav, men jag vet att Helena skulle ha älskat att få vara med och se våra galna barn 💚Till skillnad från mig skulle hon ha varit en av besökarna på Furuvik också, jag ogillar verkligen att bli skrämd, men hon hade nog gärna gått runt där med dig Nico!

Nu börjar klockan närma sig frukostdags och väcka Reimond så jag måste avsluta för denna gång, men självklart ska ni få se vilka örhängen jag fick av Gubben ❣️

Eftersom detta inlägg handlat mycket om vänskap så känns det fint att visa detta fina kort jag fick från en av dessa ”nya” vänner som jag fick förmån att lära känna när hon gick igenom något mycket mera tufft än sjukdom, den enorma förlust av en människa på grund av en annan persons handlande. Tack Carina, du är en av personer som alltid kommer att finnas där, inte varje dag, men alltid i närheten på något sätt 🙏 du vet vad jag menar 🍂🍁🍂

Tack för denna gång, nu får jag se när lusten att skriva kommer tillbaka, det känns som ett kapitel är klart nu! Hmm, anar att det blir en uppdatering av fot nästa gång, inte så inspirerande kanske men förhoppningsvis lite positivt 👣

🌻Ullica 🌻

Då kan jag nu se tillbaka på 10 dagar med Lina 3 och Gävle som ”arbetsplats”. Det har faktiskt känts som om jag haft heltidsjobb dessa 14 dagar som nu närmar sig sista etappen. Jag vet inte om tröttheten är på grund av åkandet, strålningen eller en kombo av allt vilket är väl mest troligt.
Efter en mycket vacker hösthelg känner jag mig redo för att få de sista fem doserna. Vi har varit mest utomhus i två dagar, krattat löv, städat växthus, tagit ned ett päronträd med mera.
Reimond skulle försöka ta ner två grenar på den underbart vackra lönn som vi har förmånen att få ta del av, men han fick släppa det då utmaningen blev för stor med tanke på höjdnivån och glad blev jag då det kändes lite väl riskabelt, vill ju gärna ha gubben min utan brutna armar och ben. Det får bli en arborist till våren istället.

Tänk vilken ynnest att få ligga på en pläd i mitten på oktober och spana upp mot den underbart blå himlen. Långt däruppe seglade tre stora fåglar och tyvärr lyckades inte min kamera på mobilen fånga dessa, men känslan av att få segla så långt uppe, i tystnad, betrakta allt här nere måste vara underbart. En sådan känsla av befrielse längtar jag verkligen efter, friheten, känna sig lätt och smärtfri, total kontroll på alla celler i kroppen, utan bekymmer som nöter på humöret.

Vad har jag fått tagit del av under den gångna veckan då?
Inte så många möten med nya människor, rättare sagt så har jag inte haft sådan ork att öppna upp samtal, det har blivit två hejdå till två av de äldre damerna jag mötte veckan innan då både Anki och Britt nu avslutat sina behandlingar och jag önskar båda lycka till och må de få hänga med många år ytterligare, kvinnor med glimten i ögat och en stor dos humor kan inte klotet ha för många av.

Man kan heller inte få för mycket av vänlighet tycker jag, men ibland behövs kanske lite hjälp på traven och det fick jag i ett brev för ett antal veckor sedan. En vän sedan barnsben såg till att jag fick vänligheten paketerad. Hennes dotter har skapat denna ”kortlek” med snälla frågor. Oftast går ju sådana här lekar ut på att mer eller mindre förnedra sina motspelare, i varje fall göra narr av varandra eller locka fram hemligheter man inte vill prata om. Det här var någonting annat, man får helt enkelt vänliga frågor som ger vänlighet tillbaka. Inte alls så dumt, eller hur?
The Good Game heter det och företaget som ger ut det heter Key to Kindness, vilket bra namn på ett företag! Tänk om alla fick en varsin sådan nyckel, vilken skillnad det skulle göra.

Jag har fått många fina meddelanden från vänner och (o)bekanta, ett som värmde lite extra är från en person som tidigare jobbade inom samma företag som jag och helt plötsligt skickade ett meddelande på messenger i somras, det är över 10 år sedan vi hade kontakt med varandra. Därefter har det kommit några meddelanden som alla bara varit så snälla och peppande. Så visst kan jag se två sidor av sociala medier, detta är en av de stora fördelarna! Enligt det dragna kortet så väljer jag alltså att lägga ut ett av meddelandena jag fått av denne person ⚖️💚📖

Så Moniqa, var stolt över din dotter, hälsa henne och tacka för att hon skickade denna till mig och du, till och med Naela klarar av denna lek med frågor.

Två av dagarna hade jag nöjet att få ha med Nico och Naela, så då blev det en natt på hotell samt några besök i Gävles affärer. På strålningen fick Naela också vara med och kolla vad jag gör i Gävle varje dag, hon charmade tjejerna på plats och visade sina senaste dansmoves till sin favoritlåt där inne, tack och lov för denna unge!
Hon påverkar de flesta hon möter med sitt glada humör och svada, på onsdagen när hon vaknade kl. 6.00 och tills vi klev av tåget 17.30 så hade hon pratat i ett, hela dagen, 12 timmar i sträck. Vi passade på att besöka lekparken på sjukhuset för att hon skulle få rasa av sig lite energi och då tänkte jag på alla barn som besöker denna lekpark för att dom ligger inlagda på barnavdelningen och inte har något annat alternativ.
Vi är så lyckligt lottade och förskonade och trots att hon har en jädra humör när proppen går så är hon frisk, lycklig och framförallt frisk.

Nico fick lite feeling i lekparken hon med, det blev både gunga och rutschkana för henne och ta i trä, hon lyckades inte slå sig en enda gång. Dock var hon väldigt nära att fara på huvudet när hon försökte sig på att hänga på stången. Jag tror hon inte visste om hon skulle försöka ta sig framåt eller bakåt. Dock så tycker jag att hon ser väldigt välbalanserad ut, i varje fall om man bara ser det hela på ett foto. 🥰

På tisdagen så kom Simon in på stan en sväng och vi fick umgås lite alla fyra och då tog Nico denna bild på oss och jag kan riktigt se hur mycket Naela beundrar sin morbror, kolla in blicken!

Om man ska använda det gamla uttrycket ”En bild säger mer än 1000 ord”, vad säger då denna bild om min och Naelas relation? Förhoppningsvis att vi har samma humor 😂, i varje fall lika knäppa. Det finns ju ett citat jag läst som lyder: ”Du inser hur konstig du är när du ser hur dina barn beter sig” Jag förmodar att det inkluderar även barnbarn.

Ja, sedan har jag ju min egen lilla utmaning dessa dagar, olika örhängen var dag, inte så enkelt som jag trodde eftersom jag tycker att dom jag har inte är så roliga helt plötsligt, det blir ju så när man helt plötsligt tänjer på gränserna, men jag har i varje fall gjort ett försök, så här kommer dom, denna gång i samlad trupp.

En rätt så blandad kompott trots allt ser jag, så nu är det bara leta fram ytterligare fem stycken och jag ska avsluta med de största på fredag till veckan, då ska jag fira lite extra och sedan är det väl bara att återgå till mina gamla katter igen.

En av dagarna fick jag skjuts ner med en god vän, Yvonne, som såg till att den dagen blev lite annorlunda och mycket trevlig. På vägen hem hade jag ett inbokat telefonsamtal från en kirurg gällande min önskan att bli helt platt, dvs även ta bort det andra bröstet. Vi hade pratat om det samtalet under dagen och jag blev peppad av Yvonne att verkligen stå på mig och jag hade även föresatt mig om att vara både bestämd, tvärsäker och kanske t.o.m lite ilsken för att man i denna region måste kämpa för att få detta gjort. Så när kirurgen ringde tyckte jag att jag tog i från tårna, med en pondus som skulle göra att kvinnan i luren bara borde säga ja till allt vad jag önskade, jag kände mig så stolt över att jag vågade vara så (i mina öron) kaxig och avslutade samtalet med ”Tack snälla du, hoppas vi hörs snart igen” 🙄
Snacka om att bli nedplockad på jorden av dagens chaufför!
Enligt henne lät jag så glad och förbaskat trevlig, inte alls så bitchig som jag kände mig.
Så där blev jag än en gång uppläxad, det är alltså inte bara Nico som tycker att jag måste försöka dra ner tonläget när jag verkligen vill få igenom något i kontakt med doktorerna som krånglar. Jag måste försöka inse att man inte kommer längst på vänlighet, även om det borde vara så, lite mera kattklös alltså.
Nu har jag i varje fall fått en ny silhuett, åtminstone om jag vinklar mig åt rätt håll och jag känner verkligen att jag vill se ut så oavsett vinkel.

Däremot blir jag otroligt ledsen av min nu rätt så eftersatta och ärrade kropp, som på dessa år blivit så annorlunda. Jag måste lära mig att tycka om den igen, för jag kommer inte få någon annan, min längtan efter att få börja röra mig smärtfritt är enorm, jag kan stå ut med den allmänna värken som kommer att antikroppsbehandlingen, jag vet att ömheten av strålningen kommer att ge med sig, men tänk att kunna gå fort så att svetten lackar, att småspringa efter Naela, att snabbt kunna ta sig fram i affären om man har bråttom, att njuta av rörelse.

Ett år efter operationen av foten så ska jag nu äntligen få den förbaskade skruven borttagen, i min värld har det varit åtminstone ett halvår av onödig stiltje om nu orsaken är skruven vill säga. Jag hoppas och önskar att jag om drygt tre veckor har ett positivt svar på det. Då kanske det är meningen att allt vänder 🙏

Nu ska jag nog ta och försöka sova och vakna upp med ett leende, för i morgon får jag sällskapa med ytterligare en fin vän, Kicki, som meddelade att hon vilat rösten hela helgen då vi säkerligen kommer prata hela vägen med risk att vi missar infarten till Gävle.🫣Tror också hon har med sig ett par måndagsörhängen 😉ni får väl se!

Tack för denna gång och ni ska veta hur mycket er respons som kommer till mig betyder!
Ha en riktigt bra vecka nu och passa på att njuta av de fina höstdagarna!

🌻Ullica🌻

Så då har första veckan med strålning klarats av, fem dagar som redan har fått in mig på nya rutiner. Upp på morgonen, vänta på bilen, kanske plocka ur diskmaskinen eller köra en maskin tvätt, någon dag har jag fått skjutsat Naela innan och därefter åka mot Gävle. Tidiga morgnar i Snäckmor är nu mörka, hösten har kommit på riktigt och det är magiskt vackert när man står ute på bron med grannarnas vackra lönn i förgrunden och månen är silvriga sken gör att frosten redan kan gnistra lite på marken.

Jag försökte hitta på något roligt att göra för att inte varje dag ska bli så enformig, funderade på den gamla varianten med muckarkam eller kanske bocka av dagarna i en kalender, något för att finna en form av nedräkning på de kommande femton dagarna. Till slut bestämde jag mig för att det fick bli örhängen, att utmana mig med att använda olika slags öronprydnader varje dag. Eftersom jag är rätt så enformig så är det mina favoritkatter som jag använt sedan många år, de har t.o.m ett helt eget inlägg för några år sedan. Så då var det bara att börja leta i lådorna och diverse burkar och plocka fram lite gammalt gods. På 80-talet var det ju väldigt inne med stora varianter och när jag letade fram dem så inser jag att det blir en utmaning i sig, att våga ha dem på sig helt enkelt.

Jag valde att smygbörja den här första veckan och självklart med mina katter.

Dag 2 så var jag också lite feg, så det blev dessa, inget speciellt med dessa, är väl ett par som legat i lådan endast i några år.

Dag 3, lite extra bling, ett par som jag valde att behålla efter syster Helena, inte min smak egentligen, men litegrann piffade dom ju upp dagen.

Dag 4, här kom ett riktigt gammalt fram, inköpt under en liftning till Tyskland någon gång på 80-talet, fungerar fortfarande, men absolut ingen favorit, men lite hitoria finns ju i dem i alla fall.

Och i skrivande stund, i väntrummet inför strålningen, så valde jag dessa i morse,
Lilla My, en envis liten rackare som med sin ilska får det mesta gjort som hon vill ha det. Vissa dagar önskar jag att jag hade mera av hennes egenskaper i mig.

Nu har jag då fått insikt om ordet strålning också, det känns som det förhoppningsvis är min sista erfarenhet i cancerträsket. Cytostatika, tappa håret, antikroppar, återfall, bla bla bla, operation, protes, strålning osv. Jag är medveten om att man kan få mera varianter också, men då tror jag att det bör bli en annan typ av cancer och det hoppas jag verkligen att få slippa.

All personal jag möter inom onkologin är så fina, jag blir glad varje gång av människan som tar emot mig. Dagens sköterska på Dagsjukvården här i Gävle, tjejen i receptionen och dom inne på strålningen, så varma och nära till glädje att det gör mina dagar här nere gott. Jag ska inte förringa chaufförerna jag åker med, ej heller övriga patienter.

Fredagens chaufför flydde med sin familj från Syrien 2013, via Turkiet där dom fick stanna en längre period, därefter tog han sig till Tyskland för att sedan få sammanstråla med sin hustru och fyra barn, alla under 15 år. Då hade dom tagit sig till Sverige genom att vandra, åka diverse skumma transporter och en av alla de båtar som vi alla hörde talas om när den stora flyktingvågen kom till Sverige.

När dom 2015 kom hit hamnade familjen till slut i norra delarna, Lappland som han sade det. Väl bosatt i Vilhelmina så gav han sig fanken på att lära sig svenska och det snabbt. Via Youtube och samtala med alla han och även övriga familjen mötte så kunde dom snart föra sig väl i vårt språk. Han fick jobb som resurs på en skola då han behärskade flera språk. Dom stortrivdes där och blev så otroligt väl emottagna av grannarna i byn och de dom mötte. Jag fick höra så mycket gott om deras tid i vår norra del av Sverige, om människorna där och deras öppenhet och välkomnande.
Tänk att fly från ett land och sedan få möta den värme och kärlek!

Vilka kontraster!

Efter några år valde dom att flytta till Söderhamn och där är dom nu hemmastadda och han har fått sitt första lilla barnbarn, en kille på två månader som föddes för tidigt men, som han sa, tack vare fantastisk personal på sjukhuset har dom nu ett nytt liv att fokusera på..
Deras situation idag är att alla i familjen, dvs pappa och fyra barn har har svenskt medborgarskap, men inte modern, hans hustru. Orsaken är att hon inte lyckats fått en tillsvidareanställning. Hon har utbildat sig och jobbar, men endast som vikarie. Då räknas inte hennes inkomst in enligt denne man. Han har bevisat att han kan försörja sin familj då han jobbar allt han får, dom har inte ett enda bidrag, vare sig social eller bostadsbidrag. Två av barnen utbildar sig nu till bilmekaniker och sjuksköterska, alla drar sitt strå till stacken för att fungera i vårt samhälle.

Vad fan är problemet? Varför ska dessa människor konstant oroa sig för att mamman ska bli utvisad? Denne otroligt sympatiske man bad så mycket om ursäkt då vi kom fram till Gävle eftersom jag sa när jag hoppade in i bilen att jag skulle försöka sova,
kl. var 7.15 och jag var trött. Men jag skulle inte vilja vara utan denna berättelse om hans och familjens traumatiska flykt hit och jag var den som bad honom berätta också.
Min dag blev mer innehållsrik av det jag fick höra, sova kan man göra en annan gång.

Nu till väntrummet, där möter man också lite olika slags medmänniskor och jag måste bara få berätta om några av dessa möten.

Möte 1: En äldre man kommer in och har problem med sin mobil, han ber mig om hjälp och jag flyttar till stolen bredvid honom och försöker fixa med en av hans appar som måste uppdateras. När vi pratat en stund och jag fått lite av hans bakgrund och frågar vad han gör för att fördriva tiden lite på patienthotellet han bor på så börjar han beskriva hur eländigt det är. Ni förstår, han hade varit in på Galleriet på stan (Nian) och tänkte att han kunde ju sitta där och titta på lite ”fölk” så att säga. Men till sin fasa ser han två som man han endast kan se ögonen på! Hmm, tänker jag 🤔 innan jag fattar och då kommer det rakt ut från hans mun – ”Jag gick därifrån på en gång för det var ju så många såna där xxxxxxxx och såna vill jag inte se”
Jag reste mig upp och sa att jag väljer att gå tillbaka till min plats, smått upprörd av hans krassa syn på andra människor.

Möte 2: Mycket roligare!
Jag sitter och skriver på detta inlägg och tv:n i väntrummet är på, men placerad ovanför mitt huvud, så jag bara lyssnar. Vi är ganska många i väntrummet och alla hör att Nobelförsamlingen ska tillkännage vilken som får årets fredspris. Alla spetsar öronen och vi hör att hon heter Maria Cor…., tv-sändningen bryts och rummet är alldeles tyst, ingen säger något och jag fortsätter att skriva om mina örhängen.
Då kommer det in en ny dam i gänget och sätter sig bredvid mig, hon är nog i 80-årsknycket och när hon satt sig ned frågade hon rätt ut om varför tv:n var avstängd och någon svarade att den ”bara dog”.
”Jaha, säger damen, men jag ser på mobilen att det i varje fall inte var den där jävla idioten Trump som fick det och det var väl tur”!
Då kunde jag inte hålla mig utan berättade att sändningen bröts precis när dom sade Maria Cor… och att det är nog Trump som stoppade alla tv-sändningar i vredesmod då han inte fick det. Ett sådant spontant skratt som kom från denna dam var så befriande och därefter hade vi ett mycket trevligt tidsfördriv tillsammans med gemensamma samtalsämnen, tack gode gud för dessa möten! 🙏

Min strålningsapparat heter Lina 3 och på något sätt känns det bra eftersom Nico kallades Lina som liten, mamma kallade henne aldrig något annat, hon var Lina rätt och slätt. Orsaken att vi försökte hitta på något annat var att en granne tyckte hon skulle ha ett lite kaxigare namn och så blev det Nico efter några år.
Lina 3 är en stor maskin som har eget rum och allt är väldigt effektivt när man väl kommer in. Av med kläderna på överkroppen, lägga sig på bordet, sedan ställer tjejerna där in allt så att strålarna träffar så rätt som överhuvudtaget är möjligt. Under tiden får man till uppgift att sköta andningen enligt en tv-skärm så att hela bröstet är så utspänt som möjligt för att åstadkomma så lite skada på andra delar av kroppen. Allt är över på typ 5-7 minuter som man ligger ned.

Jag kollade nu senast om jag kunde få ha önskemusik sista strålningen och det skulle inte vara något problem, jag är ganska säker på vad jag ska välja, men det återstår att se.
Detta går ju väldigt snabbt och enkelt egentligen, det som tar tid är nog att få på sig bh inklusive protes efteråt. Jag har slutat vara pryd, men ack så tafflig man känner sig när man står där halvnaken och ska knö på sig en klump som väger nästan 1 kg och sitter fast i en bh som jag inte precis valt själv. Praktisk ja, men kul, nej. Hoppas verkligen de nya landar i postlådan under veckan, då kanske jag kommer att känna mig lite mera som mig själv.

Vi som är bröstcancerdrabbade i Regionen har nog alla kommit i kontakt med Pia med stort P, hon är allas vår klippa. I över 20 år har hon svarat på frågor, bemött oro, rädsla, panik, frustration och alla möjliga känslor. Alltid lika lugn och förstående, med stor ödmjukhet och ibland med lite tuffare ord försöker hon hjälpa den av oss som ringer. Utöver det så har hon den äran att tappa en på det serom som väljer att inte upptas av kroppen. Alltså den vätska som gör att det opererade bröstet spänner och inte ”passar in” när strålningen skall ske. Hon har tappat mig två gånger redan och nu har Pia åkt på en välförtjänt semester, så vi får se vem som får göra det nästa vecka.
Pia är också den som hjälper oss att prova ut en protes, så det fick jag också göra denna första vecka på strålning. Enligt henne så behöver jag bära denna klump tills jag får operera bort mitt andra bröst, tvi vale, inte känns det som någon höjdare, men jag litar på kunskap och erfarenhet för att allt ska bli så bra som möjligt.

Då det kan ta dagar innan jag blir klar med en text så har det nu blivit söndag kväll, jag började med att skriva i fredags men nu så är det dags att avrunda snart.
Jag måste bara dela en liten rolig historia ytterligare som jag fick av en äldre dam när jag väntade på taxin. Hon satt där på bänken och vi hade snabbt mötts inne på dagsjukvården men båda beklagade att vi inte hann prata mera, så nu passade vi på.
Hennes bakgrund var att för några år sedan drabbas av en typ av cancer som angrep tarmsystemet och nu hade hon fått en ny som satt sig på pancreas och den vet dom flesta är mycket tuff typ att behandla. Denna sköna kvinna hade ett så otroligt gott humör och vi hann prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Då hon summerar sin situation så säger hon med glimten i ögat att maken också hade drabbats av en cancer under denna period av hennes egna problem och eftersom den diagnosen innebar att hans ädlaste del ( i hans tycke, hon tyckte att hans ögon är vackrast)fick opereras bort, i och med det fick dom i varje fall ett problem mindre att tänka på🫣, nu kunde dom fokusera på annat väsentligare, typ att bara orka leva och göra det bästa av det hela.
Hon sa att man måste försöka se allt från den positiva sidan för att orka med, deppa ihop, men res dig igen och se saker från ett nytt perspektiv. Underbara människa 🤗!

Jag instämmer med henne men ibland känner jag mig inte alls så peppad. Häromdagen var det dags att slänga de sista dahliorna och solrosorna som jag haft i en vas i köket och då insåg jag att vissa stunder känner jag mig som dessa.

Vissna, passerade, torra och tråkiga, men samtidigt så är dom vackra på sitt sätt. Solrosorna har frön som kan bli nya vackra solrosor nästa år, dahlians knölar har växt till sig ännu mera och kommer att blomma än mer nästa år. Så kanske är det värt att se framåt ändå, inte för att jag kommer att bli yngre och ha allt framför mig utan att jag kommer att få njuta av att bli äldre och förhoppningsvis rätt så vis av alla erfarenheter. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga in den här bilden, just nu passar den mig rätt så bra.

Nu är det snart dags att försöka sova för att palla med kommande fem dagar med Gävle i siktet, denna vecka har jag dock lite annat inplanerat också för att förgylla tillvaron, så jag får hoppas denna vecka passerar fort, därefter endast en vecka kvar.
Tänk om ortopeden hör av sig och vill hjälpa mig med foten?
Vilken överraskning isåfall 🫢

Så, för att tacka för mig denna gång så väljer jag att avsluta med min katalysator, bästa morfar Reimond fixade ihop de efterlängtade lövhögarna jag lovat Naela sedan sommaren började dra sig tillbaka och tänk en sådan glädje det kan vara.

🍁I Löv You!🍁

Tack för att du läste allt denna gång också, jag är imponerad! 😊

Nu är det dags att säga God natt och se fram emot en ny vecka av utmaningar, jag önskar att dina blir lämpligt utmanande och även aningen roliga! Kramis!

-5 år med Mr Scrooge 1 oktober 2020-2025

Jag kände mig lite osäker om jag överhuvudtaget skulle skriva fler inlägg, det kan ju bli lite tjatigt med all självömkan, ilska, frustration med mera som jag plitat ned under dessa 5 år, men när jag läser gamla inlägg så inser jag att jag skrivit om så mycket annat också och känner att jag fortfarande behöver en sådan här kanal för att få ur mig en massa funderingar, plusset är att jag insett att ni är ett gäng som faktiskt läser dessa texter.

Tack-
för ord, hälsningar, pepp, kramar och skratt

1 oktober 2020 fick jag min cancerdiagnos, på Bröstcancerdagen, fem långa år blandat av allt från ett jäklaranamma till en total förlust av all ork och identitet.
Jag känner att ordet cancerbaksmälla fått en innebörd, men också insikten att den inte skulle blivit så här tuff om jag fått bättre bemötande av ortopeden i Hudiksvall.

Nu har det snart gått en månad sedan jag blev opererad och mitt högra bröst togs bort.
Detta bihang som många anser vara ett av kvinnans viktigaste attribut, något som unga flickor strävar efter att få, något som av många män anses som det blicken ska fästas på, och som av någon orsak ökar kvinnans attraktionskraft. Den ”klump” av körtlar, fett och diverse annat som för de flesta ger en nyfödd dess anknytning till modern genom amning, vilket jag å det bestämdaste bestrider. Det är inte själva bröstet utan närheten av en människa som älskar barnet, ser till att det lilla livet blir mätt, kramat, vaggat och allt annat man kan ge en nykomling på denna jord.
Vi kvinnor föds med bröst, många av oss är inte alls nöjda med dem, för stora, för små, ojämna, taxöron, hängiga osv. Helt okey att känna så inför ens egen kroppsdel, sedan kan jag personligen känna ett visst form av illamående när man ser alla dessa galna ingrepp som mest troligt gör skada i framtiden, jag menar då de abnorma varianterna.

När man nu drabbas av en cancer som vill bygga bo i dessa behag så blir det för många kvinnor en stor sorg, sorgen att förlora något man tycker om, sorgen att förändras, sorgen att kanske inte kunna amma sitt barn om man drabbas vid unga år.
Ett trauma på många sätt och där behövs allt stöd för den som får detta många gånger livsavgörande besked.

Jag för min del har alltid haft en ambivalent inställning till mina två, kommer ihåg att jag skrev en text för några år sedan om hur det var att ogilla dem från start. Nu när jag genomgått operationen så känns det å ena sidan bra men å andra sidan är det i skitjobbig process. Det jobbiga i detta är problemet med att vara halvsidig, dvs väldigt ojämn om man säger så. Likaså läkningsprocessen, ömheten, svullnaden, löstutten, bh dygnet runt. Jag är så vansinnigt trött på att ha ont!
Förutom att bröstet togs bort så plockades även tre lymfkörtlar och enligt läkaren så upptäcktes ingen cancer i någon av dessa, detta innebär då att cytostatikan samt antikropparna än en gång givit Mr Scrooge på käften.

Nu återstår att få ta bort det vänstra också och jag bad om att det löftet skulle skrivas in i journalen av kirurgen i samband med vårt första möte och även förtydligas av bröstsköterskan. Detta ingrepp är något som Region Gävleborg inte gärna ger oss kvinnor – bara för att…
Så först ska vi kämpa oss igenom cytostatika, undersökningar, röntgen i massor, operation, läkning för både kropp och knopp, sen ska vi vara tvungna att kämpa för detta! Ett ”försvar” dom säger är att man inte ska skära i frisk vävnad, jo tjena!
Om man som jag är relativt storbystad så erbjuds man rekonstruktion av den det drabbade bröstet och sedan förminskning av det friska, vad är det om inte skära i frisk vävnad? (Tack Nettan för detta resonemang så jag var beredd på det.🙏 )
Jag kontaktade bröstmottagningen idag och bad om att bli kontaktad gällande att få bli platt och då nämnde sköterskan än en gång att det kan bli en tuff diskussion om detta med kirurgen, så vi får se om jag ska behöva kämpa för att få som jag vill.

Det som är framför mig innan den diskussionen är tre veckor med strålning i Gävle. Jag var ner förra veckan och tömdes på vätska, fick mina prickar tatuerade, provandades, röntgades och undersöktes och nu så är det dags för det näst sista steget.
Ni som känner mig vet hur jag ogillar att sitta i en bil under längre tid och nu så ska jag förflytta mig i 15 dagar mellan Hudik och Gävle. Detta innebär att dessa veckor kommer att bli ”ickeveckor” i stort sett. Om jag känner mig utmattad nu så vågar jag inte tänka på hur jag kommer att må den 25 oktober. Kanske kommer det att gå bättre än förväntat och risken är väl att jag utsätter er för texter mer frekvent på grund av ännu mera ”icketid”. Tur för mig att det är frivilligt att läsa dessa, men jag har några på lager som jag fnulat på en längre tid, inte om mina problem men om saker jag funnit viktiga att reflektera över.

Nu till eländet med foten, min familj och nära vänner måste vara så trötta på att höra om denna. Hur kan en kroppsdel som fortfarande är på plats, opererad, väl omhändertagen enligt doktorns order göra så förbannat ont? Jo, för att enligt samma doktor påverkar den skruv han monterade i foten mest troligt mera skada än nytta nu när läkningen är klar efter stressfrakturen. Än en gång samma doktor meddelade mig i somras att den bör skruvas bort, väldigt litet ingrepp, endast lokalbedövning och så ska det säkert bli bättre gällande värken.
Vad är då problemet?
Jo, jag får inte tag på honom och ingen på ortopedmottagningen kan göra något åt det, endast hänvisa till doktorn himself. Senaste två månaderna har jag ringt, varit dit, skickat via 1177 ett stort antal gånger, utan respons.
När dom till slut tröttnade på mig så hänvisade en sköterska till Vårdvägvisaren och jag skickade ett meddelande dit om situationen. I början fick jag bra respons förutom att alla svar blev att dom måste försöka nå läkaren. Denna kommunikation har nu pågått sedan augusti någon gång och det senaste svaret jag fick idag är att dom inte kan göra något utan hänvisar mig till att kontakta ortopeden direkt, dvs det jag har gjort hela sommaren. All förståelse att det varit semester, någon kan vara sjuk eller ledig av andra orsaker, men ingen har något besked att ge förutom min läkare och han lovade mig att lösa detta bara jag ordnade fram ett klartecken från onkologen, vilket jag meddelade i början på augusti. Nedan väljer jag att lägga in delar från de svar jag fått i kontakten med dem, alla med samma svar….

Det jag skrivit till dem är beskrivning av en fot som värker konstant, även i vila.
Den vårdpersonal jag mött i samband med cancern påpekar hur viktigt det är med fysisk aktivitet för att hantera cancerbehandlingarna, så livet går inte riktigt ihop just nu. Käftsmällen jag fick idag var när min kontakt på onkologen kollade om hon kunde se någonting från ortopeden och då hittade hon en anteckning att något skulle vara aktuellt i december, 13 månader efter operationen av foten gjordes.
Så här sitter jag nu och är både arg och ledsen när jag tittar på min smått deformerade fot. Det är rätt så svårt att få på sig skor nu när det börjar bli kallt 🙄

Jag hittade en bild för ett tag sedan och någonstans så känner jag som att jag står framför denna och ska lista ut var jag ska parkera. Jag vet inte vem jag är förutom sjuk, jag vet inte hur jag ska få hjälp med foten, jag vet inte hur jag mår efter strålningen och jag känner inte igen min kropp. Om jag verkligen skulle ha stått och betraktat denna skylt i hopp om att förstå dess innebörd, då vet jag att jag helt enkelt skulle leta upp en annan parkering, det vore det enklaste att göra.🙃

Avslutningsvis så har jag faktiskt en sak att se fram emot, en miniåterträff med några i min grundskoleklass. Det är nog precis det jag behöver innan nästa etapp, en kväll med ”gamla” vänner som på något vis alltid kan betraktas som kompisar trots att vi väldigt sällan ses. Det ska bli så trevligt att prata om annat under några timmar, uppdatera sig med allt som hänt sedan vi sågs senast. Det känns som äkta vänskap utan krav och det är precis det som kan ge en kick framåt.

Om någon timme är jag på väg mot Hudik för att lyssna på Tomas Gunnarssons föreläsning ”Att lyfta sig själv och andra”, det låter som en perfekt tisdagkväll, kommer nästan inte ihåg hur länge sedan det var som jag satt på något liknande. Tack och lov att du hörde av dig Katarina, annars hade jag aldrig kommit iväg på något sådant här.🌺

I morgon är det alltså Bröstcancerdagen och rosa månaden startar. Detta blir än en gång en påminnelse till alla kvinnor att ha koll på sina bröst. Vi hörde tidigt talas om detta när vi var unga, men få av oss i min ålder har nog inte tänkt på att varje månad kolla efter eventuella förändringar. Så än en gång, ta en rejäl kontroll nu, den 1:a i månaden, ha det sedan som en regel att alltid göra när en ny månad kommer. Detta kan vara livsavgörande, att få hjälp i tid och på så sätt slippa alltför långdragen sjukdomstid.
Jag skäms fortfarande när jag tänker på att Mr Scrooge hann bli 15 cm på längden första gången och 12 cm den andra gången innan jag reagerade. Nog för att Her2 är snabbväxande, men det sker inte över en natt.

Mellan 7000-8000 kvinnor drabbas varje år av någon form av bröstcancer.
Idag överlever 9 av 10 kvinnor sin bröstcancer tack vare forskningen och dess framsteg

💗Snälla, genomför nedanstående undersökning på dig själv 1 gång i månaden 💗

https://brostcancerforbundet.se/

För några år sedan stod jag i teaterparken och pratade om de tjänster vi kan hjälpa till med på Fonus, stolt medarbetare som älskade att vara ute och ge människor råd om det som många gånger är det mest svåra vi alla ska gå igenom. Att ta ett sista farväl av någon eller själv inse att man kanske inte kommer att leva så länge man önskar.
Det är tunga saker att prata om många gånger, men jag upplevde att genom att ledsaga någon genom det svåra så hade jag en liten möjlighet att hjälpa till. Detta var för mig det jag valde att lägga så många år på och det gav mig tryggheten att mer eller mindre klara av det mesta här i livet. Nu är alla dessa år borta, det händer att jag råkar på någon på stan som jag hade förmånen att hjälpa och då kommer känslan av bekräftelse på att jag åstadkommit något i mitt arbetsliv. En kram, ett tack, några värmande ord och jag blir så tacksam över det jag fått göra för andra.
När jag stod där den dagen i september, i en park som lyste av höstens alla vackra färger fanns inte en tanke på att jag skulle bli sjuk, då var jag så säker på att jag skulle sluta som ”glad pensionär” på Fonus, men nu blev det inte så. Så än en gång, var uppmärksam, be om kontroll om du känner någon knöl, tveka inte, vänta inte.

🍂🍁Allt gott till er alla 🍁🍂

– varning för gnäll

Kanske låter det lite skrytigt, för tålamod är ju en positiv egenskap som många med denna egenskap är stolt över att få höra. Att ha tålamod med sina medmänniskor, sina barn, sina kunder och utföra pillgöra, då är ju tålamod något helt otroligt bra att ha som människa. Hur kan jag då sätta mig på piedestal och kalla mig Tålamod?

Jag möter ofta en härlig sköterska i samband med alla otaliga provtagningar på HC och senast så fick jag insikten om detta. Eftersom jag börjar bli verkligen less på alla dessa besök jag har kastats runt i sedan den 28 april i år så blev hon mitt gnällplank.
När hon då frågar mig om jag inte tänkt på vad ordet patient kommer ifrån så klickar det till i mitt huvud.

Patient, patience, tålamod eller ännu närmare, från latinets ”pati” – lida, tåla.

Jag lider och jag tål, men snart har jag nått min gräns, inte för att jag är beredd att kasta in handduken, utan för att jag håller på att förlora den jag var som person. Emellanåt önskar jag att man vore som Naela, hon kan släppa ut alla känslor som de flesta barn och gör det med besked och skiter fullkomligt i vad andra tycker 😜

Jag känner mig mestadels bara som en sjukdom…. och det vill jag banne mig inte bli ihågkommen som, så nu gäller det att samla ihop resterna och försöka bygga upp ett nytt självförtroende, självkänsla och även min klena kropp. Där kommer då det stora men lilla ordet men…

– men jag orkar inte, inte just nu i alla fall, förhoppningsvis framöver, frågan är bara var man får tag på den orken, på apoteket eller på ICA, kanske kan man beställa ett dussin ork från Kina, dom verkar ju kunna producera vad som helst för en billig peng? 🙃

Jag har gjort en översikt om vad jag gjort inom vården sedan beskedet om besked om återfallet den 2 maj. Ca 15 besök på provtagningar, dvs stick i armen, insättning av piccline och sedan venport, ett 10-tal röntgenundersökningar, Hudik, Söderhamn och Gävle, akuten med lungemboli, akuten med foten, fem besök på Bröstmottagningen för biopsier samt insättning av chips och seeds, fyra läkarbesök, och åtta besök på dagsjukvården för behandlingar av cyto och antikroppar och snart operation.
Som det gamla talesättet säger – man ska vara frisk för att orka vara sjuk
(Tack Maggan för den påminnelsen och för att ni finns där ni är, du och dina kollegor)

Är du fortfarande med? Jag varnade för ett gnälligt inlägg och det är inte slut än, men jag ska försöka avsluta med något positivt, för det är ju det jag ändå vill vara, glad och nöjd trots allt 😉 så håll ut!

Det var mycket lättare att få cancern första gången, då fanns ju en gnista och jävlaranamma, min kropp och även mitt huvud var ju friskt strax innan jag blev sjuk.
Det var pandemi och livet stod på sparlåga för större delen av världen, allt kretsade kring provtagningar och kaos för så många människor och vi levde alla i en konstig bubbla.
Nu är det helt annorlunda, jag känner en viss avundsjuka på andra och den känslan är inte konstruktiv precis. För min del har somrar varit höjdpunkten på året som för många andra, sol, bad, vila, trädgård, middagar, fester, äta ute i folkvimmel osv. Jag har aldrig varit mycket för att åka bort i flera dagar så detta har varit självvalt – då.
Nu när allt kretsat kring sjukdom så har jag blivit less på att inte kunnat se någonting denna sommar, annat är E4 till Gävle, sjukhus, HC eller gamla E4 till stan.
Jag mår dåligt över att vara skallig och plufsig, försöker att inte bry mig om sådant fåfängt, men det har varit så mycket tuffare denna gång. Nu börjar jag verkligen förstå de som är sjuka år efter år och inte ser någon annan framtid än att helt enkelt bara vara sjuka. Jag har ändå fortfarande ett hopp om att bli något sånär bra igen, men samtidigt känner jag att åren bara rinner iväg från mig och det ger en sorts stress som är svår att förklara.

Jag har ställt in siktet på nästa år, då ska det kanske bli en sommar utan en massa sjukbesök, ingen smärta, då är jag platt och behöver inte lägga en krona på nya BH:ar, kunna ta promenader så jag blir svettig, kanske t.o.m börja springa lite igen. 😉
Ok, det vara kanske en överdrift, men gå länge och snabbt må jag väl kunna göra igen.
Förhoppningsvis kan jag lägga energi på att planera en 60-årsfest för klassen igen, det blir ju 10 år sedan sist och jag har fått lite inspiration och pepp av några tjejer i klassen.

Två av dessa tjejer dök upp här hemma under sommaren och de två besöken har verkligen satt fart på tankarna. Den ena så inspirerande med alla tankar och funderingar på vad framtiden skulle kunna innebära om man bara tar steget och släpper taget om tryggheten. Vi satt och pratade oavbrutet i några timmar och då är det fyra år sedan vi sågs och ändå så infinner sig inte den där konstiga känslan av tystnad, vi hade nog kunnat prata hela natten om precis allt. Hennes visit och din Katarina peppade mig till att vi faktiskt skulle kunna ha en återträff nästa år för hela vår klass igen, den kvällen på Gg var för mig oförglömlig. Det skulle vara spännande att se en bild på oss nu, 10 år senare.

Så tack till ER och er andra som hört av er på diverse sätt, (jag vet att jag är kass på att svara i telefon) men när det händer så är det skönt att prata av sig lite, man inser krasst hur man tappar bort vänner när man inte är så jädra pigg och alert längre, det blir liksom en tröskel inför möten med människor efter en sådan här lång tid.
I ett samtal med en vän igår så satte vi ord på denna isolering, när man själv inte väljer hur dagarna kan se ut, när kroppen och tider inom vården styr upp en hel sommar, då blir det en form av fängelse trots att man inte har en massa krav på sig.

Nu är siktet inställt på morgondagen, torsdag den 4 september, då är det dags för att operera bort det bröst som blev bostad åt den fule Mr Scrooge för fem år sedan. Med andra ord så ska den bostaden rivas och göra platsen så obeboelig som möjligt. Jag är inte ledsen för förlusten av denna del av min kropp, men jag känner ett stort obehag av att bli skuren i och vara helt utan kontroll. Det har dykt upp en känsla av maktlöshet att människor rör vid mig på ett icke önskvärt sätt, nålar i armveck och bröst, letar körtlar, klämmer, trycker, tittar och nu slutligen ska någon skära i mig, det är tamejtusan ingen positiv tanke.
När jag åkte hem från Bröstmottagningen efter mötet med kirurgen fick jag med mig en BH för enbröstade samt en låtsastutte som ska sitta på plats första tiden för att pressa emot. Ingen nyfikenhet alls att öppna dessa förrän allt är ett faktum, men jag kunde inte låta bli att reagera på bilden på tuttekassen, negativt förstås 🤔 vad annars?
Inte tusan ser denna undersköna kvinna ut som en som måste ha ett syntetbröst efter en lång tid med allt vad man gått igenom? Tror någon att man längtar ännu mera efter denna dag med henne i ryggsäcken och jag blir nog inte klubbmedlem där.

Jag som varit rätt ”pryd” av mig har nu fått acceptera att klä av mig inför både män och kvinnor, liggandes på en brits, ibland är flera intresserade av att kolla, vissa gånger öppnas dörren av någon som har en fråga till läkaren i rummet osv -man blir liksom lite utsatt. När jag tänker på det så måste jag ju ändå flina lite åt ett minne, föreställ er detta, jag skulle få markörer insatta på tumören och lymfkörtlarna – där ligger jag med pappersservetter (dom har inga filtar på Bröstmottagningen 🙄) för att skyla brösten lite och helt plötsligt kommer en kille in i rummet där läkaren håller på att klämma och känna och frågar sina kollegor om han ska passa på att fixa lunch åt dem när han ändå skulle köpa åt sig själv, så där låg jag medan dom diskuterade kebab eller hamburgare. Även då försöker jag visa att jag inte bryr mig, så jag frågar förstås om han kan köpa åt mig och Nico också, vi skrattar, vi ler, vi försöker, men fasen vad jag är trött på att försöka.

Jag tror jag går in i något form av mood när allt pågår, men reaktionen kommer sedan, känslan av att bara vara en kropp med en sjukdom.

Det som är givande vissa gånger är taxiresorna med alla dessa olika chaufförer man möter. Min föresats när jag sätter mig i baksätet på bilen är att jag ska sova bort tiden till Gävle, men inte går det. Det räcker med några ord första minuterna sedan blir samtalet oftast en lång dialog i 1,5 timme. Dessa samtal ger då också en distans till ovanstående gnäll då de flesta jag åker med kommer från länder jag säkerligen aldrig kommer att besöka och jag kan säga dom verkligen inte frivilligt flyttat till Sverige.
Vilka otroliga människoöden jag får höra, om flyktingläger, misär, förlust av barndom, splittring av familjer och så mycket mera. Deras tacksamhet för att få bo i Sverige och deras sorg att förlorat sin bakgrund och deras förmåga att acklimatisera sig i ett land där många idag öppet visar sitt hat mot dem trots att deras dröm naturligtvis inte var att köra sjukresor i Sverige. Vi som har haft och har förmånen att växa upp i en land inlindat i bomull, med rätt så många skyddsnät i form av skola, sjukvård och annan omsorg kan inte sätta sig in i detta helt enkelt. Tyvärr kommer oron krypande i vårt långa land också, både utifrån och inifrån, men jag hoppas fler vaknar till och inte tillåter ondskan ta över det fina land vi har.
Samma inverkan har mitt frossande av poddar och dokumentärer om alla fruktansvärda katastrofer och tragiska människoöden, då tillåter jag mig inte bli alltför patetiskt gnällig över min egna situation. Jag lever, äter, sover, har en familj som jag älskar, bor vackert, varm säng och bra vård. Jag tror att det hjälper till att se på mitt liv med blidare ögon även om jag stundvis dippar nedåt.
Nico brukar säga att jag borde titta på något roligare för att bli på bättre humör istället, men det har snarare motsatt verkan, jag kan ha svårt att glädja mig åt något som är påhittat i nuläget. Då föredrar jag äkta glädje, den som man upplever med människor man tycker om, kända eller främmande.

En stilla undran jag har idag är vad mamma skulle ha kunnat vara för mig om hon fått behålla hälsan och fortfarande levde? Idag skulle hon ha fyllt 86 år och med den åldern kanske ändå inte orkat varit ett stöd för mig just nu, men jag har ju inga andra preferenser av henne än den hon var när innan hon tappade orken och livslusten de sista åren och det är den mamman jag saknar och väljer att minnas.

Denna dag började ju väldigt ovanligt, precis när jag skrev detta om mamma knackar det på dörren. Jag har bara morgonrocken på mig, vill helst inte öppna, utanför står min fd arbetskamrat på bron, Karin, med hopp om att få komma in och bjuda på fika! Först sa jag ärligt talat nej, men efter en stund ute i regnet så välkomnade jag henne in. Det var som om mamma skickat hit just henne precis då eftersom som dom jobbade tillsammans under många år på Folktandvården och vem är jag att sätta mig upp emot mamma när hon äntligen hör av sig. Två timmars samtal om allt möjligt gjorde att denna dag blev bättre än vad jag förväntat mig. Så nu blev det ännu lättare att avsluta detta inlägg lite mera positivt och jag bara måste leta fram ytterligare en bild, där jag sitter med den poncho jag fick av Karin när livet var som risigast förra gången med
Mr Scrooge som hyresgäst i mitt bröst, kontraktet är snart definitivt uppsagt 💪

Jag skulle ju avsluta detta med lite mera positiva tankar och en är att jag har fjun på huvudet och vem vet, kanske blir jag krullhårig även denna gång 😉

Om du klarat av all pessimism och allmänt gnäll ända hit så kom ihåg att ”man lever bara en gång och det alltid finns någon som har det värre och livet blir inte bättre än vad man gör det till osv, osv osv… ärligt talat så skiter jag i det för:

Så nu ska jag gå packa väskan inför i morgon, röja i köket, titta på TV, dricka mera kaffe och kolla på nätet om det finns mera tålamod att beställa hem😉

🌻Stor kram på er och var rädda om er 🌻

– men ibland alltför många 🙄 så jag säger som Lilla My:
-”Det är alltid bra att leva i hoppet”

När man får en sjukdom så finns det alltid en möjlighet eller risk att man får goda råd om vad som kan bota/lindra/häva/förvärra förloppet. Dessa ges självklart av människor som vill en väl, en som vill det allra bästa för en annan medmänniska.
Jag är med i två olika grupper på FB gällande min diagnos och en av dessa är inriktad på det som sker med en när man får bröstcancer, vad man kan förvänta sig, vilka olika behandlingar man kan behöva gå igenom. Reglerna i denna är väldigt klara och tydliga, det är att vi som är med i den förlitar oss på den medicinska delen i behandlingen och inte ska ge varandra råd om alternativa metoder.

Jag har inte någon gång tvekat att ta emot det onkologen ordinerat, jag har lugnt accepterat alla biverkningar, smärta av olika slag, neuropati m.fl. Det jag dock haft väldigt stor nytta med i gruppen är tips på hur man kan lindra biverkningarna.
I media finner man ibland ”mirakelkurer” som kan göra att cancern försvinner eller hur man ska leva för att överhuvudtaget få cancer. Är det något jag lärt mig genom åren är att alla, jag menar alla kan få cancer. Den drabbar allt från den mest sunda individen till små barn, tanten som levt på husmanskost och aldrig druckit en droppe och gubben som promenerat 1 mil om dagen och varit en kraftkarl hela sitt liv.

Den kan drabba alla!

Det man däremot kanske kan förebygga är att hålla kroppen sund för att orka med alla biverkningar, det må vara hänt, men likafullt kanske inte ens det hjälper hela vägen.

Många av råden skrämmer mera, jag kommer ihåg när ungarna var små så kom det fram en forskning som sade att bränt kött, brända kanter på hårt bröd osv kunde ge cancer, ofta ser man rubriker på kvällstidningarnas nätbilagor om än det ena och än det andra som kan ge cancer eller betyda att det kan var cancer man är drabbad av istället för en vanlig åkomma. Självklart ska man vara observant på alla tecken, men just det där med alla skrämmande klickmagneter gör mig trött.

Jag valde ju själv att lyssna på många råd när jag blev sjuk första gången och dessa stärkte min kropp, inget tu tal om saken, men nu vid återfallet orkar jag helt enkelt inte ändra mina vanor, jag vill försöka leva som vanligt. Visst försöker jag tänka lite sundare, men många dagar tappar jag helt enkelt lusten. Jag tänker ofta på Elin Kjos, denna superkvinna som verkligen vårdade sin kropp, tänkte på allt gällande träning och hälsa och ändå fick ge upp kampen 2023 och då funderar man om det är värt att ändra sig själv vid snart 60 års ålder. Jag släpper den tanken och tar livet som det kommer med de förändringar jag orkar med.

I gruppen på FB gick debatten rätt så het i några inlägg just gällande detta med alternativa behandlingar istället för det cancerforskningen kommit fram till och i samband med detta så var det en tjej som lade ut en text som hon skrev när hon drabbades av bröstcancer, om hur man ska orka sålla med alla råd som formligen väller fram när man försöker hitta hjälp i en kaotisk situation som uppstår när det står Cancer i journalen. Denna text har jag fått tillåtelse av Charlotta Lindgren att ha med i min blogg och jag tycker sammanfattningen i hennes ord beskriver så bra hur svårt det är att ”göra rätt”. Tack Charlotta för att jag får använda dina tankar 🙏🩷💪

Denna gång blev jag inte alltför långrandig, jag ville endast dela med mig av Charlottes ord om hur förbaskat svårt det är att veta vilken väg man ska välja, hur ska man göra rätt och vem sitter på sanningen? Var och en väljer sin egen väg och om den inte är rätt så har man i varje fall valt den själv och då kan man inte skylla på någon annan.
Jag litar på vedertagen forskning och på Naela som häromdagen sa att hon inte ville ha någon annan Mormor och det är ju skönt att höra 😘

”Skaffa dig en näsa som är röd och bli en clown”, en sång från ”förr i tiden” som uppmanade oss att sprida mera skratt och glädje, det fixar Naela, med eller utan clownnäsa.

❣️Tack för att du tog dig tid igen och ha det så gott! ❣️

Nej då, det är bara jag som tar en simtur!

Jag har försökt att se mitt elände från den ljusa sidan sedan jag gick in i den här förbaskade bubblan 2020, men ärligt talat…… nu är jag trött på detta.

Självklart kan jag skratta åt situationen vissa dagar, men det känns mer och mer ansträngt att hålla humöret uppe och bara tänka på att det säkert kommer att bli bra.
Jag är medveten om att behandlingarna jag går igenom fungerar bra, min kropp hänger med och jag mår hyfsat, men jag är trött, trött på att vara trött och känna att kroppen åldras snabbare på grund av Mr Scrooge.

Jag är trött på att vara flintskallig och inte känna igen mig när jag möter blicken i spegeln, jag är trött på att inte orka, trött på att helst vilja bara gå och lägga mig och inte göra något alls. Jag är också besviken på att jag endast fixade 15 dagar av jobb i maj månad, att än en gång släppa taget om känslan att vara behövd av någon annan än familjen, att göra nytta och bidra!

Men så händer detta, jag får ett samtal från en man som presenterar sig som Bengt och han berättar att han och hustrun umgicks med mamma och pappa under deras tid i Västerås, där jag föddes 1966. Bengt påminde mig också om att vi hälsade på dem när jag, Reimond och Helena bodde i Västerås 1987. Sakta men säkert kom minnen tillbaka, hjärnan började jobba och jag kände att mitt huvud gick igång igen. Vi hade ett fantastiskt givande samtal om allt möjligt och jag blev glatt överraskad när Bengt berättade hur han fick tag på mig.

Han är engagerad i danskretsar och ansvarar för att anlita dansband till Salatrakten för att låta mogen ungdom röra på benen och svänga loss. Det senaste gänget han träffade hade en väldigt bekant dialekt och då började Bengt förhöra sig om vart de kom ifrån och när han snappade upp att herrarna var från hans avlidna hustrus hemtrakter så blev det än mer intressant. Bengt berättade då för sina besökare att han och makan umgåtts på 60-talet med mina föräldrar så gav det ena det andra. En i bandet visste vilka de var och även oss barn. Denne man körde glassbilen när jag var yngre och jag kom ihåg att han brukade bjussa vår hund Lola på glass när han körde förbi.
Den där känslan när hjärnan sätter igång att jobba är bara så……. förbaskat underbar!

När den ena tanken ger en ny tanke och minnen dyker upp och orden bara flödar…det är så galet skönt!
Bengt och jag talades vid i 45 minuter och vi hann avhandla många saker, allt från flytt från Västerås till Märsta i samband med omläggningen till högertrafik till sjukdom, dödsfall och livets blandade glädjeämnen.
Det var också lite roligt att höra hur han fick tag på mig. En av killarna i dansbandet Strike visste att jag jobbade på Fonus och då Bengt försökte nå Fonus i Hudiksvall så kom han till Östersund (!) där en kollega bollade vidare för att till slut koppla ihop Bengt med Reimond och därefter fick han mitt nummer och vi hade vårt mycket trevliga samtal. Där ligger jag i 30 graders värme på Fonuspläden i Snäckmor och får detta uppiggande samtal och helt plötsligt svänger mitt humör uppåt.

När Bengt nämnde sin sons namn så kom jag på att jag har foton på mig och honom i mitt fotoalbum, där Tommy skjutsar mig på en spark en vinterdag 1967.
Energin flödar och jag packar ihop mina pinaler efter avslutat samtal och letar fram dessa foton

Jag har aldrig förstått vem denne Tommy var, men nu fick jag veta mer om honom och hans familj. Det kändes bara så himla bra och jag kände att jag helt plötsligt fick tillbaka en känsla av …. att finnas till.
Lite fånigt kanske, men när självförtroendet sviktar mer och mer så tappar man till slut fotfästet. Det låter kanske överdrivet, men jag upplever mig själv så, när man inte jobbar och bidrar med något som är man ingenting. Efter snart 5 år så är det bara på det sättet det känns. Jag har varit van att jobba dagligen, sedan jag var liten har det varit allt från DN försäljning på söndagar, sommarjobb i tidig ålder och med en pappa som ansåg att man skulle jobba sig frisk och semester var en sjukdom. Då är det svårt att känna sig nyttig när åren med sjukdom bara fortsätter.

Detta samtal med Bengt öppnade upp mig på något sätt, några timmar senare pratade jag länge med min goda vän Kicki som ringde upp mig efter att jag skrev ett sms om att jag inte orkade prata, dagen efter sms:ade jag min barndomsvän Katarina som jag avvisat två samtal ifrån under de senaste veckorna att jag hade lust att prata och då ringde hon mig och vi fick uppdatera varandra om vad som pågår i våra liv.

På något sätt vaknade jag upp och det var så skönt att känna lust med något igen.
Att kliva upp på morgonen och fixa lite kaffe och gå ner till havet och bara simma, betrakta och njuta av värmen gör att livslusten återvänder i rätt så små steg, men ändå.

Nu är jag dock väldigt medveten om att det kommer att krävas mera än några samtal för att komma ur denna förbaskade bubbla av självömkan, offerkofta och dåligt humör.
Så frågan är hur tusan man ska komma på rätt köl igen?
Att bara gå hemma och vara sjukskriven är så otroligt tråkigt, men i samma veva orkar inte hjärnan tänka på annat än det som är mest viktigt.

När sommarpratet började på SR så lovade jag mig själv att absolut tvinga mig att lyssna på alla, i kronologisk ordning och verkligen ge alla en chans. Inte tusan funkade det, fram till Riksbankchefen klarade jag av det och sen är det som vanligt, jag sållar ut de jag tycker verkar intressanta. De som satt mest spår i mig hittills är Klas Eriksson, Eva Röse och Gina Darawi, även Ludmila var fin att lyssna på.
Klas är nog ändå den som jag blev mest berörd av när jag tänker på hans fina, lågmälda berättelse om att förlora det viktigaste man har…..sitt barn.
Denna kille som jag inte står ut med att se i sin roll i Leif och Billy, inte alls min humor, berörde mig så djupt och han beskrev alltihop så ärligt och samtidigt väldigt vackert.
Att än en gång känna sig manad att ändra uppfattningen om en människa berör mig.

Eva Röse, denna strålande skönhet med både vacker in och utsida tog också upp det som är viktigt nu när krig rasar i så många länder och världen inte känns så trygg längre. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något…..
Gina, gav mig en intressant bild av sin ”tripp” att söka meningen och framförallt blottade hon sig totalt med sin rädsla, osäkerhet och önskan om att finna ett svar. När hon berättar om mötet med mannen som förlorat sina två barn i kriget, återger hans frustration, sorg och ilska och då hon erkänner sin svaghet att inte våga eller kunna bemöta den utan helst vill fly för att det smärtar så.

Vissa dagar fastnar jag i allt sorgligt som händer i framförallt Gaza och Ukraina, det är så oförståeligt och katastrofalt så att det inte går att finna ord för det. Här sitter jag i en vacker trädgård, har min familj, har bästa vården, solen värmer, havet är 2 minuter bort, är mätt, sover gott, får kramas varje dag och när verkligheten ramlar över en så skäms jag, att jag har det så förbaskat bra och ändå tillåter mig gnälla över att jag inte har något hår!

Patetiskt!

En uppgift säger att 14 000 barn dött i Gaza sedan galenskaperna drogs igång!
14 000 barn, spädbarn, förskolebarn, 1:a klassare, grundskolebarn, högstadieelever… döda trots att dom inte gjort något, förutom att bli född. Hur tusan ska man kunna ”gilla läget” då? Jag vet att det pågår fler saker runt om i världen, men det är alltför stort för att jag ska klara av att redogöra för, jag har inga politiska kunskaper i detta men jag bara måste få ha en åsikt att det är total förbannad galenskap!

Jag försöker säga till mig själv: -Hallå, skärp dig, nu får du banne mig tänka klart och inte sitta där med en kopp kaffe i godan ro och tycka synd om dig själv!

Jag kan inte lösa dessa stora problem, men tänk om man åtminstone kunde lösa små problem och känna att jag gjort något bra. Vad gör jag då åt det?
Jo, jag går här hemma och tar mig inte för med något annat än det som många kvinnor gjort i århundraden, jag lagar mat, tvättar, städar, dricker kaffe och tar hand om de mina. Det är helt okey, jag måste bara acceptera att livet är så här nu.
En sköterska på HC sa så bra ord till mig när vi diskuterade just detta med att acceptera livet. Hon blir så förbaskad när någon säger att det bara är att ”gilla läget”, det ska man absolut inte behöva göra, vem tusan gillar att vara sjuk, däremot att på något sätt finna acceptansen i den situation man befinner sig i, det är något helt annat.

Så jag njuter av att tvätta sängkläder minst en gång i veckan och sedan bädda med dessa för att känna doften av nytvättat när jag går och lägger mig, en doft som jag alltid förknippar med mamma som alltid påtalade detta med att hänga tvätten ute och mangla lakan.
Sedan sitter jag gärna där den bästa temperaturen är för stunden, i soffan så jag kan se havet, på altanen om jag vill ha sol i ansiktet, i växthuset om jag känner mig frusen.
Växthuset är i stort sett klart, Reimond har gjort ett fantastiskt jobb och det har nu blivit en oas för oss att hänga i. Jag ser fram emot att tillbringa höstiga dagar och kanske även lite julfirande här så jag slipper ha julgranen inomhus.

Självklart kan jag påta runt i trägårn också, men ärligt talat så har vi nu kommit så långt in i sommaren så det endast får bli att njuta av den, se vad som blev bra och vad som blev mindre bra detta år. Överlag så är jag väldigt nöjd med den, men nog kanske det skulle rensas lite ogräs, fast det struntar jag i för jag har ingen lust.

Så, vad är då kontentan av denna relativt splittrade text?

Var glad för det du har, för du har det väldigt bra!
Sluta att övertänka allt, acceptera livet, var ok med att du har samma frisyr som Kojak (till er som är för unga- googla😊), ta tillvara de små stunderna, var bättre på att svara när någon ringer, det kan ju hända att någon faktiskt vill prata med dig, klä av dig den tunga koftan som tynger dig, inse att det är det här livet du har, slösa inte bort det på dumheter och bråk, ger du ett leende så får du nästan alltid tillbaka ett också.
Jag inser att jag är den som själv måste ta mig ur mitt tillstånd och jag kommer göra det med hjälp av de som månar om mig, men till största delen är det nog jag själv som måste fixa det.

Ha, ha 🙃, detta var ju lätt….. att skriva…men att omvandla det i realiteten är ju inte samma sak, men jag ska försöka…..

Avslutningsvis så vill jag nämna att jag hade ett besök av en kraftfull och karismatisk kvinna som jag fick förmånen att lära känna i samband med en hjärtröntgen för några år sedan. Hon stred för att få bli platt när hon skulle få operera bort sitt bröst och lyckades få bli det.
Jag fick en del bra tips om hur man kan få igenom det i vår Region och nu är det snart dags, den 18 augusti, det datum som tidigare var syster Helenas namnsdag (för mig är det så fortfarande) så ska jag träffa kirurgen i Gävle första gången och då få höra hur dom tänkt sig min operation. Jag hoppas och tror att syrran är min back-up den dagen.
Förhoppningsvis behöver jag inte bråka för att få det som blir bäst för mig, tänk om jag har sådan tur att någon frågar hur jag vill ha det helt enkelt. Men jag tar med mig Nettans tips och jag kommer att använda mig av dem om jag måste, min kropp ska jag själv bestämma över. Tack Nettan, du har varit min förebild sedan dag 1!!

Slutligen en tanke på den lilla jag som en gång satt på kanten av av fontän på Djursholm och inte hade en aning om vad livet skulle innebära. Till alla små barn som lever i rädsla och skräck för det som vuxna människor utsätter er för, till er sänder jag mina tankar nu denna lördagskväll, inte för att det hjälper, men för att det är det enda jag kan göra just nu. Tänk om jag kunde göra mera 🧡

– den 9 juli 1989 stod jag och Reimond framför prästen i vår dåvarande trädgård och lovade varandra trohet, kärlek, trygghet och oavsett vad livet i övrigt skulle servera oss skulle vi lösa det tillsammans…. och det har vi gjort – i 36 år idag den 9 juli 2025.
Bilden nedan är inte från den dagen, inte hade vi tankar på så stylad outfit på vårt eget bröllop, detta var på ett vi blev bjudna på i början på 90-talet som krävde lite mera av oss. Dock tycker jag att Jannis fångade oss när vi vi verkligen tittade på varandra, djupt i ögonen och med mycket kärlek… eller ler Reimond så för att jag har en rolig frilla?🤔

Vårt bröllop passade vi på att ha ”då vi ändå hade prästen på plats” eftersom vi döpte Simon i trägårn, i all enkelhet. Frieriet var lika basic, vi kom fram till att det vore praktiskt helt enkelt om vi skulle få ytterligare ett barn och då skulle vi slippa krånglet med faderskapsbevis osv. Trots detta relativt enkla resonemang har vi hängt ihop i 40 detta år, den 14 augusti 1985 blev vi ett par. Om någon spågumma hade sagt att vi skulle ha köpt vår fjärde fastighet, haft företag, två barn, barnbarn och jobbat tillsammans på Fonus mm 40 år senare så skulle vi nog ha sagt att hon bara hittar på.

Vi träffades på Högliden och därefter var det Vi, trots en del motstånd och en massa incidenter som egentligen borde ha avskräckt oss. Min pappa som tyckte att Reimond såg ”konstig” ut, mamma som nonchalerade honom första månaderna, Reimond blev påkörd när han liftade till mig i Uppsala, han råkade köra mammas bil när den valde att ta eld, svärfars båt lyckades vi paja till havs, likaså demolera hans bil litegrann, mm.
När man ser tillbaka på den där tiden så kanske helt enkelt var någon högre makt som vill ge oss en hint om att vi visst passade för varandra, men också att vi verkligen skulle få kämpa oss genom livet. Jag vet inte vilka gudar som försökte sätta stopp för vårt gemensamma liv, men vi segrade över dem i vilket fall och vi har verkligen inte glidit fram på en räkmacka, vi har kämpat med vår relation, ekonomi, arbetslöshet, olika prioriteringar, små barn, stora barn och ja, som många andra – livet med extra allt!

Men så här 2025 så känner jag att det har varit värt varenda strid, för vi har faktiskt haft samma inställning om vad som är viktigt och vad som ska prioriteras i en relation och i en familj och det är jag så tacksam över.

Vårt första hus köpte vi 1988, Fredriksfors och vi bara bestämde oss för att det nog skulle bli perfekt för oss. Huset var gammalt och dragigt med direktverkande el (!), vi hade egentligen ingen koll på någonting förutom att det nog skulle bli bra.
Kolla inredningen i köket nedan och ja, jag tyckte vi hade det mysigt. Under de åren vi bodde där så hade vi roliga fester, middagar, julfirande, midsommarfest, besök från Danmark, Tyskland, dop och bröllop… och vi hade ingen diskmaskin, ej heller tvättstuga…. men det gick ju bra ändå. Jag drar mig inte heller mig till minnes att jag skämdes för hur det såg ut med en spis från kommunen för 50:-, trasig golvmatta, låg diskbänk, gamla skåp osv, för jag hade faktiskt ett skafferi man kunde gå in i, det ni!

Här startade också vi vår familj som till en början bestod av katter, hund, höns, ankor, burfåglar och sedan två barn som vi är väldigt stolta över! Dom har växt upp till två sköna vuxna människor med fina värderingar och mycket sunt bondförnuft. Enligt mig hade alltså Reimond och jag passande gener som såg till att dessa två kids trots allt blev fina personligheter som ger oss så mycket tillbaka.

Nu till mitt egentliga syfte med denna text – Reimond, min älskade make, livskamrat och grävare… detta är till dig 🧡

När vi träffades den där sommaren 1985 så kunde jag inte tänka mig att en smått halvtöntig tjej från Bjuråker skulle vara din framtida hustru och följeslagare i livet.
Du var ju häftig och annorlunda på ditt egna sätt, du stack liksom ut och var inte som grabbarna hemma ”på byn”.

Vi provade att bo ett år i Västerås tillsammans med min syster, men min hemlängtan var för stor så till slut så styrde du bilen för sista gången mot Dellenbygden, då hade du kört vår gamla SAAB mellan Västerås och Bjuråker varje helg med mig, syster Helena och två katter för jag ville hem. Nu landade vi alltså i Fredriksfors under de kommande 7 åren, alldeles intill min andra syster Katarina och hennes familj. Efter något år flyttade även Helena hem och bodde med oss. Sedan blev det ”Hem till byn” igen, Kyrkbyn blev vårt nästa hem och det var för att vi tog över Trägårn där efter min pappa och då bodde vi närmaste granne med mina föräldrar, detta varade i dryga 10 år, då du gav med dig för mina önskningar att flytta in till Hudiksvall då dina föräldrar valde att flytta från sitt hus och det blev vårt älskade Gg1.

Dessa år med ett skapande av en trädgård svetsade ihop oss ännu mera, vårt gemensamma intresse för detta var nog viktigt vid denna tidpunkt.
För under våra år i Hudik började vi gå igenom andra motgångar, dödsfall, sjukdom och mera sjukdom samt det som drabbade alla, pandemin 2020. Hade vi inte haft trägårn på Gg1 tror jag vårt gemensamma liv tett sig annorlunda. Därför kändes det extra fint att vi förnyade våra äktenskapslöften just där på vår 30:e bröllopsdag, en dag med vänner omkring oss, då fick vi tillsammans ha den dag vi inte trodde vi behövde 1989, en dag full av fest, mat och kärlek.

Men så blev det ändå dags för ytterligare en flytt och vår fjärde fastighet, Snäckmor dit vår dotter hade flyttat med sin Simon och sedan kom lilla Naela 2022. Jag trodde aldrig jag skulle kunna övertala dig att flytta en gång till, men si, du gick med på det och jag vet varför, havet, ett eget litet hus med alla dina hobbys och det viktigaste av allt, för att du gör sådant för mig Reimond, jag vill tro det i varje fall. Hur kommer det sig annars att vi flyttat till närheten av min familj första tre gångerna, sedan till ditt föräldrahem, dvs Hudik (som jag längtade till) och sist till byn där vi har vår dotter och barnbarn? Jo, för att jag ville det och hade behov av det just där och då och nu. Jag vet att du också tyckt det varit bra, men kanske är det också för att du vill att jag ska må bra?
Du har haft dina personliga behov under våra gemensamma år, dina intressen, ditt föreningsengagemang, naturen, foto, svampplockning, körer mm och m.fl, jag hade endast jobb och familj, men då har du istället låtit mig styra oss rent geografiskt. Det har inte varit helt utan protester till att börja med, men sedan har vi dragit åt samma håll och varje gång har det blivit bra på sitt vis.

Nu bor vi här i Snäckmor och jag känner att jag är så tillfreds och lycklig här med dig, inte precis fullt frisk men jag är säker på att detta är min sista ”frivilliga” flytt, för här vill jag dela resten av mitt liv tillsammans med dig.

Jag inser att livet är fullt av överraskningar, både bra och dåliga, vi har provat båda sorterna och den senaste ”surprisen”, återkomsten av Mr Scrooge var väl inte vad vi väntade oss, men vi fixar det här också, du gräver och jag lagar mat💛😊👌

Vi avslutade gårdagskvällen med mina varma mackor, dina nyplockade kantareller tillsammans med vår gemensamma utsikt över fjärden. Kan det bli bättre?

Jag älskar dig Reimond och jag är så förbaskat glad att vi rockade loss på Högliden för 40 år sedan och att vi tagit oss ända hit tillsammans, som det sägs i nöd och lust!
Nöden behövs för att lusten skall märkas 💪

Denna text blev som sagt riktad i första hand till Reimond, men om någon annan också läste ända hit så instämmer jag med änkenåden i Downton Abbey, gestaltad av en av mina favoriter i filmvärlden, underbara Maggie Smith. Jag har plöjt alla sju säsonger under försommaren, dvs 3102 minuter i verklighetsflykt från en rätt så tuff tid i livet.

”Om vi bara kunde välja…”
Vi kan inte välja om vi ska få vara frisk hela livet, men vi kan välja vem vi vill dela det med och jag valde rätt!

Eller i varje fall början på en vecka, lika bra att kicka igång och köra hårt på en gång.
Reimond åkte iväg på sin årliga fisketur i söndags och med detta i åtanke och min olust att köra till Gävle samt att jag blev avrådd att inte köra efter insättning av venport så fick jag tips av god vän att kolla upp om jag hade rätt till sjukresa. Och, ja det blev jag direkt när onkologen fick min förfrågan. Så det var bara att ringa och boka och lyxigt sätta sig i taxi direkt utanför dörren.
Denna dag gick resan till dagkirurgin och nu äntligen skulle den komma på plats.
När jag satt där bak i taxin så satt jag och funderade på att jag fick en alldeles egen PLANET som var bokad endast för mig och det känns ju inte helt fel. ☺️

Som vanligt var chauffören väldigt trevlig och vi hade ett intressant samtal hela vägen ner till Gävle, vi hann avhandla Söderhamns skärgård, bra och dåliga matställen efter vägen, musiksmak och alkoholism, bra mig på ett snack med en helt ny bekantskap.
Väl på plats inne på mottagningen så togs jag väl om hand och fick glida in i hytten för att ikläda mig ”opkostymen”. Då man än en gång duschat två gånger med descutan och huden är knastertorr och svålen kliar så känner man sig ju inte som den allra fräschaste i en provhyttsliknande skrubb, framförallt när man inte fått på sig ansiktet på morgonen med tanke på hygienen. Så här står jag nu och är så taggad inför att få en makapär inopererad och då fått informationen att det endast är lokalbedövning och bör ta ca 20-30 minuter, snabbt fixat och sedan skulle min fastande mage få i sig lite kaffe och macka. Strålande!

Men si där var jag nog lite för optimistisk. Efter tvättning av en sköterska, ompysslad av en annan så kommer herr doktor med ytterligare en läkare som skulle vara med för att se hur detta går till så satte dom igång. Övertäckt av ett tält med endast små besök av sköterskan Peter som skulle se till att jag mådde bra därunder så började operationen.
Åh fy sjutton så obehaglig den var, inte direkt i början men när det inte var så lätt som jag fått beskrivit så började jag känna ett visst obehag. Attans vad han grävde och jag hörde hela tiden hans snack med dr nr 2 att så här krångligt brukar det inte vara.
Det som han sökte satt väldigt djupt och hela tiden stötte han emot picclineslangen som satt i vägen. Eftersom jag inte kunde vara tyst där inne så fick jag ju var med och prata med dem och ställa frågor, men sedan insåg jag att det var nog bäst att vara tyst och bara stå ut. Till slut gav han upp och sa, – ”Du, jag måste gå in genom sidan av halsen, klarar du det?” Just då kände jag att det faktiskt räckte, men jag vill ju bada i havet denna sommar och självklart så blev svaret ja, men det var så obehagligt att känna att någon joxar inne i sidan av strupen för även där fick han gräva och leta. Kontentan är att det blev gjort, och nej, jag vill inte göra det igen, men nu har jag venport på plats och läkaren var nöjd med sitt jobb och det var ju bra för hans medföljare att få vara med om när det krånglar och inte alls det blev så enkelt som han trodde, livet är hårt.
Dock skulle det vara bättre för honom och mig att jag skulle ha varit sövd, då hade han säkert vågat sagt lite fula ord där utanför tältet.
All eloge till personalen där i vilket fall, så snälla och förstående trots att det blev 1,5 timme på operationsbordet och dom hamnade efter på schemat. Peter som kikade in ibland och kollade att jag inte tuppade av var så otroligt gullig och hela tiden hade jag hans hand på axeln som stöd. Detta gjorde ju att allt kändes lite bättre ändå och efter att fått lite fika på uppvaket så var jag redo att se mig själv i spegeln och inspektera vad jag nu blivit utrustad med, och jag erkänner att jag var lite mer alert innan.

Efter att fått i mig fikat var det bara att rusa vidare till nästa mottagning, dagsjukvården för att få i mig lite god cyto, på menyn idag stod Paklitaxel samt en skvätt Phesgo i låret.
Nu skulle venporten invigas och även denna gång fick jag trevliga Yasmine som sköterska. Ett glatt återseende och nu hade vi mycket att prata om, det vill säga blöjavvänjning på 3-åringar, språkutveckling samt sommarens glädjeämnen.
Vi tajmade in precis och jag kunde glatt lämna onkologen och åter bege mig hemåt i taxi och denna gång med en lika sympatisk chaufför som jag fick avhandla svåra livsfrågor med, allt från död, begravning samt en del cancer och vi hade så himla intressant och givande samtal från dörr till dörr, vilken dag!

Dagen efter var det dags igen att åka mot Gävle och detta var då idag, onsdag.
Nu fick jag sällskap av Nico som ville vara med då jag skulle få besked om statusen på Mr Scrooge samt är hon min ständige sekreterare som ser till att jag inte glömmer att ställa frågor vi funderat på samt har koll på om något måste antecknas.

Jag har sedan två veckor tillbaka känt att min fuling börjat krympa och kände mig rätt säker på att jag skulle få bra besked, dottern väljer dock inte att vara alltför säker på att ta ut det positiva i förskott, det är våra olika personligheter som träder in och det är ju kanon, då blir det lite mera jämnvikt.
Dock kan jag säga att det räckte för henne att se Ilkes vackra breda leende när hon tog emot oss, hon kunde nästan inte hålla sig tills vi slagit oss ned.
Det ser förbaskat bra ut, han har fått ge med sig redan och dragit ihop sig till en liten skrutt igen, det finns små tumörer kvar, men den största har blivit lika liten och de i lymfkörtlarna ser dom endast tack vare markörerna som sattes in.
Ilke sa att detta bara inte går, fast det har gått, hon och övriga kollegor har diskuterat scenariot som varit denna vår.
Nr 1, jag skulle inte kunna få återfall 3 månader efter avslutad behandling.
Nr 2, i varje fall inte av samma Her2
Nr 3, den ska inte kunna gå i regress så här snabbt, nästan till ingenting på första omgången.
Så hon tyckte att företaget skulle ha min bild på deras preparat som reklampelare.
Uppenbarligen är jag både cancerbenägen och svarar bra på behandling, en ganska hyfsad kombo helt enkelt. Vi bad om att få se röntgenbilden för att förstå vad dom har utgått ifrån och det var kul att se, verkligen se att fulingen är mer eller mindre borta.
Vänster – idag, knappt skönjbar och höger – 21 maj, 12,7 cm x 8,9 cm x 8,6 cm!

Jag kan inte nog understryka hur lyckligt lottad jag är trots en del motgångar sedan 2020 gällande mig själv. Detta är ett bevis att man kan gå från diagnosticerad kronisk cancer med tanke på metastaser i lever och skelett till en prognos som ser helt annorlunda ut, detta hoppas jag kan ge hopp till andra som drabbas av denna jäkla sjukdom.

Konstigt nog så har jag inte den där explosiva glädjen i mig som kanske förväntas av andra. Det är en omställning för det mentala att hoppa fram och tillbaka i vem man är.
För några år sedan svarade min dåvarande onkolog rakt på min fråga om jag faktiskt skulle kunna dö av min diagnos och hans svar var – Ja, men vi har mycket att sätta emot gällande behandlingar som hela tiden utvecklas och bara blir bättre, men likafullt ja, det kan bli så att den här blir tuff med tanke på spridningen.
När man då fyra år efter beslutar sig för att faktiskt kalla sig behandlingsfri och allt ser bra ut och vid första kontrollen 3 månader senare får besked om att den är tillbaka för att bara dryga månaden därefter få veta att det ser kanonbra ut!
Då är det svårt att veta – vem är jag, vad ska jag nu känna, är jag sjuk eller frisk, vad händer osv osv ?
Därför har jag en liten dämpad känsla i kroppen, jag är glad, men ändå lite låg, det är rätt så mycket att processa just nu.

Summering av detta, det ser ut som jag ska hänga med en hel del år framöver, jag kommer redan i augusti genomgå masketomi, dvs operera bort det sjuka bröstet och då är min plan att även det friska ska bort. Jag är införstådd med att detta inte är vad kirurgen anser men jag ska kämpa för det och hoppas min onkolog stärker upp det när hon idag har skickat remissen. Nästa vecka ska en vän som klarade av att gå igenom detta och kräva dubbel masketomi hälsa på mig och då ska jag ta råd av henne om hur hon lade fram det. Jag tycker det borde vara en självklarhet att detta är någon som vi kvinnor själv skulle få välja. Inte nog med att vissa av oss utrustas med tung byst som gör att rygg och axlar värker, att det är dyrt med inköp av bra bh:ar, att inte må bra i sin kropp och sedan till råga på allt få cancer i dem och uppå det ska bli ”låghalt”!!
Jag har redan en vänster fot som värker konstant, artros i vänster höft om jag nu ska bli snedbelastad ytterligare så tar väl säkert någon annan kroppsdel skada, nä, nu får det faktiskt räcka.
I ett inlägg i FB-gruppen Plattnormen så hittade jag en länk till en sida där det faktiskt står att man ska ha rättighet att välja vilken typ av ärr man önskar 🤔, så ska vi ha en liten omröstning på valet av dessa, vad tycker ni?
Gull Wing ser ju lite ut som en glad emoji, vad säger ni om den 😊

Om jag nu får igenom att ta bort båda så skulle jag tänka mig vilka ärr som helst, så jag ser med spänning emot första mötet med kirurgen, mitt möte med denna person blev inte så lyckat i oktober 2020, så nu hoppas jag vi kommer bättre överens denna gång.

Nu ska jag snart ta och titta in i huvudet men jag måste säga att det är så roligt att jag vet att många tar sig tid att läsa mina grubblerier och ger mig så fin respons att det betyder något. Dom flesta av er är ju bekanta med mig och det känns ju jättekul, men ni är också ett gäng som ”hittat mig” på något sätt och jag får så vänliga ord tillbaka från er alla och jag känner faktiskt att ni får ut någonting det jag skriver. Ni vet vilka ni är och jag vill så gärna att det ger er något att känna igen sig i och även inge lite hopp mitt i skiten.

Avslutar som vanligt med tack för att du var med ända hit och en bild på två av mina krafter som bär mig dagligen, Nico och Nalea! 🧡💜

Ett litet PS idag också, jag är ju mycket förtjust i att stå i köket och fixa gott käk, men härmed erkännes Reimond, så här ser gräsänkebrickan ut! 🙈