Mitt första inlägg

Jag ska nu påbörja något jag aldrig ens tänkt på att göra, jag ska ha en egen blogg!
Då livet förändrade sig på några timmar, från fullt arbetsför till heltidssjukskriven under obestämd och längre tid framöver så tyckte min dotter att en blogg skulle vara bra för mig. I första hand som min egen ventil och i andra hand för att kanske bidra med de erfarenheter jag får i denna process för någon annan som hamnar i en liknade situation. Jag kommer försöka hålla den på en ganska lättsam och positiv nivå vilket passar min personlighet.

Jag tycker det är roligt att leva och jag vill ha roligt medan jag lever helt enkelt.

Min bakgrund som kundrådgivare på Fonus i 20 år har givit mig insikten om allt som kan drabba människor gällande förluster och sorg, när livet ställs på ända och när man har en tuff tid framöver. Den erfarenheten ger mig livets baksida och hur man måste försöka och våga se framåt när orken kommer tillbaka.

En sjukdom som bröstcancer gör att man lever i det svåra, både en själv men även familjen och nära vänner, då är det ännu viktigare att ha viljan att se framåt och försöka göra det med en hel del humor, mycket kärlek och framförallt med hjälp av andra. Detta är lika viktigt gällande sorgen, att ta hjälp av sina medmänniskor, att våga släppa in dom, det ger så mycket kraft och styrka att gå vidare. Lika viktigt är det att som vänner våga närma sig den som är drabbad, ge den omtanke och stöd som behövs.

Det är något som jag själv fått uppleva de senaste veckorna och det är också detta som jag kommer att belysa i min blogg.

Jag kommer också vara öppen om just min bröstcancer, vilket jag har varit från dag 1. Som jag förstått är inte detta en självklarhet för andra och jag vill att man förstår att jag respekterar detta fullt ut. Vi är individer och vi upplever saker på så olika sätt och alla dessa sätt är bra om det känns så.

Min förhoppning är att ni som läser denna blogg får ut någonting utav den, för mig kommer den vara mitt eget personliga verktyg igenom min sjukdomstid.

Med öppet hjärta och positivt sinne välkomnar jag er till Min Jävla Scrooge!

Så här började det för mig.

I början på september 2020 så fick jag en kallelse till mammografin och kom då att tänka på att jag inte känt på mina bröst det senaste året. Så jag tog mig en stund på kvällen och börjad känna och döm om min förvåning när jag direkt hittade en stor knöl på ovansidan av mitt högra bröst. En riktigt rejäl knöl, att jag har missat den var helt otroligt, men man blir lite slentrianmässig när man duschar och den har väl successivt smugit dit och jag har inte tänkt tanken.

Dagen efter ringde jag direkt till Bröstmottagningen i Gävle och pratade med en underbar sköterska, Petra, hon gav mig en trygg start och berättade att jag fick tid hos dom den 11 september och att jag då skulle få undersökning, mammografi samt ultraljud och ett klart besked innan jag åkte hem. Efter detta samtal berättade jag detta för min make.

På plats i Gävle tog Petra emot mig, undersökte bröstet och mätte ut knölen, därefter slussades jag in på mammografin och sedan till ultraljudet. Läkaren som gjorde den undersökningen berättade att han med största säkerhet kunde utesluta cancer men ville ändå ta biopsi för att se vad knölen bestod av.
Jag vet så väl att jag frågade en gång ytterligare om det inte kunde vara cancer och jag fick ett jakande svar. Likaså bekräftade sköterskan detta och glad i hågen ringde jag till våra barn och bjöd dom på en överraskningslunch på stan och berättade om min dag. En riktigt bra dag helt enkelt.

Två veckor senare började jag få kallelser till olika röntgen, buk, bröst, ultraljud lever och då började jag ana att allt inte stod rätt till. Som lydig människa åker jag på dessa men när jag fick kallelse till biopsi på levern så gick hjärnan igång.
Tog mod till mig och gick in i min journal genom 1177 en söndag och där stod det klart och tydligt, invasiv cancer, tumör på ca 7 cm. I det ögonblicket blev jag kall, ledsen och chockad, ordet cancer är så laddat och jag berättade det för Reimond samma kväll. När måndagen kom så ringde dom från Neurofys i Gävle och bad mig komma ner på en hjärtröntgen två dagar senare. Jag frågade vad som var så bråttom och då sa hon att jag ju skulle påbörja min cellgiftsbehandling veckan därpå den 8/10 och om detta visste jag inget i om. Upptäckte då lite senare att jag hade en kallelse till bröstmottagningen den 1/10 för att träffa en kirurg samt ta biopsi på lymfkörtlar och orden tag gärna med en anhörig. På onsdagen gjordes en biopsi på levern här i Hudiksvall.
På torsdagen åkte vi till Gävle och med ganska så tunga steg gick vi in till mottagningen och fick genast komma in till den ansvarige kirurgen. Hon gav oss direkt bekräftelse på det jag läst i journalen och att behandling med cellgifter skulle inledas en vecka senare. Hon förklarade vilken typ av cancer jag hade, HER2 positiv och i stora drag om framtiden, 6 cellgiftsbehandlingar och därefter bortoperation av bröstet till någon gång efter januari. Jag ombads sjukskriva mig till den sista februari med start samma dag. Petra tog hand om oss sedan, gav oss lite förklaringar, bekräftade min kommande skallighet, biverkningar av cellgifterna, hur svårt det var att veta eftersom vi reagerar så individuellt. Lugnt och sakligt gick hon igenom allt. Därefter fick jag komma in och ta biopsin på lymfan och efter det lämnade vi mottagningen, omtumlade, overklighetskänsla och litet smärre kaos. Jag skulle då träffa onkologen den 8/10 och därefter få min fösta behandling och även då skulle en anhörig vara med och då lyckades jag få till att två skulle få vara närvarande, våra två barn Simon och Nicolina. Dom fick även träffa Petra som då på samma lugna vis kunde förmedla det vi fått höra, alltför att få rätt start på alltihopa. Evigt tacksam för det samtalet.

På bästa sätt pratade vi med barnen om detta några dagar senare, så otroligt svårt att säga dessa ord, man känner att man är förtvivlad men allt är så overkligt så att man inte riktigt vet vilken min man ska ha i ansiktet.
Några dagar senare så följer dom alltså med mig till onkologen och där får vi berättat om vad som komma skall, dock har inte svaren på leverbiopsin kommit men han kunde bekräfta att lymfkörtlarna var angripna och mest troligt kommer svaret gällande metastaser på levern också vara av det negativa slaget. Det var ett tufft samtal och där fick jag beskedet att tumören hade en storlek på 12 cm.

Därefter fick jag min PICCline insatt i armen och då någonstans började jag till viss kunna se allt från ett annat håll, min nyfikna del av hjärnan vaknade och jag insåg att jag nu skulle genomgå en helt ny fas i mitt 54-åriga liv, inte alls roligt men intressant.
När sköterskan visade den 46 cm långa slangen som skall sitta i min arm i flera månader så får man ju häpnas lite och faktiskt bli lite fascinerad. På så sätt har jag kanske kunnat dela upp tankarna kring min cancer, vad vet jag? Tack vare PICClinen så slipper jag en massa stick i samband med provtagningar samt en cellgiftbehandlingarna.

Efter en lunch så följde Nicolina med mig tillbaka till onkologen och fick vara med mig hela eftermiddagen, vi kröp under filten och tillsammans gjorde vi denna dag till den bästa möjliga.

Varför Min Jävla Scrooge?

Allt blir ju mera lätthanterligt om man har ett namn på den man ska kämpa emot. Tumören, cancern eller knölen blir liksom för anonymt.
När Nicolina och jag låg där på onkologen började vi spåna om vad vi ska kalla knölen och efter mycket dividerande så kom vi fram till Scrooge.
För oss så är han den snåle, argsinte, elake och mycket hatade direktören i En julsaga. Men med mycket kärlek och omtanke blir han till slut snäll och den onde delen av hans personlighet försvinner och på så sätt valde vi då att tänka att min jävla Scrooge ska bli snäll till jul, förhoppningsvis denna jul i annat fall åtminstone julen 2021. Därav namnet på min blogg.

Jag kommer att uppdatera när lust och ork finns, så får vi se om ni hänger med mig!