Nej, inte feber!

Efter att ha klarat av besöket i Nicolina och Simons blivande hem som kommer att bli toppen och bara 15 minuter från Hudik, så blev det till att börja inse att kroppen varit med om något.
Jag blev illamående, smärtorna återkom, så till slut däckade jag vid 16-tiden och därefter var det inte så mycket mera att göra åt. Måndagen kom och jag gjorde inte många knop den dagen, drack vatten, tog tempen och satt på toaletten.

Fram emot kvällen så började tempen passera 38 grader och det var ju det som inte fick hända. Akuten igen!
Det enda jag hade tagit till mig i informationspärmen var feber= akuten. Ändå försökte jag dra ut på det eftersom jag inte tycker att 38 grader är någon att åka på akuten för. Men, 1177 och maken var helt överens igen, åk in.

Så där ja, komma in på akuten med feber i Coronatider, det blir nog inte så smidigt. Jag slussades in bakvägen, Reimond fick vända och åka hem och jag hamnade i ett rum och fick ta mitt första Covidtest. Efter några timmar kördes jag till Covidslussen och fick nu uppleva känslan av att jag är någon som man måste distansera sig från. Helt rätt och riktigt förstås, men jag skulle nu få en insikt om att vara isolerad.
När en transportör går i förväg och kollar om korridorerna är tomma innan jag i sängläge kan förflyttas, jag vet att jag just då började känna lite rädsla och faktiskt hade svårt att se något positivt.
Min säng innehållande min kropp och ett kaotiskt sinne rullades in i ett tomt rum, persiennerna nere, en skärm som stod på tvärs, sängen hamnade också lite på tvärs, skruvhål i väggarna, ingen tv, lysrörsbelysningen påslagen, personen som lämnade mig i rummet sa att jag skulle höra av mig om jag ville något.
Därefter blev det tyst, det var ju mitt i natten, lyset i rummet utanför dörren släcktes efter en liten stund, jag bara låg där och tänkte, men vad f-n gör jag nu?
Nydiagnostiserad bröstcancer, massor av fina vänner som gärna ställer upp, en kanonfamilj som alltid finns där, en sån skön säng hemma med make och katter, sånt som ska lindra ens krämpor när det gäller.
Nu satte Covid-19 stopp för det eftersom jag måste testas negativt innan jag släpps ut.

Gilla läget, populära ord 2020, vad annat ska man göra?

Jag försökte passa på att socialisera mig så mycket som möjligt med sköterskorna, men jag förstår att dom endera hade mycket att göra eller att det var jobbigt för dom att bära den tunga masken under längre tid. Så när jag fick besked dagen efter att testet var negativt så tänkte jag att då kommer jag åtminstone flyttas till vanlig vårdavdelning, men icke. Först lungröntgen och det skulle då ske samma dag och därefter skulle jag få kontakt med läkare.

Sagt och gjort, röntgen klarades av och några timmar senare ringde min mobil. Det var min läkare som valde att ta samtalet på telefon, även det har säkert något med Covid att göra tänkte jag och accepterade detta också. När han sedan sa att han ville göra ytterligare ett Covidtest protesterade jag, lite lamt i alla fall, men så skulle det bli.

Ja, just det, måste nämna det också, jag var ju lite frustrerad och öppnade vädringsfönstret på ungefär 7 cm och när en sköterska kom in till mig och såg det så störtade hon fram och stängde det med orden: – Det här en Covidsluss och här måste fönstren vara stängda.
Då jag funderade på varför så tänkte jag att det måste ha med droppsmittan att göra, om jag spottar ut genom fönstret och någon står nedanför t.ex. Dock så är det ingen risk att någon skulle stå nedanför denna våning, men jag respekterade naturligtvis det som sades.

Åter till samtalet med läkaren, ingen annat kom vi fram till men lungorna såg bra ut i alla fall.
Jag nämnde mina problem med magen, smärtan i bröstet samt att jag börjat få hemsk klåda i underlivet och under bysten. Otroligt obehagligt och han förklarade något om att det mest troligt är en del av de biverkningar som kan uppstå under cellgiftbehandlingen.
Jag accepterar och tar in detta också. Dock så börjar maten smaka rent för jäkligt och blåsor i munnen gör att det smärtar att äta. Detta börjar nu kännas allvarligt, jag klarar mig länge bara jag kan äta och borsta tänderna, nu ska även det börja strula.
Natten kommer och mitt andra Covidtest ska tas vid sköterskans sista besök hos mig i samband med övrig provtagning. Då inte detta görs så frågar jag men inget sådant ska vara ordinerat, jag blir glad, vill verkligen inte ta ett till. Somnar om en stund och en ny dag börjar med liknande besvär som tidigare.

Nu ber jag om att få tillgång till sjukhusets Wi-Fi så jag kan kolla på lite film på mobilen för att fördriva tiden. En sköterska försöker förklara för mig hur hon brukar logga in och efter mycket om och men kan hon göra det på min mobil.

Vid lunchtid ringer herr Doktor igen, inget besök nu heller… Jag märker att jag ser fram emot varenda person som vågar sig in hos mig. Han stämmer av alla biverkningar och säger att han endast avvaktar mitt Covidtest… men hallå, dom tog inget i morse säger jag för det fanns inget ordinerat. Då uppstår den där känslan av att någon har gjort en miss och jag tycker inte om att någon ska få skulden för något, men jag blir förbannat ledsen att har hänt.

Så en natt till och nu börjar jag verkligen må dåligt. Två veckor tidigare jobbade jag heltid, sen kom beskedet, därefter ta in allt detta och påbörja behandling för att sedan hållas isolerad. Jag är rädd att jag med andra ord började bli en lite mer besvärlig patient.

För att korta ner en lång historia så började jag att gnälla, påpekade jag att det kändes som en KRY läkare när inte vederbörande en enda gång gjorde sig besväret att besöka och undersöka sin patient personligen, likaså retade jag mig på att inte rummet städades under min vistelse i dagarna tre, och när jag fick höra av en av sköterskorna att jag var deras enda patient så dom hade inget att göra när jag förflyttades, varför var dom inte mera inne hos mig då? Varför inte ägna en stund åt lite pyssel, t.ex sätta upp en skylt i varje rum hur man kopplar upp till Wi-Fi, ordningsregler att man inte får öppna fönstret, mm, något för att underlätta vistelsen i dessa rum utan att krångla till städning och sanering. Jag hittade hur många förbättringsåtgärder som helst.

Nytt Covidtest togs och dagen efter kom läkaren personligen till mitt rum och meddelade att jag skulle flyttas om svaret blev negativt, han ville också förklara varför han inte kommit till mitt rum tidigare och ge sin bild av det hela, snacket hade alltså gått runt och till råga på allt meddelar han mig att han fått en anmärkning om detta.
Nu började jag faktiskt bli lite orolig för att jag hade tagit i lite för mycket om vad jag tyckte om endast telefonsamtal till patient. Hur som helst, jag förflyttades samma eftermiddag till vanlig avdelning, blev utskriven efter en vecka då mina värden stabiliserades. Antibiotikan i tablettform var nog boven till buksmärtorna, sköra slemhinnor orsakade dessa.
Vilken gnällig människa jag känner mig som när jag skriver detta, men just då ville jag så gärna få vara irriterad på någon och då blev det så. Jag skulle tro att dom flesta jag mötte under den där veckan inte upplevde mig så jobbig egentligen, men får ändå lite dåligt samvete. Lycka när Reimond hämtade hem mig måndag eftermiddag och jag fick krypa ner med make och fyrfotingar igen. Kontentan av veckan är att det ändå var ganska okey att tillbringa den på sjukhuset, jag har gnällt men jag hade många trevliga samtal med personalen också, blev lite extra ompysslad av en übersnäll uska som hade hjärtat på rätta stället och sista fyra dagarna hade jag ju TV på rummet. Eftersom sömnen var sisådär så kan jag säga att jag längtade till någon av dom halvsömniga Morgonsofforna när jag sett ett par avsnitt av den hög(b)röstade Nanny före kl 06.00.