Huden och Husapotek

Nu tänker jag ägna huden ett inlägg, om du överhuvudtaget inte är intresserad så är det ju bara att hoppa över. Likaså lite tankar kring ett husapotek som är bra att ha när man ska gå igenom en liknande behandling.

Denna kommentar hittade jag från en bok vid namn Huden av Yael Adler och den tycker jag passar bra till mina funderingar om varför huden är viktig.

”Vår hud är vårt största organ och den barriär som omsluter oss. Cirka två kvadratmeter med känsliga receptorer som hjälper oss att uppfatta världen omkring oss och skydda allt inom oss. Spelplan för både fördomar och förförelse. Samtidigt är huden – på ett väldigt konkret plan – en biotop för bakterier, svamp, virus och parasiter.”

Den ska alltså skydda mig från allt utifrån, skydda det som finns inuti mig, självklart måste jag börja ta hand om den nu när hela min kropp får på käften på grund av cellgifterna.
Cellgifter kan med mitt enkla sätt beskrivas som ett gift som dödar snabbväxande celler och däribland har vi ju dom förhatliga tumörcellerna, men även våra celler som bygger upp hud och slemhinnor. Detta innebär då att dessa två drabbas hårt av cellgifterna.

Min hud och slemhinnor har verkligen gått igenom en pärs och gör det fortfarande.
Till att börja med är det den tejp som skyddar min PICCline på vänsterarmen, i den får jag mina cellgifter och antikroppar. En gång i veckan får den fläcken andas lite då jag får den omlagd. Det innebär att i slutet på januari har den varit instängd i nästan fyra månader. Den är alldeles vit och ”jolmig” som är ett bra beskrivande ord även om du kanske inte förstår exakt vad det betyder. Detta är dock inget stort problem, fåfängan är det bara att lägga åt sidan, men det som jag känner är konstant stickande smärta då jag rör armen, tejpen liksom drar i den nu mycket sköra huden. Så, längtan efter den 21 januari då planen att sista cellgiften är klar, den är stor på fler än ett sätt, tänk att kunna klia sig där igen.

Resten av mitt stora organ då, hur har huden reagerat i övrigt?

Förutom detta med hårbefrielsen, vilket gör att huden emellanåt är som en babys, så känns den skör.
Fingertopparna är så ömma, jag kan inte öppna ett plastlock med ”flärp”, den skär liksom in i fingret. Det innebär att jag måste ha ett redskap för att kunna öppna hinkarna till fågelfröerna. Händerna är ganska torra och kräver daglig omvårdnad, jag har faktiskt börjat med diskhandskar (!). Det pirrar i fingertopparna och även i tårna samt att jag fått kuddar under hälarna, dom syns ej utan är endast imaginära, kolossalt obehagliga.
Det absolut skönaste för fötterna är massage, Reimond har blivit fenomenal på detta, det lindrar pirret och trycker liksom ut kuddarna. Dessa kuddar eller om man vill kalla det legobitar sägs vara det som med viss risk är permanent om man har otur. Så nu vill jag vara en person med tur ska ni veta.

Ansiktets hud är också relativt påverkad, det känns som om jag har sockerdricka i ansiktet när jag rör vid huden, det liksom pirrar och går som elektriska stötar. Tänker på kommentaren om receptorer tidigare. Läpparna är det likadant med och huden runt ögonen är otroligt öm.
Jag försöker vara snäll mot ansiktet var morgon och kväll, men ibland gör det minst ont att låta bli. Dock straffar det sig själv senare, så jag försöker vara noggrann.

I övrigt är det likadant med resten av kroppen, inte likadan pirrkänsla, men torrheten och känslan av en hud som är lite ledsen, det har jag. Eftersom jag minskat i vikt ganska snabbt så kan jag ju inte påstå att huden är stramare än förut, så den kan behöva all hjälp med elasticiteten. Det blir ju inte lättare med åren det heller.

Jag har aldrig varit så noggrann med vad jag köper för krämer till kroppens olika delar. Till att börja med har ekonomin fått styra, sedan har det ej heller varit mitt stora intresse, jag har helt enkelt inte haft så många tankar på det hela, Nivea har väl varit min trogne följeslagare genom åren.

Dock säger jag inte att hudvårdsprodukter inte har olika kvalitéer, det vet jag att dom har och jag har haft sådan otrolig tur jag fick en hel uppsättning av bra produkter.
Den goda vännen Carina som kom hit och peppade mig igenom hårklippningen hade med sig en serie som hon visste var bra och gjorde skillnad. Så sedan 27 oktober har mitt ansikte fått njuta av underbara krämer som jag är helt övertygad om har hjälpt huden att hålla ihop lite mera. Jag som inte ens brukade smörja ansiktet varje kväll och helt plötsligt får det omvårdnad två gånger per dygn. Detta känns inte som fåfänga utan ett sätt att hjälpa det som skyddar min insida att orka med omgång efter omgång av gift.

Förutom huden så har ju slemhinnorna en stor sårbarhet i denna behandling, deras celler förnyas oftare än andra organs och det gör dom skörare i samband med intag av cellgift.
Detta fick jag verkligen lära mig den hårda vägen. Uppenbarligen drabbas inte alla så här pass kraftigt, men säkert är vi flera och därför väljer jag att ta upp det om det kan hjälpa någon i liknande situation.

Mina blåsor i munnen var enorma i mängd och storlek dom första tre omgångarna, dom var så stora att jag hade problem att prata. Alla kommer säkert ihåg känslan av när afteblåsan sprack innanför underläppen när man var liten och så fick man en hårdbrödsmula i den, den smärtan var ju förödande. Kommer ihåg att mamma hade en röd vätska som hon dränkte in en bomullstuss i och lade i denna krater.
Dessa blåsor jag nu drabbades av var av liknande karaktär, dock sprack dom inte på samma sätt tack och lov, men dom satt så tätt att hela gommen var som ett månlandskap.

I näsan har vi också slemhinnor, när näshåret faller så blir dessa hinnor än mer oskyddade och sköra, så detta innebar spontana näsblod, så jag visste inte om det var rinnsnuva eller näsblod när det flödade.

Sedan har vi då underlivet, oj oj oj, jag vet inte hur jag ska beskriva det men känslan av att man såg ut som en babianrumpa där nere får räcka som en bild åt er.
När man till råga på allt inte orkar annat än sitta, magen är inte heller så lätthanterlig, då är det svårt att tänka positivt.
Det är här jag tänker på kommentaren från boken Huden, min kropp framkallade svampinfektioner till råga på allt. Dessa gick inte bota med huskurer utan då blev det helt enkelt mediciner för att sätta stopp för den utvecklingen. Så nog har min hud fått slita ont.

Nu, efter den fjärde cyton så mår jag bättre än tidigare. Min läkare valde att dra ner lite på mängden och det är jag honom evigt tacksam för. Nu har jag också hunnit skaffa mig det husapotek jag skulle behövt dag ett, men inte visste jag allt det här då, jag kunde inte ens ana omfattningen.

Så i skrivande stund mår jag rätt bra, jag kan förebygga de flesta av biverkningarna rätt så bra och de som inte kan förebyggas får man lindra och acceptera.

Så om du i framtiden känner någon som drabbas av cancer och ska gå igenom cellgiftbehandling tänk på att en värdefull hjälp på vägen kan vara hudvårdsprodukter, vi har ju ca 2 kvadratmeters yta att smörja in och underhålla under några månader och jag kan lova att mottagaren blir tacksam.

Detta inlägg blev kanske lite tungt och mycket om åkommor, men livet är ju lite blandat och det jag hela tiden peppar mig med är att backspegeln är mycket mindre än vindrutan.
Samma goda vän förärade mig denna disktrasa när hon senast hälsade på och vem kan inte stämma in i dessa ord, framförallt detta förbaskade år!

TACK CARINA!