Hopp, hopp och lite mera hopp

Nu vänder det… på flera sätt

Vi har nu kommit igenom jul och nyår och min förhoppning är att ni alla på något sätt haft möjligheten att känna av det vi alla mer eller mindre har längtat efter.
Att få träffas, umgås, äta gott, glädjas med varandra.
För alla har det inte funnits någon möjlighet till detta, säkerligen har många fler än tidigare suttit ensam under dessa storhelger, detta trots att jag har hoppet om att dom allra flesta försökt på något sätt få till varianter på möten. Vi måste ju alla konstatera att ett år med Covid – 19 givit upphov till många nya lösningar, förverkligande av idéer, nytt tänk och mycket annat. Så det kanhända att vi på något sätt förbättrar människosläktet inför framtiden.

Låt oss hoppas på det!

Eftersom detta är en blogg som kom till för att jag drabbades av bröstcancer så kommer detta inlägg handla om just den delen av tillvaron jag upplever just nu, dagarna efter vi klev in i 2021.

Den 30 december fick jag då min femte cytostatikabehandling och det var med blandade känslor jag tog emot den, mestadels för att jag blivit så påverkad av cyton.
Mellan den fjärde och femte hade jag inga toppendagar alls, min kropp hann inte återhämta sig och jag började helt enkelt känna mig väldigt trasig.
Men ont ska ju som sagt med ont fördrivas och alternativet finns ju inte i denna situation.
Nyåret blev en lugn historia, Reimond och jag försökte göra vårt bästa med det firandet, god mat, lite bubbel och så vidare. Jag slumrade bort större delen av kvällen och kommer nog mest ihåg att det sista vi tittade på var Tårtgeneralen. Jag måste ju ge den mannen en eloge för sitt viljan att förändra synen på Sveriges tråkigaste stad.

Där kan man snacka om hopp!

Dag två efter cyton klappade jag ihop helt och hållet, jag låg helt enkelt större delen av de kommande dagarna. På söndagen skulle jag göra ett försök till städning och det slutade med att jag låg på golvet när jag skulle dammsuga rumsmattan, det fanns inte ork till annat.
Mina steg är långsamma och tunga, trappan får mig att känna det som om vi bor i ett hus med fem våningar, händerna är fumliga, hjärnan kopplar långsamt och till råga på allt blir mitt tal lite sluddrigt på grund av kärva slemhinnor i munnen. Till slut går det inte hålla ihop längre, Reimond, Simon och Nico får bara lyssna på mina tirader av att jag lider. Jag vill att dom ska förstå, men jag vill inte belasta dom med all denna skit. Men vart tusan ska jag göra av den, ut ur systemet ska den i vilket fall.
Detta gör mig ont, mitt gnäll över hur jag mår, att jag inte lyckas hålla ihop då jag egentligen vet att det kommer att gå över, att jag inte är så stark som det sades om mig i samband med beskedet ” – Det här klarar du, du är så positiv och stark!”
Jag känner mig inte ett dugg positiv, orkar inte ens låtsas….
Det som också kväver min ork är att jag har en cytobehandling kvar och jag får för mig att jag inte kommer kunna hantera den, mina celler skriker nej till denna som är inplanerad om tre veckor. Jag vill inte mera…. Är alldeles helt förbaskat slut…

Då är det dags att börja se sig omkring, tänka sunt igen.
Hur har så många drabbade klarat av detta före mig?
Hur klarar så många av detta helvete?
Är det så förbannat synd om mig egentligen?
Var kan jag hitta orken igen?

Jag hamnade i en tråd i gruppen av och med kvinnor i min situation på FB. Då jag läst alla svaren på en yngre kvinnas fråga som löd ungefär så här: ”Hur gammal var ni när ni drabbades och av vilken sorts bröstcancer?”
Då får man lite perspektiv igen, många av tjejerna var i åldrarna 25-35 år, flertalet i fyrtioårsåldern och sen kom min grupp, 50+ och uppåt.
När jag var kring de 30 som våra barn är nu så fanns inte ordet cancer i min vokabulär, inget man överhuvudtaget tänkte på. Dessa unga kvinnor, med småbarn, säkert några som är ensamstående, mitt i studier, kanske osäkra på vem dom är och vem dom vill vara, dom år unga kvinnor som kämpar samtidigt med detta helvete.
Dom är införstådda med att eventuellt leva större delen utav sitt liv utan ett eller båda sina bröst, alltid ha oron att drabbas av återfall, oroa sig för ekonomin som oftast urholkas då man är sjukskriven och säkert hundra fler saker. Dessa kvinnor är fenomenala, vilka otroliga krafter som ligger till grund för människan, att vi finner orken och drivet när det verkligen behövs.
Trots allt så är vi till syvende och sist var och en, en liten människa på jorden och det är många gånger upp till oss själva vad vi ska göra åt vår tillvaro här. När vi drabbas av sjukdom så är det svårt att hitta kämpaglöden var dag, men jag ser för min del att jag kan hämta orken genom andras berättelser, genom de som befinner sig i en liknande situation och den dynamik som vi känner när vi i grupp kan ackumulera våra erfarenheter och tankar.

Mitt hopp är att jag kan bidra med något till någon annan!

Nu i måndags var det då Reimonds tur att åka till Uppsala för röntgen av lunga. Han åkte tidigt och tog sig på fastande mage och utan snus till Akademiska sjukhuset i god tid. Allt verkar ha gått bra och det var sedan bara att vända hemåt igen. På vägen gjorde han ett stopp och plockade upp Nico som ville komma hem och ta hand om oss litegrann.

Jag gjorde mitt bästa för att rycka upp mig och på något sätt tog jag mig igenom denna dag också. Mina grubblerier kring situationen och var jag skulle hämta kämpaglöden ifrån fortsatte, jag försökte verkligen tänka mig att om en dryg månad är jag igenom eländet och kan gå vidare till nästa steg i processen vad det nu är. Läkaren sa att det återstår att se, operation, strålning eller vad?
På tisdagen slappar vi tillsammans jag och Nico när min mobil ringer. Det är då en sköterska från onkologen som ville återkoppla gällande mina funderingar om hur saker kommer att te sig inför sista behandlingen och därefter.
Han, som heter Micke, meddelar mig då att min onkolog anser att de cellgifter jag hittills fått ska räcka för att fatta beslut om hur min cancer ska behandlas framöver.

Detta innebär då att jag inte behöver någon sjätte behandling med cytostatika utan då kommer jag endast få antikropparna och därefter en läkartid med onkologen för vidare planering.
Den glädje jag då kände, lättnaden att slippa mera av cellgifter i min kropp, veta att jag kommit ett steg på vägen, den glädjen vill jag dela med min familj, vänner och alla ni kvinnor som kämpar mot bröstcancern.

Detta gav mig hoppet så här i början på januari.

Nu återstår då framtiden, hur ska man tänka kring den?
*Jag har fortfarande bröstcancer och jag har fortfarande bekräftade metastaser på levern.
*Reimond har fortfarande något på lungan som inte vi vet något mera om ännu.
*Covid – 19 härjar fortfarande runt om i hela världen.
*Kommundelschefen Bengt Friberg oroar sig nu för en tredje våg i Hudiksvalls kommun när skolorna drar igång igen och alla återgår i tjänst.
*Svärmor har blivit utan lägenhet då hennes andrahandskontrakt inte kan förlängas enligt bostadsrättsföreningens regler, så inom tre månader måste vi hitta en ny lägenhet åt henne.
*Det blev ingen utdelning på min lott i Grannyran denna gång heller.
*Barnen har ingen snö att leka i hittills denna vinter.
*Det är mörkt och grått.

Mina förHOPPningar
*Jag kommer göra allt för att besegra cancern, jag ska vara positivt inställd igen.
*Håller tummarna allt vad jag kan för att det är något icke allvarligt i Reimonds lunga, att han kanske äntligen blir riktigt utredd och får tillbaka kraften i lungorna igen.
*Naturligtvis kommer vaccinet hjälpa oss få stopp på viruseländet.
*Tredje vågen kom aldrig, för äntligen har alla förstått vikten av de restriktioner som vi hört om i snart ett år.
*Svärmors nya lägenhet blir toppen, kanske hon till och med får några pratglada grannar.
*Jag vinner 90 kronor på Triss istället, alltid något.
*Snön kommer i februari, soliga vackra vinterdagar, lagom till sportlovet.
*Ljuset är redan på väg, så det är bara sitta ner och lugnt vänta in, en stund längre var dag.