Två dagar kvar…

…. innan mötet med onkologen som ska berätta om sin plan för mig och Mr Scrooge.

Som så många gånger förr blir det inte alltid som man tänkt sig. Jag var ju så glad åt att bli av med PICClinen förra veckan så att jag äntligen skulle kunna basta igen. Men si, så blev det inte.
Det togs ett snabbt beslut om att låta den vara kvar till jag träffat min onkolog om han mot förmodan ändrat sig gällande cytostatikan.
Så idag har jag varit på Håsta Hälsocentral igen och fått den omlagd så man känner sig fräsch igen. Fredrica som oftast är den som gör det på mig har tillsammans med sina kollegor gjort att jag ser fram emot att komma dit, man får prata med någon, träffa en människa ”fysiskt”, ha lite kul helt enkelt eftersom dom alla är så otroligt trevliga. Med tanke på att det blivit höjdpunkterna i min vardag denna höst så inser jag ju hur ”litet” livet har blivit. Men som sagt, allt heder till sköterskorna på Håsta!

Så, nu sitter jag här med tankarna inför framtiden, vad kommer att sägas på fredag?
Jag har faktiskt tagit mig i kragen och börjat läst lite om min sjukdom, har ju varit ganska restriktiv gällande det för att undvika onödig rädsla och oro om jag misstolkar det jag finner.
Jag kan ju inte påstå att jag mår bättre av att göra det, det är faktiskt en tuff diagnos trots att jag valt att se det från den ljusa sidan och tänka positivt. Varenda gång jag hamnar i jobbiga tankar dyker Monty Python upp i min hjärna med ”Always look at the bright side of life”. Då börjar jag nicka fram och tillbaka med huvudet och tänker att det finns dom som har det värre.
Jag försöker verkligen, men ibland så fastnar jag i fel tanke och då blir dagarna tyngre att ta sig igenom, de fylls av funderingar om hur detta år kommer att avlöpa med saker som jobb kontra sjukskrivning, vad händer med min kropp, hur kommer detta påverka mig och familjen samt hur ser framtiden ut egentligen. Detta är i sig helt naturligt kan jag tycka, att det blir svårt värja sig för oron för framtiden, men det tar ju så mycket lust och energi ifrån en.

Tack och lov för att jag har en bra mur omkring mig som stöttar och peppar mig!
Jag har verkligen inte varit någon glädjespridare när Reimond kommit hem från jobbet den senaste tiden. Det har varit otroligt mycket att göra på kontoret, han har jobbat över en hel del och inte varit hemma så mycket och för mig blir det ju ännu längre ensamma dagar. Då har jag klätt på mig den fula och hittills ganska oanvända offerkoftan och den är faktiskt skön ibland, på ett egoistiskt sätt, att få tillåta sig att tycka synd om sig själv. Det har absolut inte funnits ork till att vara en glad fruga när han kommer hem och har haft en tuff och arbetsam dag, tristess kan också vara förgörande för själen och kroppen och det är faktiskt uttröttande.

Det är i detta läge som uppmuntran är så viktig, att hjälpa till med att orka ett steg till, att bara göra det där som ger en lite lust igen. Så det var precis vid rätt tillfälle som jag fick denna vackra kärleksbukett igår kväll!

Jag har förmånen att vara lyckligt lottad med ett fint nätverk som med hälsningar via Reimond peppar mig, alla sköna meddelanden som dyker upp i mobilen, många från Nicos kompisar som stärker upp humöret en vanlig grå dag, ett gulligt brev då och då som ligger i postlådan samt telefonsamtal som hjälper mig att fördriva tiden. Alla ni ska ha en stor kram för det ni gör och det som hjälper mig att ta steg för steg framåt på den väg som ingen egentligen vet vart leder.

Många timmar om dagen går åt att lyssna på böcker, ibland har jag svårt att hitta vilken nivå jag vill ha på dessa. I perioder har jag tre till fyra olika böcker på gång så jag kan hoppa emellan beroende på mitt humör. Jag är som många andra förtjust i deckare av alla de slag, även litteratur om människor i allmänhet, fina livsberättelser, fascinerande människoöden. Just nu ägnar jag dagarna åt Hans Roslings liv och det är ju verkligen en intressant människa att få ta del av, tänk så mycket han har gjort och åstadkommit i sin livsgärning. Så varmt han beskriver de människor han möter och med lika varm humor och självinsikt beskriver han helt otroliga situationer han ställts inför samt med vilken stor kärlek han omnämner sin familj.
Jag kan också fastna totalt i en bok som ”Där kräftorna sjunger”, en lågmäld och fin berättelse om en flickas liv med tuffa livsvillkor och ändå så behagligt beskriven att man trots allt mår bra av att läsa den, en ära att dela Kyas liv helt enkelt.
Även i de lättare ”dussindeckarna” jag lyssnar på så kan jag hitta små guldkorn av ord som etsar sig fast i mig. De senaste som jag valt att lägga till i samlingen finns formulerade av andra i olika sammanhang men det var i en deckare jag helt nyligen fann dessa…
”Sorgen är en hemlös kärlek”
Så fint sätt att beskriva den där skitjobbiga känslan och smärtan när man upplever en stor sorg.
Det är lite likt innebörden i orden som jag haft med mig i mitt arbete i många år, att man gråter av sorg för att man haft förmånen av att uppleva kärlek och vänskap.
Detta kan gälla allt från en livskamrat, förälder, syskon, vän eller till ett husdjur.
Naturligtvis blir en sådan kärlek hemlös när någon försvinner ur ens liv.

I mitt liv just nu får jag prova detta med att förstå sorgen över att bli sjuk och förlora sin identitet och även då uppleva det som om känslorna tappar fotfästet och blir smått hemlösa, man vet inte riktigt var man ska ta vägen med alla nya tankar, funderingar och oro. Jag tror att många som drabbas av sjukdom under en längre tid upplever förlusten av sig själv som yrkesperson, sin trygga tillvaro om man har ett jobb som ger ens liv vardagstillhörighet. Om man då kan stilla tankarna och sätta sig ner en stund och bara vara i nuet så slutar dom kanske irra omkring, man får till en struktur för sitt inre, tänker efter på vad som finns i närheten, kanske inser att katten kurrar i ens öra, känner att ytterligare någon biverkning släppt taget, konstaterar att solen skiner, att man orkar dammsuga, ser en domherre i trädet eller helt enkelt ser sig i spegeln och inser att personen man ser är en människa man är stolt över att vara.

Visst låter det enkelt och rart att uppskatta de enkla och självklara sakerna här i livet, ibland går det men vissa dagar försöker jag inte ens, då skiter jag i alla dessa positiva funderingar och drar på mig koftan igen och låter alla tunga känslor ta överhanden.
Även detta kan göra att det lättar efteråt, att tillåta sig vara på botten ibland.
Det är ju då man upplever skillnaden också, även det är viktigt när dagarna är enahanda.

Det som jag saknar allra mest är känslan av att vara behövd och göra någon nytta för andra och få bekräftelse på att man existerar. Det är lite meningslöst att bara vara vissa dagar. Den kvinna som (tack och lov ) tackade ja till att vara min kurator när Mr Scrooge hade tagit mig i besittning gav mig en sådan kick häromdagen, hon tackade mig för att jag även kunde ge henne något tillbaka i vårt samtal. Det tacket kommer jag ha med mig länge.

Men som sagt, man kommer långt med en tillgiven kisse också, här är en bild på Fozzie som troget sover vid mitt öra varenda natt….och han kurrar!