Mr. Scrooge är inte så kaxig längre…

Då påbörjar jag ett nytt kapitel vad gäller min ovälkomna parasit som jag valt att kalla Mr Scrooge. Efter fem starka cytostatikabehandlingar samt antikroppar sedan den 8 oktober har nu tumören givit med sig för närvarande.
Min trogne och alltid närvarande make skjutsade ner mig ner till Gävle fredag förmiddag för att vi gemensamt skulle få höra vad min läkare kommit fram till.
Jag erkänner villigt att jag gruvat mig för besöket, detta med tanke på att jag inte hade en enda aning om vad som komma skulle. Operation, strålning, behandlingar och eller antikroppar osv, jag har inte fått någon förvarning alls om detta.

När då läkaren började att berätta om resultatet från senaste röntgen och inget negativt kommer då började tankarna lossna. Tumören i bröstet finns inte till överhuvudtaget vid undersökningen, metastaserna i levern har krympt ytterligare och detta tack vare att cellgifterna tog där dom skulle (och på många andra ställen, men det var det värt) och antikropparna gjort sitt för att minimera tillväxten. Detta innebär då att jag fortsättningsvis kommer att få antikroppar intravenöst var tredje vecka tills vidare.
Om den fulingen håller sig i skinnet så kommer det se ut så framöver och med regelbundna kontroller ska detta räcka för den närmaste tiden.
Om det däremot dyker upp något som inte ska vara där eller om dom börjar öka i storlek igen så tar vi tag i det då, med eventuellt nya behandlingar och/eller operation allt beroende på vad som sker.

På så sätt kan jag se detta från två olika håll.

-Det positiva hållet: Jag mår bra nu, läget är under kontroll, cellgifterna håller på att släppa taget om min kropp, det ser ljust ut och vi är på väg in i februari!
Det känns som om jag kommer att besegra cancern för forskningen går ju framåt hela tiden.

-Det negativa hållet: Jodå, jag mår väl någotsånär men cellgifterna och biverkningarna är skitjobbiga, det är svinkallt ute och över en månad innan vi kommer in i mars!
Det kommer ju alltid finnas en risk för återfall av olika slag och som sagt, jag har kronisk cancer och kommer aldrig bli fullt frisk något mera.

Båda dessa tankebanor finns i mitt huvud just nu, men den som känns starkast är den positiva. Jag ska försöka hålla i den tanken och få den att vara mest framträdande, men visst kommer det svikta emellanåt.

Nu kommer ju också tankarna på hur jag ska tänka på jobbet, när och hur mycket kommer jag att klara av? Även om det inte påverkar mig fysiskt så mycket så finns ju alltid en påverkan på det mentala måendet och jag har fått det itutat i mig att inte kasta mig ut i allt för snabbt, då blir det gärna bakslag. Sen har jag väldigt många grubblerier på just det typ av jobb jag har. Kan jag göra ett bra sådant när jag har detta med mig i bagaget eller är det så att det kanske stärker mig och gör mig till en bättre kundrådgivare?
Än så länge är det inte alls aktuellt, men jag kommer behöva börja tänka på hela min situation nu.

Hur som helst, efter att ha blivit godkänd vid besiktningen, alla värden i kroppen så bra ut och min läkare sa att nästa steg blir en ny röntgen framåt våren så checkade vi in på hotell i Gävle.
Äntligen skulle jag få se något annat än våra väggar hemma på Gg!!

Det var med stor glädje jag såg Reimond öppna skumpan och servera mig och Simon och Nico samt sig själv för att vi tillsammans klarat ännu ett steg tillsammans. Vi hade sedan en trevlig kväll med god hämtmat á la Italia samt snack och lite VR. Allt Coronasäkert på hotellrummet och framförallt skönt att få dela detta med familjen. Efter att ungarna lämnat rummet så var det äntligen dags för det efterlängtade badet,
så otroligt skönt, varmt och välgörande.
För att hålla distans och avstånd så skippade vi frukostbuffén också, inte helt fel med roomservice och frukost på säng.

Nu vänder jag blad och ser framåt och det kanske blir lite mera sporadiskt vad gäller denna blogg, men vem vet, kanske kan jag fylla den med det som poppar upp i huvudet. Det känns det som om det kommer att finnas mera plats för annat än cancerfunderingarna.

Som pricken över i så ringde det på dörren några minuter efter att vi kom hem så här på lördagen. Där ute stod en vän och fd arbetskamrat med en present i handen och det får då bli minnet av detta positiva besked vi nu har fått. Tack Karin!