Lördagsdipp

Om jag ser tillbaka på de senaste tio dagarna så har det varit lättare än vanligt att hålla sig för skratt. Nu, kl 6.00 söndag morgon är hjärnan full av tankar igen.
Dom är inte ljusa och soliga så himlen jag såg när jag vaknade får illustrera dessa.

Jag försöker se positivt på det mesta och till viss del har jag lyckats med det sedan jag fick diagnosen i oktober. Men ibland blir det för mycket och igår var det dags,
då svämmade det över.
Det är kolossalt förminskande att ”gå hemma och vara sjuk” om man ska uttrycka sig krasst. Jag har ju turen att ha mina stöttepelare omkring mig, men hur är det för andra som inte har det och hamnar i ett sådant här helvete?

Det är som om det bunkrar upp sig under ett antal dagar, hur mycket beror på hur jag har mått. Efter trippen till Gävle och träffen med onkologen borde ju allt kännas så mycket bättre, han var ju väldigt positiv gällande utvecklingen eller om jag ska kalla det avvecklingen av min cancer.
Det är som om det satte mera fart på de negativa funderingarna…

Här kommer mina egna amatörpsykologiska tankar att det kanske fungerar på detta sätt, när det ska kännas positivt vågar man inte helt enkelt lita på det, det lurar säkert någonting bakom hörnet alltså garderar man för eventuella motgångar…för säkerhets skull. Var inte för glad, då kommer du uppleva nästa smäll lite hårdare osv…
Någon som känner igen sig?
Sådär har jag inte tänkt förut men nu hamnar jag mer och mer i det spåret och jag tror det är för att jag helt enkelt inte orkar vara så förbaskat glad och positiv hela tiden.

Kanske det också måste accepteras?

Ovanstående foto tog min svägerska Elis när hon var hemma för några dagar sedan.
Det är inte ofta jag tänker att jag gillar ett foto på mig själv, men detta tycker jag om,
så det får vara med även i detta inlägg. Jag mådde bra den där stunden, tyckte om mig själv just då. För det ska ni veta att jag inte är någon av mina största fans varje dag.
Man kan bli så kolossalt trött på sig själv och sitt evinnerliga gnäll efter en hel dag ”tillsammans”.
Jag undrar hur jag skulle må om jag inte upptäckt knölen, hur länge skulle jag ha känt mig frisk? Nu har jag absurt nog blivit sjuk på grund av de behandlingar som ska göra mig frisk.
När blir man egentligen sjuk av den här typen av cancer, jag var ju symtomfri när allt började? Alla problem jag har eller har haft har ju uppkommit för att jag ska bli fri Mr Scrooge. Det resonemanget är svårt att ta till sig när ens kropp beter sig som om den är 20 år äldre, när varenda steg gör ont och så mycket förändrats på kort tid.

Jag beundrar alla jag läser om som befunnit sig i denna situation under många år, flertalet cellgiftsbehandlingar, starka mediciner som slår ut viktiga funktioner, väntan på svar från den senaste röntgen om cancern spridit sig, berg och dalbanan mellan beskeden, oron för återfall efter friskförklaringen och till och med tappa håret flera gånger.
Min tripp har varat i drygt fyra månader, hur fasen fixar man detta i flera år?

Å den ena sidan hjälper det att läsa och ta del av andras berättelser, å den andra sidan skrämmer det mig också.
Igår efter att jag samlat mig och stackars Reimond fått tagit emot allt jag vräkte ur mig så dök det upp en flash på mobilen om att Hannah Ekwall somnat in efter att ha levt med sin bröstcancer sedan mars 2020. En kvinna full av glädje, hopp och styrka, som visat mod att vara öppen om sin sjukdom, endast 39 år och med en liten dotter som nu blivit moderlös.
Hannah som tack vare sitt kändisskap ”gav” cancern ytterligare ett ansikte.
Kanske tycker någon att det är fånigt att ”kändisar” spelar större roll i detta sammanhang, men jag tycker det är bra, då får vi alla upp ögonen om vi själva inte är drabbade.
På så sätt uppmärksammas sjukdomar som för många endast blir det privata och tysta helvetet. Detta gäller ju inte bara cancer utan alla typer av svåra sjukdomar som begränsar och tar människors liv. Då pratar vi både fysiska och psykiska diagnoser. Om människor i offentligheten väljer att prata öppet om sin sjukdom så ger det ju oss andra hoppet om att man inte är ensam, att man får hjälp att synas och på så sätt får stöd.
Detta gäller inte minst vår dotter Nicolinas sjukdom som hon också valt att vara öppen om, en diagnos som i grunden är en fysisk sjukdom men de symtom hon upplevde var psykiska.
Jag återkommer mera om detta i ett separat inlägg framöver.

Jag tänker också på mitt första minne av just det där att få ett ansikte på en sjukdom.
Vi som var med när HIV och AIDS var ett faktum och paniken blev stor och ordet homosexuell inte var något man var så bekant med i mitten på 80-talet, vi fick detta ansikte tack vare Sighsten Herrgård. Jag kommer ihåg den bilden som var på första sidan på kvällstidningen, hans sorgsna men stadiga blick. Tack vare dessa artiklar från att han trädde fram till hans död 1989 så bidrog det till att hivsmittade slutligen inte blev diskriminerade när dom t. ex sökte vård. Så visst är det bra att offentliga personer väljer att stå upp för det som drabbat dom. Även detta ämne tror jag att jag vill återkomma om, det kräver flera ord än så här.

Efter att ha läst om Hannahs bortgång så är det naturligtvis med tudelade känslor man går och lägger sig. Tidigare på kvällen hade jag som sagt ett anfall av jobbiga känslor trots att jag i flera dagar planerat en fin lördag för mig och Reimond. När man går för sig själv stora delar av veckan så behöver man känna skillnad på vardag och helg. Förmodligen är det just det som gör att man är mera sårbar för yttre omständigheter, att allt inte går som planerat.
Fördelen med att få ett riktigt anfall av ilska, förtvivlan och rädsla är att luften liksom går ur en, det lättar på trycket. Självklart inte något roligt lördagsnöje och inte alls något trevligt för ens make, men det var något vi lovade varandra för över 30 år sedan… – I nöd och lust!
När jag i min frustration försökte få Reimond att förstå hur less jag är på detta som händer i mig och hur förgörande det är att inte ”vara någon” att inte få bekräftelse på ens funktion som människa, så bekräftar det än en gång att jag valt att leva mitt liv genom mitt jobb.
Jag saknar samtalen, problemlösningen, känslan av att vara till nytta, fylla ett behov, förmiddagsfika med Reimond och Henrik på kontoret, ja vardagsgörat som sedan ger en tillfredsställelse att uppleva helg, ledighet och vila. Variationerna…

Jag har verkligen inte odlat någon hobby eller hittat något kreativt att göra när jag inte jobbar. För många år sedan läste jag en artikel om att man ska planera sin pension när man fyller fyrtio, detta för att inte helt förlora sig själv när arbetslivet tar slut. Nu förstår jag verkligen vad som menades med det.
Jag har tänkt på det många gånger, men tycker att jag haft fullt upp ändå när barnen var yngre och hem och familj tog all min lediga tid. Då var jag bara glad om det blev några timmar över som inte var fyllda med något, jag blev mycket duktig på att ”vara lat” när tiden tillät det. Men nu som sagt, så har jag verkligen tid att slå ihjäl, dock så tar allt mycket längre tid än vanligt, på så sätt går dagarna fort ändå.
Det jag har är ju detta, att skriva och jag måste ge Reimond rätt i det i alla fall, han sa det till mig igår att jag ju har bloggen. Då tyckte jag att det var en otroligt löjlig kommentar, en blogg, hur fasen ska det hjälpa mig? Men, här har jag suttit nu i 2,5 timme och det hjälper faktiskt. Det ser lite ljusare ut i detta nu, så här kommer en positivare bild.

Jag önskar er alla en fin söndag, själv ska jag grädda våfflor och bjuda Reimond på!

Mina tankar går till alla som förlorat någon på grund av cancer, jag och dom flesta av er har säkert någon ni tänker på.