I min lilla, lilla värld av blommor…

Pelargonernas dofter och sammetslena blad väcker alltid ett visst barndomsminne till liv.
Framför allt nu när jag äntligen lyckas övervintra mina pelargoner. Dessa blommor som ger så mycket glädje var sommar, med sina starka färger, sin tålighet och varje höst har jag haft lika dåligt samvete då dom skulle möta döden i komposten. För att fixa det så slutade jag mer eller mindre att vattna dom i september, envist försökte dom klara sig men till slut så tog frosten samt torkan dem. Då kunde jag med lätt hjärta ruska ur dom ur krukorna och slänga bort dom med en känsla av sorg
 -”Så synd att frosten tog dig, annars hade jag tänkt ge dig en chans till, men men”

Jag har provat allt, tagit råd från entusiaster och provat med att ”hänga dom upp och ner utan jord under vinter”, skitenkelt! Ruskat av jorden och stoppat ned dom i en papperskasse, eller den här, lägg dom frigolitlådor och förvara dom utomhus fast frostfritt under vintern.
Jag har ”gömt och glömt” dom bakom gardinen, men fram emot jul har jag upptäckt (!) dom igen och då har komposten varit slutdestination än en gång.

Till slut lyckades jag, i ett litet fönster i källaren fick några än en gång prova att bo under de kalla månaderna och herre jestanes, de överlevde, åtminstone några stycken. Jag planterade om dem och vilken blomprakt jag fick de året av just dessa övervintrare. Nu har jag lyckats med att klara några klassiska röda och flertal Mårbacka detta år. Reimond fick äran att härbärgera dom i snickarboa och han får klart godkänt betyg gällande deras omvårdnad.

Jag har klippt ned dom och fått en massa små bebisar som växer för fullt, även den äldre generationen mår bra.

Vad ger nu halvdöda pelargoner för barndomsminne till mig?
Jo, en film, handlingen utspelar någon gång på 40 talet i Stockholm. I just denna scen sitter en flicka i sin rullstol, hon heter Ninni. Hon får med vissa problem fram två gamla pelargoner som hon förvarat bakom någon typ av sopcontainer eller liknande. Dessa ynkliga pellisar visar ytterst små tecken på liv, det är typ slutet på april eller början på maj, solen värmer Ninnis ben och hon sjunger då ”I min lilla lilla värld av blommor”. Då kommer dom stygga pojkarna och kastar hennes blommor i marken, menar på att dom ändå är både fula och döda.
Självklart blir pojkarna snälla så småningom och den lilla tösen kommer att kunna gå igen efter en operation som hennes ”vårdnadshavare” Herr Fahlén, spelad av Cornelis Vreeswijk, lyckas få till genom sitt konstnärskap. Hela filmen genomsyras av fina och snälla människor, men även de giriga, stygga och illvilliga finns med.
Trots alla självklarheter så har filmen en speciell plats i mitt hjärta, Anita Lindblom spelar kvinnan från socialtjänsten som ska omplacera Ninni och när hon hälsar på en dag Ninni är ensam hemma och hungrig, så då brer hon en smörgås till Ninni och jag lovar, jag kan fortfarande ”känna” den goda smaken på råglimpsmackan med salt smör och ett stort kallt glas mjölk som hon serverar Ninni samtidigt som hon sjunger ”I den gula paviljongen”.
Fantastiska Monica Zetterlund spelar den gapiga och skvallerbenägna grannkvinnan med sin vanliga bravur och Cornelis karaktär är den störtsköna kisen jag tror att han också varmed ett bra rättspatos med sunt förnuft trots ett emellanåt vilt leverne.

Filmen heter Rännstensungar, kanske bäst att tillägga det om det är någon under 45-50 år som läser detta. Som jag nämnt tidigare så gick jag gratis på bion i Delsbo och därför såg jag även denna under alla gånger den visades, storfilm som den var. Jag känner också doften av sommardagen i filmens slutscen när alla dessa rännstensungar fick komma ut på landet och springa barfota på en äng, dricka saft och äta bullar, detta hade ju Herr Fahlén lovat.
Kanske vore vårt samhälle mycket bättre om det bodde en Herr Fahlén i varje betongkloss i våra städer.

Ytterligare ett minne från barndomen när det gäller att lära sig saker om sunt förnuft och moral, att förstå hur saker gick till fick jag av en figur som hette Kapten Zoom, spelad av Anders Linder och jag måste googla lite på det programmet och såg till min glädje att alla delarna fanns i SVT:s Öppet Arkiv. Det var riktigt kul att se detta återigen och visst är det nya tider nu, men ärligt talat tror jag även dagens småttingar med öppet sinne skulle kunna ta del och ha nytta av en dust Kapten Zoom. Jag menar, vilket barnprogram förklarar hur en lägenhet blir varm, hur ett avlopp fungerar mm? Alla dessa saker som vi tar för givna.

Det finns ytterligare en orsak till att jag kom att tänka på Anders Linder, det är en mångkunnig kvinna vid namn Ulla Danielsson. Om jag inte helt missminner mig så var dom två involverade i någon slags teater som vi fick se på skoltid i Friggesund.
Där kan minnena spela mig ett spratt, men jag känner mig ganska säker på det.
Det var troligtvis någon teater med den moral som vi fick så mycket av på 70-talet, likaså kommer jag ihåg TV-serien Klotet där även underbare Tage Danielsson var med, han och Ulla lärde oss mycket om hur vår jord fungerade och varför saker är som dom är, även dessa finns på SVT:s Öppet Arkiv, så roligt att se och igenkänningsfaktorn är hög!
Det känns som om jag hade en förmån att växa upp på 70 talet, jag tror att inte att allt var enklare då, men absolut mindre invecklade. Världen var så liksom inte så stor som nu och kanske lite mindre komplicerad att förklara för oss barn.
När det gäller Ulla så har jag haft förmånen att lära känna henne lite genom jobbet för ett antal år sedan. Jag ville be henne vara borgerlig officiant på en begravning då hon har både talets och ordets gåva, att hon sedan kan föra sig avslappnad med sin trygghet som aktör gjorde henne till den perfekte officianten. Det var efter en konsert i Norrbo kyrka som jag insåg att hon periodvis bor i mina dåvarande hemtrakter. Jag kommer väl ihåg den första begravningen vi hade gemensamt, den ägde rum i ett litet kapell med endast de närmaste närvarande.
Stämningen var påtaglig då familjens gemensamma sorg verkligen kändes. Det blåste rejält utomhus och på grund av detta så blåste kapelldörren upp med en hög smäll, alla hoppade till och jag fick snabbt se till att den drogs igen och istället för att tappa tråden så sa hon något i stil med att det nu var dags för xxxxx att gå, tystnaden efter de orden var mycket mättade.
Detta blev så rätt och finns säkert kvar som ett starkt minne för den samlade familjen.
Vem vet, kanske var det inte blåsten heller.
Genom denna kontaktyta så är vi vänner på FB sedan länge och i morse läste jag ett inlägg hon gjorde igår kväll och det var det som fick igång min hjärna och startade processen till dagens inlägg. Ja, jag har frågat Ulla om jag får använda mig av hennes ord i inlägget och jag har fått okey.

Läs och smaka på dessa ord….

”Strutbräken, träjon, sprutgurka, kvanne, nattskatta, hjärtstilla, odört … det sjunger om de gamla namnen. Rododendrondalen, Japanska dammen, Italienska terrassen, strandkroken med 40 ormbunkssorter. Knoppar, violetta stråk i trädkronorna och tibasten blommar praktfullt lila. Bergianska trädgården, där det mesta inomhus är stängt, lockar.”

Jag vill vara där helt enkelt, jag vill strosa i den parken och se det hon beskriver och jag vill göra det nu!!

Våra växter har så fantasifulla namn, en del finns det logik i, men absolut inte alla.
När jag strax efteråt kollar min mail har jag fått ett utskick från en fröhandel som i detta mail beskriver den blomma som vi allra flesta kallar för Blomman för dagen till vardags, helt förklarligt namn, men känn då på den här beskrivningen: (Tips, läs den några gånger)

”Purpurvindans kronblad är nogsamt inlindade i en tät knopp, likt en puppa, där de skyddas i väntan på värme. När morgonsolens strålar smeker de yttre bladen vecklar knoppen graciöst ut sig till en vid, trumpetliknande blomma. ‘Knowlian’s Black’ är en av purpurvindornas allra mörkast lysande skönheter. De stora, djupt violetta blommorna är självlysande med magentarött skimmer och glänsande, vitt svalg. Purpurvindans blommor är dagsländor som lämnar scenen vid solens nedgång. När mörkret faller förbereder sig nya knoppar för att sprida violett morgonglans när dagen åter gryr.”

Det är nästan så att det enkla namnet ”Blomman för dagen” gör den mindre värdig, fortsättningsvis ska jag nog endast använda det latinska Ipomea purpurea gällande denna skönhet.

Ord är som alltid spännande och intressanta. När jag var liten umgicks mina föräldrar med ett par där maken ansåg att ord var bildande och han tragglade många ord med mig, men speciellt ett som gör att jag aldrig kommer att glömma det, onomatopoetisk. Detta ord har jag slängt ur mig vid passande tillfällen och emellanåt har jag säkert lyckats imponera på någon, så glöm för all del inte bort orden, det är lätt hänt nu när allt går så fort, allt kan vi googla fram, allt vi inte behöver kunna utantill, dataprogram som underlättar mycket för oss, glöm inte bort att orden ändå alltid kommer att vara viktiga. Det är dom som bygger oss människor, som ger oss möjligheten att kommunicera och bygga broar mellan varandra.

Jag som många andra trädgårdsälskare ser nu fram emot den vår som stundar, detta år med än någonsin säger jag. Det har funnits några dagar i min sjukdom där jag trodde att jag inte skulle vara med riktigt denna vår 2021, mycket på grund av ett missförstånd genom en läkare. Utöver det så är allas vår längtan ett svar på dryga året i coronans tecken.
Vi odlar mer än förr enligt undersökningar, trädgårdsintresset har ju vunnit tack vare pandemin. Tur att åtminstone en bransch grönskar i dess spår.
I år fick ett vitrinskåp bli BB för plantor och nu växer det fint i stort sett i varje kruka.

Trägårn på Gg har vuxit upp och blivit vår oas, alla dessa gröna nyanser som finns, jag är inte så stort behov av just blommor, det gröna kan vara nog så spännande.
Förra året fick vi dock en trevlig liten gäst tack vare phloxen i rabatten, du får se ett klipp på den här.

Detta är förstås ingen kolibri, men en nog så trevlig liten svärmare som jag hoppas gör ett återbesök i år också. Jag kan gå eller kanske bara sitta i vår trädgård i timmar och endast njuta, kanske rensa lite ogräs emellanåt eller bara titta och klappa någon av våra katter. Visst är det ett jobb bakom allt men belöningen finns där. Jag har ju ingen direkt ordning och genomtänkt planering, den här trägårn är sådär lite spontan, det blir som det blir och framförallt så blir det när andan faller på. Lite som livet självt faktiskt.

Nu tänker jag avrunda detta med att återknyta med pelargonen. Blomman som emellanåt kallas tantvarning för oss som är intresserade av blommor eller så är det en trendblomma för andra. För mig är den en envist tålig blomma, den kan dofta allt från citron, mint och till Coca-Cola, den finns i alla möjliga färger och modeller, blommande, gröna, med ludna eller blanka blad.

Jag tycker den är värd de sista orden också och det här har jag googlat fram
-hur kommer det sig att vi kallar den för pelargon?

De gamla grekerna tyckte att fröställningarna hade ett speciellt utseende, de långa spröten fick dom att tänka på fågelnäbbar, så då tog dom namnet för det grekiska ordet för stork, pelargos.
Det gemensamma familjenamnet är geraniaceae, eller geranium som man också använder sig av, det ordet kommer från det grekiska ordet för trana, geranos.