Katterna i våra liv samt en gammal blå SAAB

Som rubriken avslöjar så kommer detta inlägg ha fokus på katternas värde för oss.

Jag har haft förmånen att alltid ha haft möjligheten att ha husdjur.
Min uppväxt kantades av allehanda djur och jag tror att det var för att jag hade en bra tumme med pappa som ofta hjälpte mig att utöka beståndet av mestadels fåglar.
Mitt första djur var dock en katt och hon kom till vår familj genom att mormors granne hade fått kattungar och jag har ett minne av att mormor gömde katten i en väska som jag hade med mig och när mamma kom efter jobbet för att hämta mig så tog vi med väskan hem och mamma visste ingenting. Det känns mest troligt att dom hade kommit överens om detta så att jag skulle få tro att jag lyckades smyga hem en kattunge eller så spelar mitt minne mig ett spratt.
Denna kisse som fick namnet Lotta blev vår följeslagare under många år och hon var en tigrerad manxkatt. Lotta hade som specialitet att reta grannarnas hundar som endera satt instängd i en hundgård eller fast i en löplina, att trigga igång dessa då hon själv kunde sitta säker en bit ifrån och bara glo. Jag kommer ihåg att hon följde med oss på promenader runt byn, några meter efter oss och hon var alltid med oss i Brantens där pappa hade ett trädgårdsland med växthus. Hennes favoritställe var på pappas axlar, där kunde hon hänga medan han klippte gräset eller skottade snö. De sista åren fick hon tillbringa hos min syster Katarina och hon bör ha nått en ålder av närmare 20 år.

Jag och Reimond skaffade vår första katt när vi flyttade ihop 1986, en vacker, vit, korthårig donna som fick namnet Nyxx. När vi sedan flyttade till Västerås och delade bostad med min syster Helena så kom vi på att vi skulle ha en till och då kom Disa in i bilden.
Eftersom jag inte trivdes så långt hemifrån under Västersåtiden så åkte vi hem i stort sett varje helg och det innebar att vi packade vår gamla Saab 900 med två katter, kattlåda, väskor samt oss tre, Reimond fick köra hela vägen då inte jag eller syrran hade körkort, väl hemkomna så installerade vi oss i mammas och pappas källare under dryga 48 timmar tills det var dags att åka tillbaka för fem dagars jobb. Jag vet att Reimond till slut kunde säga exakt på minuten när vi skulle vara hemma. Det var då vårt livslånga äktenskap fick sitt stabila fundament, han stod ut med detta scenario i åtminstone 45 gånger under ett år, vilka män klara det?

Nu var det ju så att vår gamla SAAB är värd ett litet eget omnämnande också. Den hade problem med startmotorn vilket innebar att jag eller Helena måste knuffa igång den i stort sett var gång den hade stannats, till råga på allt så hade den en förmåga att koka om den stod på tomgång, detta innebar då att varma dagar fick vi göra det i samband med rött trafikljus. Som om inte det vore nog så fungerade inte låsningen på framdörrarna utan när den var låst så måste någon krypa in genom bakluckan till framsätet.
Det var med andra ord alltid med en viss spänning när vi skulle någonstans. Eftersom vi inte var van vid något annat så tog Reimond och jag denna gamla häck till Skottland och tog oss runt i stort sett hela kustlinjen med den, enda fadäsen var att vi tappade avgassystemet i slutet på vår tripp, men vi har många fina minnen från den resan i alla fall.

Mars månad 1988 flyttade vi hem igen, till Fredriksfors och då hade vi med oss Nyxx och Disa som fick bli utekatter. Under åren som kom passerade många kissar genom vår dörr, Zeus, Eos, Vesta, Nessie, Cosmos och vi förlorade dom av massa olika orsaker, glykol, försvunnen, hjärtinfarkt, ihjälkörd och ormbett så vi vande oss vid att hela tiden fylla på med en katt då och då. Men så blev det till slut så att vi under Kyrkbyåren 1995-2009 till slut hade en kvartett som då var Max, Fozzie, Bibbi och Ragnar. Dessa fyra blev sedan våra trogna följeslagare och det var med stor vånda som vi tog beslutet att ta med oss alla fyra när vi flyttade till Hudiksvall. Dessa fyrfotingar har inte varit ”bara en katt”, dom har verkligen haft sina personliga drag. Eos – helt galen i ostkrokar, Zeus – lite allmänt korkad, sov tätt intill Simon när han var bäbis, Nessie – primadonnan med lång vit päls som var rosa-grönmålad när vi fick henne genom Kattsamariten och hon hatade smuts, Vesta – var försvunnen i ett år och när vi fick henne åter så betedde hon sig som katten i Djurtjyrkogården, Cosmos – den stora, lugna och vackra katten som blev attackerad av en orm och förde över en ormskräck till sin efterträdare Max.

Max – den absolut trevligaste och smartaste katten av alla, mån om alla i hela familjen, överbeskyddande, omtänksam, terapeutisk, lyhörd och givmild. Ja, ni kanske skrattar, men han var mycket speciell. Han månade om att dom yngre katterna skulle få äta först, han protesteradenär jag borstade håret på Nico som liten, hon var håröm och var gång hon skrek jamade Max mot mig i protest. Han var den som kom bäst överens med Bibbi också.

Den 25 april 2014 kom veterinären hem till oss för att låta Max somna in. Max hade då hållit ut medan jag och Reimond var bortrest en vecka, när vi kom hem var han alldeles slut, hans ögon bad verkligen om att få slutas. Den sista natten jag hade med honom så låg han bredvid mig och jag kan fortfarande bli varm i hjärtat när jag kommer ihåg hans blick, hur han uppmanade mig att få vila ut.
Det året hade vi det tufft i våra familjer gällande förlusten av flertalet fyrfota vänner, detta jobbiga år avslutades med att min vän och arbetskamrat Cina lämnade sin familj på grund av en tumör samt att vår mamma Inga avled av lungcancer. Jag kom ihåg att jag och mina systrar sa att vi aldrig mera ville uppleva ett år som 2014….. vi hade ingen aning om vad som skulle komma 2018 och tack gode gud för det.

När vi flyttade till stan så hade vi beslutat om att lämna Fozzie till de nya ägarna eftersom han var en riktig vandrare som ville tillbringa flera dagar i rad på täkten nere vid TåsHarry.
Jag gjorde en sista repa till Bjuråker och när jag ska åka därifrån så tittar jag i backspegeln och där sitter han, vår snygge vita katt och stirrar på mig. Jag åkte en liten bit, sedan lade jag in backen och tog med honom i bilen, inte tusan kunde jag lämna honom.
Då vi skulle försöka acklimatisera våra katter till den nya bostaden så höll vi dom inomhus i nästan en vecka, sedan var det dags. Under den här veckan hade vi gjort i ordning ett infoblad om oss och våra katter samt kontaktuppgifter, dessa blad gick vi runt i kvarteren och delade ut i postlådorna till våra nya grannar väl medvetna om att populariteten inte precis ökar när man berikar området med ytterligare 16 tassar. Vi kände att vi inte gjorde oss alltför impopulära, vi fick endast en negativ reaktion från en som bor ganska långt ifrån oss så jag tror att det var ett smart drag. Jag kommer så väl ihåg när vi släppte ut Fozzie första gången i stan, han gick ner mot Södra Vägen (vältrafikerad), vände sig om när han skulle passera första granntomten och sedan var han borta i några dagar. Undrar hur många gånger Reimond gick runt kvarteren de första åren och vi räknade med att Fozzie skulle ligga död någonstans, men icke. Han har strosat fram och tillbaka, sovit ute många gånger, blivit anmäld till Länsstyrelsen för att han såg ovårdad ut, njutit i mitt knä varma sommardagar och blivit alldeles till sig när han känner doften av nyfångad gädda. Fozzie har fullkomligt struntat i att han skulle hålla sig ren med sin vita päls, han älskar att boa ner sig i torr jord inne i växthuset eller i trädgårdslandet. Nu är han en äldre och trött man på 19 år, var dag är en bra dag så länge han orkar. Han ska få hjälp med pälsvård idag, det är ju lite jobbigt att slicka pälsen på magen när man är i den åldern. Kanske får han och jag ytterligare en sommar tillsammans, jag hoppas det och jag har lovat honom att han inte ska behöva kämpa i onödan men som veterinären bekräftade min fundering, så länge han blir som en galen tvååring när han ser en räka så är det i sin ordning.

Just nu sitter han ute och tror att han ska hinna fånga en bofink.

Så har vi då vår lilla dam i gänget, Bibbi. Hon kom till oss när vi hade Max och Fozzie och då vi förlorat Mix på grund av en bil, så vi tyckte att tre katter skulle vi ju kunna ha igen. Bibbi valdes ut med omsorg av Nico och var en rar och söt liten tös från Svedjebo. Eftersom vi varit noggranna med kastrering samt sterilisering av alla våra katter så hade vi inte låtit några kattungar födas på många år. Så nu tyckte vi att det var dags och att det skulle vara bra för Simon och Nicolina att få vara med om en kattfödsel, med andra ord så ”lät” vi Bibbi bli dräktig medvetet. Vi ångrade oss många gånger den våren, för fy tusan vad den lilla kissen fick lida. Hon blev rent ut sagt våldtagen, hon var så eländig när hon kom hem ibland så det var bedrövligt.
Till slut blev det äntligen lugn och ro, hon var nu dräktig och vi såg fram emot den stora dagen. Det närmade sig midsommar, Bibbi började gå runt och vanka och till slut kröp hon in i garderoben vi gjort i ordning. Då började nästa elände, hon hade det så vansinnigt jobbigt att få ut dessa tre småttingar. På midsommaraftonen var det äntligen klart, men som hon fick kämpa den lilla stackaren. Då tänkte vi att nu skulle vi få njuta tillsammans med henne…..men icke. Då klarade hon inte av att ge dom di, hon försökte men blev bara irriterad och lämnade dom skrikandes. Det vara bara till att åka och köpa mjölkersättning då och påbörja flaskmatningen. Herre jestanes vad vi hade fullt upp med detta. Bibbi blev aldrig sig själv igen efter den pärsen. Hon var grinig på dom andra, surmulen av sig och fick då smeknamnet Bibbitch, framförallt av mig, vi hade någon slags hatkärlek till varandra. När hon blev stadskatt blev hon en tapetmarodör, kök, vardagsrum, båda nytapetserade blev hennes gigantiska klösbrädor. Hon var inte nöjd med flytten. Vi trodde många gånger att orsaken till hennes avighet var att vi lät behålla en av hennes kattungar, han som kom ut och fick namnet Ragnar, ty dessa två kom i stort sett aldrig bra överens, denna stund är ett undantag, men visst ser man likheten i deras ögon. Mor och Son

Ja, ja, Bibbi fick leva sitt lite udda liv, matglad, överviktig, bekväm, livsnjutare lite småilsken men världens vackraste ögon med tjocka streck av kajal. Dessa ögon tindrade när hon såg på…. framförallt män och mest av allt när hon såg Reimond. Hon kunde sitta och blåstirra på honom när han kom hem från jobbet, hon trängtade efter hans kärlek och visste inte hur hon skulle kunna synas ännu mera. När någon kom hem till oss på besök, en man då förstås, då kunde Bibbi göra allt för att han skulle se henne och många gånger blev det till glädje för besökare, det är ju inte alla katter som visar sin uppskattning så direkt. Vi hade en god vän i Lions Club här i Hudiksvall, en man vid namn Kalle. Han hade en ganska stark röst och jag tror det var därför Bibbi var så snabb att dyka upp när han kom in i hallen här hemma och jag lovar att Kalle och Bibbi hittade varandra.

Nu blev så att den 25 mars iår var det dags för Bibbi att lämna oss, hon fick också nå en hög ålder på 18 år. Det är så konstigt, men så snart jag mötte hennes blick så visade hon med all tydlighet att hon inte ville mera. Hennes andning var tung och hennes kropp var trött, så jag och Nico åkte till Distriktsveterinärerna där vi togs emot av Tina som denna gång hjälpte oss genom detta. Hon gjorde det så mjukt och fint, Bibbi kändes så nöjd och trygg och det var tacksamhet jag såg i hennes ögon innan hon slöt dom för sista gången.

Vi har ju samlat på oss lite olika erfarenheter av att förlora en katt, naturliga, dramatiska, sorgliga och chockartade. Den incident jag drar mig till minnes är när lilla Eos kom hem med bakbenen släpandes efter sig. Vi hade bott i Fredriksfors något år bara och kämpade på med en tuff ekonomi och det var mitt i vintern. Eos hade slickat i sig glykol under någon bil och detta gav henne en förlamning i bakdelen.
Reimond tog med sig henne till veterinären när han åkte till jobbet på Stombyggarna. Där lades hon in och fick dropp. Vi har tyvärr aldrig försäkrat våra katter och när vi efter två dygn lät Eos somna in så var det med en saftig räkning i handen, men då var det värt det, hon var ju också en i familjen. Om jag skulle skaffa något djur nu så skulle jag självklart försäkra honom eller henne. Det har sugit i plånboken många gånger och det är svårt att sätta ett pris på vad någon är värd.

Nu har vi kommit till minstingen, en av de tre kattungarna Bibbi födde på midsommaraftonen, Ragnar. På denna bild som Reimond tog den 24 juni 2006 var han endast någon timme gammal.

Han är en nu stor, långhårig grå herre som på senaste tiden förändrat sitt beteende totalt. Från att alltid varit en trevlig och lämpligt kelig katt så är han nu så påfrestande för oss då han är väldigt på och pratig. Från det att han sätter sin fot i kattluckan så jamar han högt hela vägen upp från källaren. Sedan kan han fortsätta jama kommande timmen, liksom snacka och påpeka att han existerar helt enkelt. När man nu som jag är sjukskriven och hemma nästan jämt så kan det bli lite enerverande. Jag har varit med honom till veterinären som tyckte att Ragnar var en mycket vacker och trevlig herre utan några problem som han kunde klaga på, så vi får stå ut här hemma.
Ragnar fick sitt namn efter den barnläkare Nico hade när hon var liten, hon tyckte han var så snäll mot henne och därav värdig nog att ge ynglingen sitt namn. När jag träffade den läkaren i tjänsten, jag representerade på en begravning, så hälsade jag först på hans hustru och därefter när jag tog läkaren i hand så blev jag väl lite glättigare i rösten som man blir när man känner någon. För att förklara mitt beteende för hans hustru då vi faktiskt var på en begravning så slängde jag snabbt ur mig förklaringen ”vi har min dotter ihop”….inte så smart men jag är övertygad om att hon var van med tanke på hur många barn och föräldrar som känner tacksamhet till en sådan proffsig och vänlig doktor.

Vår kattstatus nu är alltså två äldre gentlemän och vissa dagar är vi säkra på att inte skaffa någon mera katt efter dessa, men så vaknar tanken på en liten igen och då ska det inte bli vilken som helst utan min stora dröm är en MainCoon. Dessa ståtliga djur med sitt vänliga sinne, troligtvis stannar det vid en dröm, men ack så mysigt att ha något att fantisera om.

Mina systrar är och var kattälskare också. Katarina tog som sagt över ansvaret för Lotta och sedan har Morris, en snygg rödfräs och Misse, en stor vacker skogis samt det två sextåiga Heidrunn och Fenriz varit hennes fyrbenta vänner.
Helena hade sina katter som sin verkliga familj. Under många år var Tova hennes trogna följeslagare. Hon var så långhårig så när Helena skulle sterilisera henne så upptäckte dom att hen var en han, men han accepterade namnet Tova i vilket fall.
Året innan Helena dog så fick hon låta sin Tiril somna in och detta var så svårt för henne. Nu hade hon Yrja kvar, en till åren kommen dam som inte accepterade någon annan än Helena.
Den dag då vi behövde fatta beslutet om vad som skulle hända med Yrja när Helena inte fanns längre var inte svårt men ändå inte lätt att genomföra. Självklart skulle hon få följa med sin matte, så Simon och Nicolina åkte med henne till veterinären och dagen efter Helena blev funnen så låg Yrja i vår systers famn igen och det tröstar mig att Helena fick henne med sig i graven.

Vi har fått förmånen att utöka familjens kattskatt med tösen som Nico fick möjlighet att köpa när släkt och vänner samlade ihop pengar till henne efter det tuffa år hon gick igenom 2018. Den tjejen åkte vi till Leksand för att hämta hem och Nico gav henne namnet Lovis.

En helt underbar och härlig Ragchilla som nu flyttat närmare oss tillsammans med sina bröder hon förärades tack vare att Nicos sambo Simon redan hade två stycken.
Nog måste väl något i livet vara meningen när två personer träffas (tack Sara för att du grejade det), i rätt ålder, med samma synsätt på kost och hälsa, singlar, träffas i samma stad dit dom flyttat och kommer från samma ort ursprungligen och är kattmänniskor…. Jag säger bara det, – It´s ment to be. Så vi välkomnade även Simons grabbar, Bosse och Åke till klanen. Dessa tre grabbar har blivit Nicos och Lovis familj från dag ett och nu är det slut på tiden i lägenhet, livet i Snäckmor passar katterna bra och nu har dom sin första sommar utomhus att se fram emot.