Bålsö, skogsbad, 1985 samt Cava

Söndag:
Efter att ha jobbat i trädgården under veckan samt inkluderat några resor till Snäckmor (bara för att kolla att dom mår bra😊) så beslöt vi oss att tacka ja till den inbjudan vi fick av goda vännen Cina att komma ut till Bålsö och njuta och inta en hel dag av skogsbad.
Detta uttryck ”skogsbad” såg jag första gången i en väns inlägg på FB, Helena Falkström Lindberg, dotter till ägarna av Bjuråkers Gästis på ”den gamla goda tiden”. Då kommer jag helt osökt in på min och Reimonds första tid tillsammans. Vi hade träffats i juli när vi båda råkade vara på en vild och klart galen kväll på Högliden, vi kände varandra litegrann innan men denna kväll kan man säga att det blev vi. Året var 1985 och livet låg framför oss i ett rosa skimmer av pop, synthmusik, axelvaddar, Martini Bianco och pizza med banan på. Ordet problem fanns inte, festerna var många, hårsprayen flödade, jag gick i pumps och Burgmans serverade hamburgare nattetid och allt var så vansinnigt roligt.
Jag hade precis tackat ja till att flytta ner till Uppsala för att jobba på Helenas föräldrars restaurang Matikum. Flytten skulle ske i september och Ulla och Hasse hjälpte mig att ordna ett hyresrum där. Under sommaren jobbade jag delvis på Bjuråkers Gästis samt på Bjuråkers Forngård och på Handelsträgårn som pappa drev. Utöver detta hann man med både sol, bad och härliga fester.
På den tiden fanns det inte så många sätt att ta sig någonstans och det innebar att jag liftade, oavsett tid på dygnet och det gick ju väldigt bra. Jag fick till slut lite rutin på detta liftande mellan Hudik och Delsbo så dom flesta Skogsfraktbilarna visste vart jag skulle och jag tog mig fram på ett enkelt och tryggt sätt. Det jag reflekterat över många gånger är att dessa chaufförer iddes stanna sitt tunga fordon, starta om och med långsam fart fortsätta sträckan framåt, det var ju inget som gick så fort precis, jag hoppas att det kanske bröt tristessen lite med en talför passagerare emellanåt.

En helg då jag skulle arbeta på Gästis var Reimond hemma hos mig och skulle ta sig in till Hudik under tiden jag jobbade. Eftersom det inte är lika enkelt att lifta för en kille så frågade jag pappa om han kunde få låna en av bilarna eftersom mamma var bortrest över helgen. Pappa som alltid var en snäll man sa att det naturligtvis gick bra, han och jag kom överens om att mamma behövde ju inget få veta. Hon var inte så sugen på att låna ut sin bil och sanningen att säga så hade hon inte riktigt godkänt Reimond ännu, min älskade mamma var härlig men ack så besvärlig och svår i vissa fall. Hon trodde väl att Reimond var ytterligare en flirt som hon medvetet inte lade så mycket krut på att engagera sig i.

Jag måste först bara berätta om när Reimond skulle träffa mina föräldrar första gången.
Föreställ er detta: vi hade dejtat i någon månad och jag jobbade denna varma sommardag på trägårn när Han helt plötsligt står där framför mig… i svart/lila rutiga byxor, svart nätlinne, trenchcoat samt hatt a´la gangster, på fötterna smala, näbbiga italienska skor och örhänge – på Trägårn i Bjuråker! Han hade halvlångt hår ( typ den då moderna hockeyfrillan) och ett litet getskägg på hakan och jag formligen smälte men insåg att det nu var dags att introducera honom för mina föräldrar. Jag kommer ihåg att pappa som vanligt var glad och trevlig kom fram och hejade, pratade väl lite nervöst på och Reimond svarade nog och sedan visade jag väl honom runt i växthusen och därefter bad jag pappa att få sluta tidigare och gå hem och då var det då dags att presentera honom för mamma. Tänk om detta ändå funnits på film, om mobilen hade varit var mans egendom redan då. Mamma hade kommit hem från jobbet och som vanligt satt hon och tog igen sig på altanen läsandes en bok, löste samtidigt ett eller två korsord, lyssnade även på radion och kompletterade detta med kaffe och cigarett. När jag då kommer in på altanen och säger något typ – Hej Mamma, det här är Reimond så tittar hon upp och Reimond säger artigt: ”Hej ”och sträcker fram handen, min sträva mamma tittar upp på honom och säger…..ingenting, ur hennes mun kommer endast ett kort och ogästvänligt hmmm, därefter fortsätter hon med sitt. Vi slår oss ned i soffan och vår hund Lussi hoppar upp i Reimonds knä, han är lite ovan vid hundar så han låter henne sitta där. När vi sedan ska gå försöker han knuffa ner Lussi och hennes svar på detta blir att hon nafsar sönder hans byxor. Till råga på allt fick vi många år senare reda på vad pappa sagt till vår granne efter att han ha beskrivit Reimond för honom – ”och en töcken där ska man prata med. ”
Hinder är till för att besegras och vi fortsatte att träffas och jag tror vi båda kände att det var något speciellt vi hade ihop, olika som vi var.

Tillbaka till dagen då han skulle låna mammas bil. Även denna sommardag var gassande het och jag vet att jag längtade att arbetsdagen på Gästis skulle vara över så jag fick slippa från det varma köket och träffa Reimond som skulle komma tillbaka till Kyrkbyn lagom tills jag slutade. När dagen började att närma sig sitt slut så kommer Hasse till mig och säger att jag har telefon, det är viktigt säger han, Reimond ringer och säger att Ingas bil brinner!
Det var precis vad som hände, mammas bil stod i lågor i Fredriksfors, allt blev kaos och jag kommer faktiskt inte ihåg hur kvällen förlöpte, det är alldeles tomt. Det jag däremot kommer ihåg är mammas blick när hon kommer hem och får reda på att hennes bil är totalt utbrunnen. Det som räddade oss alla tre från mammas humör var att det hade kunnat blivit ett mycket värre scenario då orsaken till branden var att det använts en piratslang i motorn och när det blev så hett på grund av värmen så släppte den och bensin sprutade rakt in i motorn. När mamma insåg att detta kunde ha hänt när hon till exempel hade Thomas med i bilen och han som vanligt satt i baksätet, i en tvådörrars bil, då hade katastrofen varit ett faktum. Så på något sätt tror jag min mycket speciella mamma i detta läge började se på Reimond med nya ögon, men det tog ytterligare några månader innan hon insåg alla hans fördelar.
Hur hamnade jag nu här, jo just ja, genom ordet skogsbada, ett så härligt ord och så många fler ord som kom fram när jag tänkte på detta.

Vi skulle nu ta oss till det underbara Bålsö, en ö som spelat stor roll för mig i mitt yrke också.
När jag började på Fonus 2000 så träffade jag en man som berättade om Bålsö. Jag som var uppväxt vid Dellarna hade ju inte så stor kännedom om havet utanför Hudiksvalls kust. Det denne man, Gunnar, berättade för mig gjorde mig fascinerad av tanken på att någon gång komma till Bålsö, att få se fiskeläget, kapellet, kistan som fanns kvar efter alla år, vandra på ön och förstå livet som generationer haft som boende på en ö året runt.
Gunnar sa att jag skulle höra av mig om jag någon gång skulle vilja komma ut, han skulle lösa så att jag någon gång skulle få chansen att uppleva Bålsö.
Det gick något år och sedan skulle min kollega och sedermera vän Lars Brager fylla jämna år och jag ville att han skulle bli glatt överraskad. Jag ringde Gunnar och frågade om han kunde hjälpa mig med mina funderingar. Sagt och gjort, en vacker sommarkväll åkte vi, ett 10-tal medarbetare inom Fonus till Bålsö. Gunnar hade ordnat så att vi blev hämtade vid Kolandsbryggan av båtar, vi togs emot på ön och fick förmånen att bli guidad av Gunnar, runt större delen av ön, till det vackra kapellet och avslutningsvis togs vi till en strand där Ulla och Ove hade ordnat med nygrillad fisk
som vi fick avnjuta tillsammans med den picknick vi hade med oss.
Vilket fantastiskt minne vi gavs denna underbara sommarkväll.

Eftersom Reimond mer eller mindre är uppväxt ute på Hornslandet och med havet som naturlig del av livet så var det ju lite extra roligt för mig att fått denna möjlighet att uppleva Bålsö innan honom och det skulle ta ytterligare några år innan vi åkte dit gemensamt och det var tillsammans med Hälsingtuna-Rogsta kyrkokör. Hudiksvallsbygdens församling har återkommande gudstjänster i dessa små kapell som finns på öar samt efter kusten och denna gudstjänst passade jag och en väninna att följa med på. Återigen en sådan fin dag med stor vänlighet och gästfrihet samt glädje och då med vacker sång i det helt underbara kapellet som bevarats så väl på ön.

Nu var det alltså dags för mig att för tredje gången besöka ön och detta på tu man hand med Reimond, så jag var uppe i ottan och bakade lite gobröd och packade matsäck.

Sedan tog vi oss ut till Kolandsbryggan där Cina plockade upp oss och sedan fick vi en härlig båttur ut till den vackra ön med de små röda fiskestugorna. Känslan av att se denna diminutiva bebyggelse längs efter bryggorna, inga storvulna sommarresidens som kämpar med att vara mest pråligt utan fina, funktionella hus, tätt inpå varandra med en fond av vackra barrträd mot den otroligt klarblå himmel, den känslan är så lugnande. När man sedan kliver iland och de som tar emot är Ulla och Ove som önskar välkommen så känner man sig faktiskt så, mycket välkomna.

I Cinas stuga väntade en snygging vid namn Harry och han hade precis fyllt år så vad vore inte mera passande än ett paket. Vad gör man inte för att ligga bra till hos våra fyrbenta vänner?

Dagen gav oss hur mycket skogsbad som helst, en skön vandring till kapellet och tillbaka, i sakta mak utan stress.

Bålsö kapell byggdes på 1600-talet för att människorna på ön skulle få ta del av Guds ord och vara delaktiga i den delen då dom inte lämnade ön alltför ofta. Allt viktigt i livet måste klaras av på ön, detta oavsett väder och vind. Jag kan ju fascineras av att tänka på vilket hårt men ändå enkelt liv dom levde som fiskare på en ö som Bålsön. Det var bara att se till att jobbet blev gjort, det fanns liksom inga genvägar skulle jag tro. Jag skulle så gärna vilja uppleva en riktigt tuff höstnatt med regn och storm, bara för att få känna känslan av havets makt. Kapellet är i vilket fall ett av de äldsta bevarade fiskarkapellen efter norrlandskusten. Det tas väl om hand av en del av de som bor på ön, Cina är en av kapellvärdarna, därav fick vi möjlighet att komma in i kapellet denna dag.
När jag satt utanför kapellet och filosoferade så tänkte jag på alla de människor som under alla dessa år gått till kapellet med sina tankar kring vad som var viktigt för dom. Säkerligen var många av dessa tankar svåra och säkert många böner om sjukdomar, sorg, längtan, saknad och förhoppningsvis även glädje och kärlek. Kapellets interiör är så ljus och transparant på något vis och detta ger mig hopp om att det inte endast var prästens domedagsprofetior och krav som förkunnats. Öborna behövde nog många gånger få höra om det hopp som aldrig överger den lilla människan.

Vi gofikade vår medhavda matsäck på en brygga och solen bara vräkte sig över oss, rena sommarvärmen.

Fram emot eftermiddagen packade vi ihop och styrde kosan mot fast land återigen, men med ett löfte om att det inte ska gå år mellan varje besök på denna gudsförgätna ö.
Jag säger bara det, får du ett tillfälle att göra ett besök, ta det, du ångrar dig inte.

Alldeles tillfreds i kropp och själ konstaterar jag nöjt att livet är alltför skönt att leva så jag tänker inte låta Mr Scrooge ta det ifrån mig, inte på länge än i varje fall, det ska vi bli två om.

När nu kvällen sedan kommer så inser jag att det kommer en ny dag igen och denna dag skulle innebära att jag skulle få min röntgen som i sin tur kommer ge mig en ny tid hos onkologen för att se hur läget är med mig Mr Scrooge. Jag har mycket oftare på sistone haft oroskänsla inför detta. Då cellgifter tillsammans med antikroppar verkligen gav tumören en match och att det visade ett positivt gensvar på behandlingen tidigare så vill jag ju helst bara tänka att det kommer att se lika bra ut nu, men sedan har vi ju alla mer eller mindre i oss känslan av att det inte ska var för bra. Den känslan kommer till mig alltmer frekvent och troligtvis har det med denna kontroll att göra.
Om jag förstått min situation rätt så här i början så kan mitt liv hädanefter vara på detta sätt. Alltid en återkommande oro för återfall eller att inte behandlingen räcker till, att leva på hoppet mellan dessa avstämningar, att aldrig ropa HEJ!

Måndag:
Datortomografi efter lunch, dricka en massa vatten inför kontrasten, under tiden hinner vi med lite trädgårdsarbete. Reimond gräver ur en gammal kompost som är igenväxt av syrener, tack och lov att jag har en karl som bara ”gört” utan att klaga.
Dags att åka till sjukhuset och nu känns det som om jag fått vana att besöka röntgen,
vet faktiskt inte hur många gånger jag varit där det senaste sex månaderna.
Efter utfört uppdrag på sjukhuset så åker jag och Nico till Kjelles för lite inköp av mera växter och det är då samtalet kommer.
Det samtal Reimond och vi har väntat på sedan han gjorde sin lungbiopsi, det som ska ge svaret på om han och jag ska gå igenom en varsin men också gemensam kamp mot cancern.
Det som är lite underligt är att läkaren ringer till mig och blir lite förvånad över att jag inte är Reimond, men vi reder snabbt ut missförståndet och han ringer rätt nummer. Jag tokkör hem till Gränsgatan för att upptäcka att Reimond inte är hemma, så jag ringer honom och frågar om vad läkaren sa och får då äntligen beskedet att biopsin inte visade någon cancer, hans läkare medgav då att han var näst intill säker på att även Reimond var drabbad och jag kan glädja mig med denne läkare som fick ringa och lämna dessa besked, så roligt att få göra en patient glad mellan varven.
Så otroligt skönt att få detta besked och jag vet att våra barn också haft en tuff situation inför utsikten om att ha två sjuka föräldrar samtidigt.
Efter någon timme kom Nicolina och Simon med en flaska cava och goa Rebecca Elofsson förärade oss med en vacker bukett.

Under lång tid har Reimond låtit skägget växa fritt och jag har bönat och bett om att han ska ansa det åtminstone. Så som om det inte vore nog med det positiva beskedet om provsvaren gällande Reimond så överraskar han mig med att han ska justera skägget.
Här är resultatet och jag tackar för det!

Så denna måndag blev till slut en glädjedag och nu hoppas jag att det hoppar över lite på min röntgen också, det vore ju för jädra roligt. Vi passade på att fira med en varm och skön bastu samt kall och god Cava!