Nio månader senare… trädgårdstankar del 1!

Nu har det gått drygt nio månader sedan jag fick besked om att jag har bröstcancer.
Jag tänkte summera ihop dessa månader i det här inlägget tillsammans med bilder från mitt paradis här hemma. Det har hänt så mycket som jag hade tänkt få ned på pränt, men på grund av just nämnda paradis så har det inte blivit av, vilket är otroligt skönt.
När jag pratade min min kära Qusin Annika häromdagen (hon är en väldigt klok varelse) så sa hon att det är viktigt att endast göra det man känner att man har behov av att göra, att tillåta sig det.
För mig har denna blogg varit en skön ventil samt ett trevligt tidsfördriv och inte att förringa – hjärngympa. Uppenbarligen tillfredsställer trädgårn mig på alla dessa plan också.

Så hur mår nu min jävla Scrooge?
Jag känner att han inte mår så bra, tyvärr kommer jag aldrig blir helt fri honom men han ska banne mig inte må bra i mig!

Den bild jag har fått mig förklarad nu är att de två antikropparna, Herceptin och Perjeta är som målsökande robotar. De ger sig på tumör samt metastaser och ser till att dom inte får ork och kraft att ta för sig mera utav min kropp. Detta är väldigt omedicinskt beskrivet, men varför krångla till det?
Den senaste röntgen visade positivt resultat, det vill säga att jag kommer fortsätta med detta så länge det fungerar.
Hur mår jag då efter den här tiden, hur ska man må, vad förväntar jag av mig just nu?

Om någon på stan frågar mig så svarar jag oftast det som först kommer ur min mun av bara vanan – Jo, tack, jag mår riktigt bra!
Svaret är då oftast – Det syns, du ser ju frisk och fräsch ut, så skönt att det går bra.

Detta är något jag tycker om att höra, jag försöker ”piffa” till mig, gör det jag kan för att stå ut med mig själv var dag, försöker hålla upp humöret, vill vara den som inte är drabbad av den här jävla sjukdomen. Jag försöker inte bära den på utsidan, det räcker att den försöker ta över min insida. Sedan har jag haft ”tur” mitt i alltihop och fått en cancer som trots att den är kronisk då den spridit sig, ändå är en som responderar bra på antikropparna. Jag är så tacksam över den forskning som hela tiden fortskrider då jag läst mig till att just Her2+ för dryga tio år sedan var en av de svåraste att bromsa, framförallt då den spridit sig och operation inte hjälper.

Till min hjälp att må bra har jag de mina, familj och vänner som på alla olika sätt finns runt omkring, så mycket tacksamhet jag känner inför er.
En som av naturliga orsaker är min bästa support när det gäller att på olika sätt ”känna sig frisk” är ju Nico. Att ens dotter är galet intresserad av allt man kan ta hjälp av när det gäller att vårda sitt yttre, i första hand ansiktet har för mig varit en gåva.
Man kan kalla det fåfänga om man vill, men mig har det givit en kick då jag har haft så många biverkningar att kämpa emot under behandlingarna.

Förutom att hon fick mig att göra en knäpp tutorial, som finns i ett tidigare inlägg, så har hon hjälpt mig att få tag på bra produkter samt peppat mig som människa i största allmänhet. En av de saker jag verkligen vill lyfta fram gällande detta är hennes hjälp att se till att jag fick ”tillbaka” mina ögonbryn.
All kroppsbehåring försvann under cytostatikabehandlingen och då menar jag all!
Nu kan jag börja skönja små strån i näsan, jag har också stubb på fingrarna och igår kväll så jag några strån på underbenen, just typiskt nu när sommaren kommit.
Jag tappade ju allt hår på huvudet, hälften av ögonfransarna och i stort sett båda ögonbrynen.

Nico började prata om detta att tatuera ögonbrynen redan i november, men jag slog ifrån mig det och sa som man oftast gör – ”inte behöver jag det, jag står ut ändå, jag är ju ändå så pass gammal så vem bryr sig” osv osv…..
Men visst brydde jag mig, jag lade tidigare ut en bild på mitt knä med glasögon på sig, visst skrattade jag åt det dråpliga just då, men när man sedan börja ska ta sig tillbaka och allt tar sådan tid, då börjar man bli otålig.

Så det hon då gör åt mig är att ordna en tid på en salong i Stockholm, den bästa enligt Nico, där mina bryn återskapas och blir snyggare än jag någonsin haft. Reimond ställer som alltid upp som chaufför denna dag och vi kör Stockholm t.o.r. med endast 1,5 timmes stopp i stortstan. Malika som terapeuten heter är så otroligt duktig på sin sak, under ett trevligt samtal fixade hon mina bryn galant, det är helt otroligt att dom är där för alltid nu!

Nu när håret på huvudet också börjar att återvända så fick även Yvonne göra första rensningen sedan hon rakade av mig håret i oktober. Känslan av att sitta hos henne i salongen och bli klippt, få stubben tonad och tvättad var helt magiskt. Det gjorde mycket med självkänslan bara det. När sedan jag gav Simon fria händer att snygga till nacken så blev jag riktigt nöjd med min nya look.

Då detta inlägg blir min reflektion tillbaka i tiden så var jag tvungen att leta fram klippet efter vår tutorial, tänk att man kan ha så roligt trots att man precis är nybliven flintis, munnen full av blåsor, magen är vänd ut och in, allt brinner och svider…..

Tack för denna kraft som kommer till oss när man behöver den som bäst… och till dig Nico!

Nu ska jag gå vidare i mina trädgårdstankar i kommande inlägg som kanske jag kan lägga ut innan kvällen kommer och midsommarhelgen är slut.