– trädgårdstankar del 3

Nu börjar det närma sig söndagskväll och midsommarhelgen är snart över för 2021. Midsommar för mig är egentligen ganska otraditionell, ingen dans runt midsommarstången är ett måste precis. Mat, ja det är ju gott naturligtvis, men inga speciella rätter krävs för min del bara för att det är midsommar. Under åren så har det som så mycket annat tunnats ut. När vi hade vår första midsommarfest i Fredriksfors 1988 så var det dock en rekorderlig fest. Mycket mat, alla vitklädda, många i hattar och vi var nog upp emot 30 personer. En helt fantastisk midsommarafton! Sedan hade vi en för några år sedan när våra vänner Peter och Yvonne och deras barn var här hos oss, inget av barnen hade firat en svensk midsommar eftersom dom är födda och uppväxta i Australien. Då var det roligt att gör allt, till och med dansa runt stången.
Men nu har 2021 års midsommarhelg nått sitt slut och jag kan konstatera att den blev mera intensiv på sätt och vis. Lilla Lovis fick åka till veterinären och lämnas kvar för kontroll, Reimond har varit på en knivutställning i dagarna två och sedan lyckades han klippa sig i handen med häcksaxen och blodvite uppstod. Däremellan har det varit mat, dryck, sol och tv och nu kan man lägga även denna helg till handlingarna.

Jag själv har ägnat mig åt trädgården och egna tankar…..

Bilden ovan föreställer vad vi i familjen har kallat Järborosen i alla år. Det kommer sig av att vi fick skott av denna av farbror Olles fru, Greta när vi var där och hälsade på i slutet på 90- talet. Det lilla skott jag fick med hem till Kyrkbyn fick sedan flytta med till Hudiksvall 2009. Uppenbarligen en stadsros, den växer nu så det knakar efter en ommöblering. Det som är lite roligt med den är att helt plötsligt för några år sedan började en enkelblommande vit ros dyka upp. Jag tror att det är en honungsros och var den kommer ifrån har jag ingen aning.

Här vill jag passa på att skriva lite om min favoritfarbor Olle. Han var pappas storebror och jag kände alltid en otrolig samhörighet med honom. Med mina barnögon var han oslagbar, stor, stark, rolig, trygg och på många vis perfekt. Efter hans bortgång fick jag insikt om en annan sida av honom, men det gör inte mina minnen sämre för det.

Jag följde med honom hem till Rosersberg när jag var i 10 årsåldern och faster Greta och han tog väl hand om mig under någon vecka. Vi gjorde utflykter till slottet och lärde mig om UlrikaEleonora, han visade mig lysmaskar och Olle och jag gjorde Gröna Lund tillsammans, jag fick åka berg o dalbanan obegränsat! Snacka om favvofarbror. Hans hustru Greta var också en underbar människa i mina ögon, vänlig som få, rolig utav bara tusan och mycket omtänksam. När nu hennes ros blommar hemma hos mig så kommer tankarna tillbaka till min barndom och jag känner stor tacksamhet för att jag fick en fin sådan.
Pappa hade även en bror som hette Sven och hans hustru Valdy, även dessa två var lättsamma och glada själar. Ett minne av Valdy är hennes stora kärlek till Thore Härdelin, hon tyckte han var så himla snygg (stackars farbror Sven) jag kommer så väl ihåg hennes härliga skratt som var så smittande. Sven var liksom Olle väldigt ordentlig till skillnad från deras lillebror som var min älskade pappa. Han var inte perfekt, men en som ville alla väl på sitt bakvända sätt. Kanske får han ett eget utrymme en dag i denna blogg..

Den gamla slitna pallen som syns lite på fotot ovanför är min mormors vävstolspall.
Kan undra vad hon skulle ha sagt om hon fick gå en runda med mig nu i den här trägårn? Hon var en skön och rolig mormor, jag kommer ihåg när mammas faster hade somnat in och jag pratade med mormor om det. Hon bodde då på Fredens Kulle och jag tänkte det skulle vara lite jobbigt att prata om med tanke på att mormor själv var till åren. Det hon sa då var: Oj oj oj, nu är det nog bra bråkigt där uppe när Karin träffar Märta och Anna igen! Det var Faster Karins äldre systrar och jag kan tänka mig att dom var bra på att prata.
Det var kära faster Karin som tyckte synd om prästen som skulle döpa Nicolina, för ett sånt namn kan väl ingen vilja ge sitt barn.
Jag är helt övertygad om att det är pratigt där uppe nu med alla de som är där nu, mycket skratt är det i varje fall.

Jag ska nog ta och avrunda för denna gång med några kvällsbilder. När jag sitter och skriver detta hör jag svalorna som far omkring och det börjar lite smått att skymma.
Än är det inga varma kvällar, vi får väl vänta och se fram emot juli månad.
Vilken ynnest att få gå barfota, i ett eget litet paradis, ingen ser en eftersom häcken runt om hela trägårn är över tre meter hög, att kunna bo så här centralt och ändå inte höra annat än svalorna. Att veta att allt är lugnt i morgon också, att känna en glädje inom sig för det man har och få känna längtan efter det som komma skall, låta det bli något att kämpa för.
Jag är tacksam över det jag har och den jag blivit!

Nu är det god natt för denna gång, får se när jag får till en del 4.