Fötter, de som bär oss varje dag

Många tänker nog på skor när man säger ordet fötter och det var just där detta inlägg började ta plats i mina tankar.
Jag har aldrig varit någon älskare av att köpa skor, jag är inte alls intresserad av skor, de är något nödvändigt ont. Just nu med betoning på ont!

Vi börjar från början, jag och mina systrar var väldigt storfotade i redan tidig ålder och passerade därför snabbt möjligheten att låna mammas skor, hon hade runt 38 och till råga på allt så var heller inte vår pappa så värst storfotad, han drog 43.

Så där kom vi tre töser upp i tonåren och måste tidigt börja kolla in storlekar som 39-41.
Nu talar jag för mig själv, jag vägrade inse detta och tvingade likt Askungens systrar in min fötter i alltför små skor under många år. Jag skrev lite om fåfängans makt i ett tidigare inlägg, då i samband med en vinterfisketur i kombination med att jag var nykär. Konstigt nog har mina fötter klarat av det förhållandevis bra och jag kan säga att dom har i varje fall sluppit pina in sig i pumps och andra tjusiga damskor de senaste 15 åren.

Orsaken att jag nu vill ta upp ämnet fötter i detta forum är för att nu har jag problem och då jag under större delen av mitt liv ogillat mina fötter så blir inte relationen bättre när dom börjar krångla.
Vi är många som får dessa biverkningar men det känns som om just denna är av underordnad betydelse precis som en stor del av övrig cancerrehabilitering är.
Det återkommer jag dock om i ett senare inlägg då det finns mycket att säga om något som i stort sett inte finns utan är bara ett ord.

När sommarsäsongen började närma sig sitt slut så började jag tänka på att jag skulle ta itu lite med min ganska risiga fysik.
Under sommaren har jag försökt att hålla mig igång genom trädgårdsarbete, cykling samt yoga på gräsmattan. Detta har givit mig en lite vänligare inställning till min kropp och framför allt när jag insåg att jag verkligen behövde hjälp att bli av med smärta genom att dagligen äta värktabletter.
Ibland måste man falla till föga, vägran av detta inser jag nu var väldigt idiotiskt, så när jag sedan slutet på juli tar en fast dos av smärtlindring har det också blivit roligare att röra på sig.

Fördelen med dessa typer av rörelser är att den inte krävde skor, jag kunde genomföra allt detta barfota! Alla som känner mig och min familj väl vet att barfota är något vi är uppväxta med och jag är i stort sett utan skor från vår till höst om det är möjligt.

Vår pappa Birger var en riktig barfotagalning, till viss del för att han tyckte om det men även för att han hade svårt att få på sig skor på grund av sina höfter.
Alla hemma i byn var van att se honom sommar som vinter, mer eller mindre barfota, i varje fall kippskodd i träskor.  Pappa avled 2018 och då jag och syrrorna satt och planerade hans begravning så kom Helena med förslaget om att vi alla i familjen skulle gå barfota på begravningen. Den ägde rum en mycket varm augustidag och vi alla klädde oss i sommarkläder och lät våra tår vara fria.
När vi kom till kyrkan berättade jag detta för vaktmästaren som också klädde av sig sina skor, även Andreas, vår präst lät sina fötter vara som Gud skapade dom, nakna.
Denna symboliska gest blev väldigt stark då en del av gästerna hedrade pappa genom att klä av sig skorna när dom tog avsked vid kistan. Den sista som gick fram var kantor Sonja och jag blev varm i hjärtat då jag såg att även hon bar sina skor i handen då hon gav sin sista hälsning till vår pappa.

Åter till idag och min upplevelse om vad som kan hända med våra fötter då en cancer intar kroppen.
Mr. Scrooge har ställt till det för mig!
Denna dag för ett år sedan kapade jag av mig håret och färgade det rosa, jag skrev om detta i början när jag verkligen inte hade en aning vad livet hade framför sig. Det jag hade fått mig presenterat i samband med första cytostatikan som jag fått dagen innan hårprocessen var att mycket skulle kunna påverkas in min kropp.
Jojo, det måste jag verkligen hålla med om. Jag hoppar över allt annat nu då jag har avhandlat det mesta tidigare, men nu när jag tänker på det och tittar på bilder från dessa månader så blir jag faktiskt berörd, så mycket skit min kropp fick ta för att få Scrooge att skrumpna ihop.

Det som endast vidrördes lite förbigående var att en del får problem med naglarna.
Jag fick en pärm i samband med beskedet och där stod det så här:

Under varje cyto så satt jag med kylvantarna på och självklart så pratade jag med sköterskorna om allt rörande cyton och biverkningar. Bland annat så ifrågasatte jag varför inte fötterna skulle hållas nedkylda, vi har naglar även där. Det jag fick höra då var att man ansåg att fötterna inte var lika känsliga och inom vår Region anses det inte behövas.
Okey, jag accepterar detta som man gör när man är en gröngöling.
Efter några behandlingar så fick jag kontakt med Ingrid, en kvinna i liknande situation som mig och hon var mera påläst än vad jag var så hon tyckte jag skulle lösa det själv, jag blev erbjuden att låna hennes nyinköpta vinkylare som hon använde till sina fötter. Vi hade olika behandlingsdagar så det hade ju funkat, men jag valde att lägga in en massa kylklampar i frysen och ta med dom i en kylväska för att ha fötterna i under tiden cytostatikan droppade in i min kropp.

Jag kände mig så glad att det hjälpte, hade inga känningar gällande naglar eller fötterna överhuvudtaget första månaderna, men sedan kom reaktionen. Jag fick stora problem med känslan av att ”gå på Lego”, så smärtsamt och det var höger fot som fick ta mest stryk, i samma veva tappade jag känseln i några tår. Onkologen förklarade begreppet neuropati och att det förmodligen var något sådant jag drabbats av och att det mest troligt skulle klinga av vartefter.

Då biverkningarna kom slag i slag valde han till slut att avbryta behandlingen med cellgifter och jag började så smått återhämta mig.

Så hur kommer jag nu in på fotproblemen så här ett år senare?
Jo, det är för att det nu först blivit påtagligt att mina naglar har givit upp!
Detta gäller både händer och fötter och då kan ju var och en förstå att det blir mer uppenbart då hösten kommer, man måste ha skor, det duger inte med bara fötter eller sandaler längre.

Alla som har haft nageltrång kan förstå smärtan då naglarna flisar sig, dom är torra, krispiga, vassa, dom krackar så fort man stöter emot någonting,
Dom blir kortare för var dag, skär in i sidorna och tränger i nagelkanten.
Satan vad det gör ont! Inte går det att böja ut dom eller peta in bomull heller.

Jag tog upp detta när jag träffade min läkare senast och han bekräftade att det kan nog bli så här efter det jag gått igenom, tyvärr hade han inte några råd hur jag skulle komma till rätta med det hela och när jag bad om remiss till medicinsk fotvård så blev svaret att han inte kunde skriva en sådan enligt riktlinjerna inom Region Gävleborg – tyvärr.
Jag trodde då i min enfald att jag som patient kunde få en remiss via min hälsocentral, men icke, samma sak där, inga remisser till cancerpatienter, endast de med diabetes kan eventuellt få denna hjälp. Att jag väljer att skriva eventuellt är för att jag träffade en kvinna vars make är drabbad av en typ av diabetes och för honom var det samma sak, han får inte remiss till fotvården.

Denna broschyr får man med sig i pärmen efter att cancerdiagnosen är konstaterad: ”Det är viktigt att röra på sig när man fått cancer”

Så sant, det är ju alltid viktigt att röra på sig, det vet vi alla, men när cancern är ett faktum är det än viktigare. Det är bevisat att kroppen har större möjligheter att klara av alla behandlingar om den är hälsosam, den drabbade orkar även mentalt med allt som man blir tvungen att gå igenom om motion blir en vän i vardagen. Allt det där känns ju så enkelt och naturligt.

Men om nu ens fötter sätter stopp för detta, om det är förenat med smärta att göra det som föreskrivs i broschyren och att man inte kan få hjälp med att komma till rätta med problemet?

Är inte det konstigt?

Så nu filar jag dagligen mina naglar, dom flisar sig konstant och dom blir kortare och kortare. Jag gjorde ett försök med gelnaglar på händerna hos en nagelterapeut, det var så skönt att ha något som skyddade fingertopparna, men tyvärr släppte dom ganska så snart. Den dåliga nagelkvalitén verkar göra så att det inte fäster.
Jag smörjer med nageloljor, försöker hålla dom mjuka och spänstiga med alla till buds stående medel, men det hjälper föga.
Nu sätter jag mitt hopp till tiden, att det så småningom ger med sig. I väntan på det så kör jag envist på med två pass i veckan och så mycket rörelse jag kan.

Mitt tips till de som framöver blir tvungna att genomgå liknande behandlingar, typ cytostatika, preparera era naglar från dag 1, förbered dem genom att smörja in dem dagligen, kanske kan det hjälpa till att klara detta.
Jag tycker det är synd att inte detta påtalas tydligare inför cytostatikan, att man förvarnar att naglarna kan ta stryk och att det kommer långt senare. Det är inte fåfänga att vilja ha starka naglar, vi har dom av en orsak, dom skyddar våra fingrar och tår.

Nu har jag i varje fall tur med en sak, jag har en make som tagit hand om mina fötter under all denna tid. Jag undrar hur fossingarna skulle ha mått om inte han ett flertal gånger i veckan lagt mina fötter i knät och masserat in dom med en riktigt fet och skön salva. Jag tror också att det hjälpt mig stå ut med känslan av legobitar under fötterna när man går, likaså har domningarna i tårna släppt mer och mer, även detta tillskriver jag Reimond. Fotmassage är underskattat, hela kroppen blir ju välmående när alla ömma punkter under fotsulorna sig en omgång och att då bara kunna slappna av medan någon hjälper en med det, det är kärlek de´!