Ett och ett halvt år senare- med tovor i håret

Så mycket som har hänt sedan sist, covid, utmattning, mormor, jobb och så mycket mera.

Jag vill börja med att framföra ett tack till alla er som peppat mig med hejarop om att mina inlägg har varit bra, stöttat mig att skriva mera, skickat glada tillrop och givit mig en kick att fortsätta.

Det senaste inlägget totade jag ihop den 17 oktober, ett drygt år i en cancerbubbla hade passerat och jag kände att jag inte hade ork att skriva mera, jag hade börjat jobba och det har inte varit endast positivt, jag hittade inte orken att starta datorn för min egen del helt enkelt. Nu har jag haft en dryg veckas semester så här i mars månad och lite av energin har återvänt. Om du har för lite tid just nu, sluta läs, detta kommer att bli långt!

Mina vänner i BC-kompisarna får första plats:
När jag gick med i Bröstcancerföreningen Maria Gävleborg så fick jag snart kontakt från Anita, hon ringde mig och bara fanns där när jag behövde prata, så enkelt var det.
När sedan en till kvinna i min situation och ålder kom med så knöts vi ihop, det var Ingrid. Till att börja med så hade vi endast telefonkontakt och när vi slutligen träffades på en vårpromenad så insåg vi att vi hade mycket att dela med varandra, inte bara om vår sjukdom utan även livet i sig. Efter några månader droppade Anna in, en lika härlig och glad tjej, vi fann varandra direkt på ett enkelt och vardagligt sätt. Vi finns för varandra även om våra liv och diagnoser är helt olika. Vi hade en trevlig kväll hemma hos Anna före jul, så mycket skratt och vänskap på så kort tid. Under vintern har jag fått kontakt med ytterligare två kvinnor, Nettan och Cilla, även dessa två har jag fått förmånen att träffa över lunch, fika och paj, så nu ser jag framåt att vi kan ses allihopa tillsammans och dela erfarenheter, resonera kring vad denna sjukdom givit och tagit, framförallt helt enkelt veta att vi alla finns där om vi känner ett behov av att prata.
Jag är säker på att när man drabbas av något sådant som t.ex. bröstcancer så är det så viktigt att få ventilera, ingen annan kan förstå en. Trots av vi är så olika gällande operation eller inte, ta ett bröst eller båda, vilja ha tillbaka sitt bröst eller inte, bli ”klar” eller vara kroniker så kan vi ge varandra stöd. Jag hoppas alla som drabbas av något liknande hittar en sådan här grupp av människor som bara finns där när det är jobbigt.
Tack till er tjejer, ni har hjälpt mig så mycket!
Anna skickade nedanstående bild till vår grupp och det säger precis hur det är.

Jubilarer, 30 och 60 år:
Två härliga fester har vi haft, vår älskade dotter Nicolina fyllde 30 år och fick en riktig överraskningsfest här hemma på Gg1. En vacker sommardag fylldes vår trädgård av släkt och vänner och firandet höll i sig till långt in på småtimmarna. Sång, musik, karaoke, vin, bubbel och mat. Det var en sådan lycka att tillsammans med familjen kunna ge henne denna dag. Några veckor innan den planerade festen så kom hon och Simon med den för dom underbara nyheten att dom väntade tillökning, jag är den första att erkänna att de ord som föll ur min mun var ”Men jag vill ju inte det!”
Kanske det låter underligt för andra, men för mig har det aldrig funnits något krav på barnbarn, utan jag är så lyckligt lottad med min familj som den är och har känt sådan oro för att ängsla mig för ytterligare en individ. Men när tanken väl fått slagit rot så har det varit en spännande vinter, jag har fått varit helt uppdaterad i allt och har känt mig priviligierad. Men allt kring bäbisen får ett eget inlägg om någon dag, det får inte plats här som ni säkert förstår.
Jag kan i varje fall nämna att Nico under festkvällen endast drack ur det glas jag serverade henne då ingen annan än jag och Reimond samt föräldrarna på Simons sida som visste om det lilla underverket. Så mycket glädje och skratt i vår trädgård denna kväll!

60-åringen då, jo det var ju min älskade livskamrat som skulle kliva över strecket i oktober. Vi hade precis avrundat Nicos fest då det började att pratas om Reimonds årsdag, själv var jag så trött och slut så jag önskade att vi bara hade kunnat resa iväg någonstans, men då hade vi ju den förbannande coviden och restriktionerna att förhålla oss till och Simon och Nico tyckte att Pappa måste ju få en riktig fest han med.
Sagt och gjort, bara att dra igång igen med hemlighetsmakeriet, planera, leta lokal, fundera på mat, tema, gäster, present mm mm.
Han fick sig en hejdundrande fest han med vill jag lova. Tack och lov sänktes restriktionerna under denna månad så alla som ville kunde komma. Carina och Dan lät oss låna Friskhuset, Reimond var helt ovetandes han med, han fick äntligen en rejäl överraskning. Över 50 personer tog emot honom efter han blivit kidnappad vid dörren hemma och därefter promenera runt som hippie i kvarteren och leta ledtrådar så att han till slut kom fram till festen. En rolig och glad kväll mitt i höstmörkret!
Summering av dessa två tillfällen, tack till släkt och vänner som slöt upp för att fira dessa två härliga människor. Ett speciellt tack till mina ungdomar som hjälpt mig att genomföra dessa fester, det var mycket möda och stort besvär, men det var underbart att vara med om slutprodukten!

Jobbet:
Jag började jobba två timmar om dagen i oktober och gick sedan upp på halvtid i november, vilket jag fortfarande gör. Det är som om jag inte har ork till mera än dessa timmar, det jobb jag har och har haft sedan 2000 med ett års avbrott är det jobb jag älskar. Tyvärr vill jag gå in med allt jag kan i jobbet och gör det, men det kräver också energi att göra det. Visst skulle man kunna sköta jobbet som begravningsentrepenör som ”bara” ett jobb, men den förmågan har jag inte. Jag vill så gärna att det blir bra, inget får gå fel och i det läge jag är just nu så märker jag skillnaden mellan mitt arbetsjag före 1 oktober 2020 och den jag är idag. Jag blir helt enkelt trött!
Det har också på andra sätt varit svårt att hitta den tidigare glädjen i jobbet, klimatet har förändrats på året jag varit borta, Reimond har inte heller mått så bra i sin tjänst och då vi inte har klarat av att hålla isär livet och jobbet så har allt fasats ihop på något sätt. Detta gör vardagen tuff och efter att ha försökt fått respons för mina rättigheter så har jag nu valt att plana ut, helt enkelt göra det jag ska, inte bry mig om annat än om mina kunder som jag fortfarande kan hjälpa i den situation dom är i och därefter gå hem. Jag tränar dagligen på att hålla distans till det som mer eller mindre varit en stor del av mitt liv, det går bättre och bättre och jag hoppas verkligen att jag snart är där.
Dessa semesterdagar har varit välgörande för mig, tid för tankar och funderingar på framtiden. Jag måste helt enkelt stå för att denna sjukdom förändrade mig i grunden.

Framtidsdröm:
Jag har gått och fnulat på ett jobb som mig veterligen inte finns i mina trakter, jag har inget namn på denna tjänst ännu, men beskrivningen är så här:
Företag med många anställda skulle nog behöva mig, en kvinna som rent utav älskar att göra andra människor glada, se till att det alltid finns nybakat fika i lunchrummet, en som har koll på allas födelsedagar och ser till att det blir något extra gott den dagen, en som vet och ser att någon behöver prata av sig lite, kanske någon har förlorat en viktig person i sitt liv och behöver stöttning, en som man kan lita på att kaffet alltid är nybryggt, njuter av att dona i köket och ge måltiden det lilla extra med enkla medel, som gillar att hålla i trådarna så att ingen glöms bort. Jag vågar beskriva mig själv som social, glad, positiv, med livserfarenhet, med energi och lust att se till att mina medmänniskor mår bra, det är det som ger mig energin tillbaka. Då kan jag ju också ge mera till andra och då blir det ju en winwin för alla. Just nu är det magert på den fronten och jag har ju förhoppningsvis 10 år kvar att ge något, så om någon av er som läser detta har någon idé, hör av er!
Ha ha, jag trodde aldrig jag skulle våga slå mig själv på bröstet (!) och presentera mig själv så innan cancern, så där vill jag framföra ett tack till Mr Scrooge, jag ska sluta ta skit hädanefter!
”HUR KAN DU VETA ATT DET ÄR OMÖJLIGT OM DU INTE FÖRSÖKER?”

Tovor i håret!
Vilken upplevelse när kammen fastande i håret en morgon. Jag insåg i vinter att jag måste börja kamma håret, det har blivit krulligt och med hjälp av Yvonne så har jag hittat en bra toning som gömmer det helt säkert gråa stråna som gömmer sig därinne.
Jag har smort in håret med olja varje morgon och en kräm som inte gör det så frizzigt, så just nu har jag helt otroligt löjliga lockar över hela skallen. Senast jag hade den frisyren var jag i treåårsåldern och rödhårig. Detta med oljan gör det mjukt men som sagt en dag tog det stopp med kammen och jag fastande rejält i en tova och jag blev först förvånad men sedan glad. Jösses, förra året vid den här tiden var det endast några millimeter.
Kan ju inte påstå att jag varje morgon är lycklig när jag möter min spegelbild, jag ser att jag gått igenom något, men samtidigt så har jag givit mig tusan på att inte låta den här jäkla sjukdomen knäcka mig. Försöker att vända allt till positivt, kroppen har ju fått tagit en hel del stryk och tar det fortfarande. Några av alla kilon jag tappade i början har kommit tillbaka, men stannat vid en behagligare nivå. Alla mina naglar har tagit stryk och givit mig nageltrång på stortårna och fragilitet på alla övriga. Jag kan inte öppna en konservburk utan att använda redskap och jag kan inte använda de skor jag vill.
Min mage fungerar inte som den ska, toabesöken är snabba men jobbiga om man så säger. Slemhinnorna som vi alla är beroende av är till viss del undermåliga, näsan rinner mer eller mindre konstant och nedre regionerna är inte så trevliga heller.
Detta är baksidan av min sjukdom/behandling, det som jag inte alls kunde ana när jag fick första dos cytostatika/antikroppar den 8 oktober 2020. Tyvärr är det också sådant som i skriften man får i början benämns som något underordnat, något bagatellartat. Men det påverkar ju kroppen dygnet runt. Jag trodde i min enfald att det låg något i ordet cancerrehabilitering, men tji fick jag, detta existerar inte inom Regionen.
Jag är egentligen inte beviljad Medicinsk fotvård för mina besvär, min onkolog får inte skriva en remiss för detta. Tack och lov hade jag förmånen att få respons på en egen vårdbegäran till fotvården och underbara Lena hjälper mig när jag behöver.
Det tar ungefär 10 minuter för henne att fixa mina tår för någon/några veckor framåt, jag kan då gå som en normal människa.
Jag har försökt att genom egen vårdbegäran få komma till en gynekolog, men alltid fått åter ett svar om att prova ditten och datten för mina besvär och med orden ärendet avslutat. Nu verkar det som om onkologen ska kunna ge mig den remissen i varje fall, det får jag väl dock se, när jag nu får träffa honom.
Just nu och i framtiden så får jag en kallelse till röntgen var tredje månad, efter denna ska jag få träffa min läkare för att få ett besked om hur det ser ut med metastaser osv och framtida behandlingar. Sist jag träffade honom var i september och egentligen skulle jag fått ett möte i december, men detta uteblev, dock blev jag lovad ett fysiskt besök runt vecka 10 men det blev heller inget. När jag nu kollade 1177 så har det skickats ett brev om min status i nuläget. Tack och lov ser det bra ut men jag har ju hur många frågor som helst som jag skulle vilja ställa, om framtiden och kommande behandling av Zometa som kräver utdragning av två tänder och mycket annat.
Tyvärr har jag hört att onkologen i Gävle är överhopade av patienter och då är det väl något man ska ha förståelse för, det finns människor som är mer drabbad än vad jag är, dom behöver prioriteras, men ändå. Jag har tankar som jag behöver räta ut innan dom blir det där nystanet som goda vännen Carina beskrev häromdagen. Tankar som under lång tid får trassla in sig i varandra tar lång tid att räta ut igen. De liksom rötterna på ett träd rotar sig i hjärnan.
Nog om detta nu, hör får ni några bilder på hårresan jag har gjort under dessa arton månader. Till er som drabbas utav något liknande, hår är bara hår, men det gör ont nät det faller, dock så kan man försöka utnyttja tillståndet. Jag valde att använda det till något som förändrade mig till någon starkare. Kanske har jag skrivit om detta tidigare, men då får det bli en upprepning. Jag utmanade mig själv en dag förra vintern, satt som många gånger tidigare på Coops parkering och tittade på folk, nöjen i coronatider.
En bil parkerade bredvid mig och jag kikade på mannen som var i min ålder och lika skallig som jag. Han klev ur bilen och gick in i affären, utan någon tvekan. Då bestämde jag mig, rev av mig turbanen och strosade sedan runt på Coop i nästan en timme bara för att utmana mig själv och blickarna. Där och då bestämde jag mig för att fullkomligt strunta i hur jag såg ut. Det var skönt!

Slutligen lite om covid, det eländet måste få lite utrymme också:
Första gången jag hörde talas om denna pandemi var när jag och Reimond gick på färjan februari-20, vi skulle ta en 24timmars kryssning och trängdes med ett stort antal människor för att komma in i vår hytt. Då berättar min käre make att det är något virus som startat i Kina och det kan vara något som vi kanske skulle bli påverkade av.
Men inte brydde jag mig, det brukar alltid låta stort när rubrikerna dyker upp i media, men som alltid brukar det mest vara just det, rubriker.
När vi kom hem och jobbat några dagar så var tankarna hos mig av ett helt annat slag, det händer ju verkligen. Något som vi alla måste förhålla oss till, framförallt genom vårt jobb, människor dog ju faktiskt av detta virus. Tankarna att vi knöat oss fram med en massa människor på färjan gav mig ont i magen. Dock gick den känslan över när jag verkligen insåg att detta var något som kommer att påverka oss, det var helt overkligt.
Fonus agerade relativt fort på detta och vi fick löpande information om vad som gällde för vår del, men ni ska veta att det var med en viss skepsis vi klädde oss i skyddsoveraller, mask, visir och handskar för att kunna utföra vårt jobb som vi i normala fall alltid gjort på ett väldigt naturligt sätt, att förhålla oss till döden med värdighet och respekt. Så många nya tankar som for igenom hjärnan, att inte kunna träffa ungdomarna som vanligt, att bara jobba och gå hem, lära sig handla på nätet, hjälpa de äldre med det dom behövde.
När jag sedan drabbades av Mr Scrooge så blev det ju än värre, jag tappade ju mitt immunförsvar, hade ett visir hemma som ev besökare kunde använda, vi satt på tre meters avstånd och pratade, inga behövda kramar förekom, inga familjemiddagar.
Snacka om en ovanlig situation. Men vi höll oss alla friska och tackade gladeligen ja när vi äntligen fick möjligheten att får våra vaccinationer. Jag fick en gräddfil och prioriterades av vården och det var med glädje jag tog min första spruta. Sakta men säkert började vi alla finna normaliteten i det onormala. Till slut blev det succesivt en vana att göra alla moment. Vi människor är väldigt flexibla och ställer om oss fortare än jag trodde. Känner sådan tacksamhet för allt arbete som gjorts för att få bukt på detta virus, att man till syvende och sist kan se att hela världen samarbetar på något sätt.
Jag lyssnade på Mikael Dolstens sommarprat och blev fascinerad av hur allt gått till i forskningsvärlden och kände återigen hopp om mänskligheten.
Trots alla säkerhetsåtgärder så fick vi det till slut, Nico som var höggravid drabbades först. Oron för henne och tillståndet var tufft, jag ville bara ha det jag också så vi kunde ses som vanligt och halleluja, helt plötsligt kom det, testerna visade positivt på både mig och Reimond och efter några dagar med influensasymtom så var det över. Detta hände i januari 22, så tack vaccinet, tack forskningen, för att vi bara blev lite småsjuka ett tag. Strax efter oss följde vi åt av resten av vår lilla familj och vi kunde pusta ut.
Jag tänker på alla som drabbades så hårt i början på pandemin, på alla familjer som inte fick ta avsked av sina närmaste, på det respektlösa sätt vi måste hantera avlidna under den värsta perioden, på all vårdpersonal som med många gånger sina liv som insats vårdade alla sjuka. Låt oss aldrig glömma bort denna helvetiska tid, låt detta bli en lärdom för oss alla, vi är inte osårbara i detta land heller. Glöm aldrig bort den ångest vi kände under denna tid av absurditet. Alla ni som av denna orsak fick ställa in bröllop, dop, fester och ni som inte kunde närvara vid en närståendes begravning, förbli ödmjuk och var tacksam över det liv vi har nu.
Tyvärr följdes en pest av en annan, men den orkar jag inte kommentera mera än att återge en notis jag läste om den ryska äldre mannen som varje dag gick och köpte dagstidningen och slängde den så snart han tittat på första sidan. Efter ett antal dagar frågade tidningsförsäljaren varför han slängde tidningen utan att läsa och då svarade mannen att han ville bara kolla efter en dödsannons. Säljaren sa då att dödsannonser inte står på första sidan och svaret den äldre mannen då gav var enkelt:
Den jag letar kommer att stå där!
Det får räcka så.

Du som orkat er igenom detta långa inlägg om egentligen bara mina egoistiska funderingar, jag vill tacka för Din tid och nästa inlägg kan jag inte hålla mig, då blir det om allas vår lilla Naela Helena och även lite om våra nu saliga katter.
Allt gott till Dig!