Pappas flicka som alltid kallades Lill-Inga till min stora förtretelse. Idag när jag passerade Nordeabankens fönster och såg min spegelbild, då gick mamma bredvid mig, jag log och hejade och hon log tillbaka.
När man får cancer och allt vad det innebär så skulle man vilja ha sina friska föräldrar kvar i livet. Vår mamma och pappa avled för några år sedan och deras sista år i livet väljer jag att inte tänka på. Jag skulle vilja låna tillbaka dom en stund när allt var bra och bollat alla dessa röriga tankar med dom, känt deras stöd och frågat dom alla outtalade frågor.
Vår uppväxt var i stort sett bra, vi hade två arbetsamma föräldrar, dom uppfostrade oss väl, hade humor OCH humör, i varje fall mamma. Jag inser nu vad dom fick slita för att få vardagen att gå ihop, skiftjobb, eget företag, alla möjliga olika småjobb som pappa fyllde ut ledigheten med. Dom blev aldrig välbärgade trots allt slit, pappa som redan som ung var en driftig entreprenör var arbetsam men inte någon ekonom och mamma var den som höll i ekonomin hemma för att få livet att fungera. När vi plockade i mammas saker efter hennes bortgång hittade vi deras bröllopsvisa som någon totat ihop och när jag nu läser verserna så kan man se att någon siat om framtiden och hittat deras personligheter och träffat rätt i en hel del.
Så här lyder beskrivningen av Mamma Inga:
När Inga var en liten tös kom hon i panik
när åskan gick demonstrerade hon i höga skrik
Och fick hon se en flygmaskin, som under himlen for,
då kände hon ej trygghet förrän hon kom in till Mor.
Men nu hon klarar sig ensam, utan Mor och Far.
när hon i hundratjugo knutar på autostradan far.
Uti Färila hon jobbar och snyggar till var trut
där proteser liksom tänder åker både in och ut
Jag växte upp med orden ”att kyrkklockorna ringde den 3 september 1939, då Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland och då föddes mamma”.
Hon kom till världen då så mycket hände runtom Sverige och säkert påverkades hon av detta trots att dom bodde i lilla Hudiksvall. Jag vet att hon var en rädd för det hon inte kunde påverka, att känna sig otillräcklig. Hennes styrka låg i hennes sug efter att aldrig bli fullärd, hon längtade hela tiden efter att bli bättre på allt möjligt. Hennes yrkeskompetens hade hon i fingrarna till sin pension och än idag kan man träffa någon som säger att hon var den bästa tandhygienisten, en oerhörd yrkesstolthet under närmare 50 år. Jag vill tro att det är den som jag fått av henne, att känna stolthet i arbetslivet, att lösa de problem som givits mig och att uppleva tillfredsställelse att klara av någonting. Tyvärr fick jag inte hennes nyfikenhet att hela tiden förkovra mig, jag kunde aldrig jämföra mig med hennes lust att alltid vilja veta mera. Dock vågar jag slå mig för bröstet och säga att hennes rättspatos gick vidare i alla fall.
Hon var en toppenmamma, sitt inte alltid lättaste humör till trots.
Så har vi då Pappas vers:
Vi sport att Birger alltid varit ett affärsgeni
och som en femårsgrabb så började han ligga i
På varje fotbollsmatch stod Birger själv och sålde saft
en tioöring hade han väl i förtjänst per skaft
Uppå sina fisketurer får ej Birger någon fisk
så få besvär med rensning löper Inga ingen risk.
Men om på ”napp” hon hon laga kan, en god och smaklig rätt
så kan dom bjuda främmande, för ”napp” det får han tätt.
Pappas intresse för att göra affärer tog aldrig slut, ej heller tanken på att man inte skulle jobba hur sjuk, trött eller hur ont man hade. Han hade problem från 40-årsåldern med sina höftleder och då han äntligen blev tillräckligt gammal och fick byta ut en av dom så blev livet lite bättre. Dock misskötte han sin rehabilitering och efter några år var det dags igen. En höst när han som vanligt höll på med bärinköpen så ringde han och bad mig komma ner och hjälpa honom, då hade han så vansinnigt ont och vi fick till slut iväg honom till läkaren. Då konstaterades det att hans protes gått isär i lårbenet, likafullt hade han bubbat bärlådor en hel dag innan han kapitulerade.
Många tyckte om pappa, han hade alltid ett gott humör och ett skämt på väg ut, han visslade hela dagarna och var alltid igång. Om jag får plocka de goda egenskaperna till min fördel så tror jag att jag fått min positiva sida av honom, likaså visslandet och envisheten när det gäller att jobba trots att man mår som en liten kattskit. Det var först när cancern gjorde intrång som jag valde att kapitulera, dock har det inte varit så smärtsamt som ett trasigt lårben. Jag var pappas flicka, inte tu tal om det. Mamma nämnde någon gång att han gärna ville ha en som, när det då inte blev så fick jag duga. Om pappa hade haft sinne för ekonomi, inte varit så lättlurad, inte hoppat i så många galna tunnor och inte blivit egen företagare så hade han nog haft ett annat liv. Detta kände jag med mig själv efter att ha försökt drivit Trägårn i några år, jag är ingen entreprenör, men jag är en jäkel på att jobba.
Hans motton i livet var: ”Man ska jobba sig frisk och semester är en sjukdom”
Detta var hans försvar för att aldrig vara ledig, tyvärr hade det med ekonomin att göra, men han sa det gärna för att på något vis släta över att det blev som det blev.
Han var en toppenpappa trots sina brister.
En vers i mitten är ju gubevars lite fräck, jag kan tänka mig vad min mormor rodnade.
Nu sitter ni i samma båt, i kärlek, hopp och tro
men skall ni flytta båten är det Birger som får ro
Det sägs att utav goda ting skall allting vara tre
men säga vad man säga vill, det fordras ”sex” för dé
Vad kan man säga om dessa raders sanningshalt då? Jo, det var pappa som rodde båten, hans olika arbetsplatser gjorde att, om jag minns rätt, dom flyttade sexton gånger mellan 1960-1969! Då hade dom under dessa åren fått sina tre barn också, tvillingarna 1962 och jag kom till världen 1966.
När flytten gick till Kyrkbyn i Bjuråker så blev det till slut deras gemensamma hem under kommande år. Vi tre växte upp i Kyrkbyn och jag är glad att jag hade två storasystrar att se upp till, vi var inte alltid bästa vänner, men dom lärde mig mycket. T.ex tokskrattade dom när jag berättade att jag läste Gustaf Frödings dikt Jonte och Brunte på Roliga timmen, en vers löd så här:
Och Jonte han runkade sävligt på nacken och Brunte han lunkade sävligt i backen "Och jämt få vi ovett för mödan", sa Jonte, "skal det vara tacken?"
Då förstod jag varför så många fnittrade i klassrummet, likaså var dom snabba med stor glädje tala om vad den för mig vackra sången ur musikalen Hair innebär. Texten var enkel, melodin vacker och killen som sjöng den i filmen var så söt. Ni får den texten också, men jag tyckte fortfarande om den, slutade dock att sjunga den högt när jag hade folk omkring mig.
Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty
Father, why do these words sound so nasty?
Masturbation
Can be fun
Join the holy orgy, Kama Sutra
Everyone
Tack till mina kära storasystrar som gav mig lite vett i skallen, både i stort och smått.
Här kommer nu sista versen och det roliga kring den är min mors antipati till allt vad socialdemokratin innebar, inte politiken i sig tror jag, utan mer personerna, detta hade hon fått med sig från sin far som inte lät tv:n stå på när Gunnar Sträng, Olof Palme och även Siljabloo syntes i rutan, man fick inte ens titta på den andra kanalen då. Likaså hade mamma en förmåga att alltid bli förbannad i deklarationstider, fick hon restskatt så retade det henne och fick hon pengar tillbaka så blev hon ilsken på att staten lånat hennes pengar utan ränta. Sen så blev det inget överflöd för dom på gamla dar, precis som i visans sista vers:
Av skatters vedermödor får nog ni också en släng
ty stora pengar håvas in av en som heter Sträng
Sen han har tagit sitt så är det inte mycket kvar
för er att spara så ni har någonting på gamla dar.
Dock var dom ett vackert par i mina ögon!
Fåfängan då, vart tog den vägen?
Det som är lite roligt när jag skriver dessa inlägg är att jag har massa lösa trådändar i huvudet och en rubrik klar, sedan får jag se vad det blir. Jag har märkt att ofta får den första tanken bli det som avslutar själva inlägget. Förhoppningsvis har du inte tröttnat på att läsa detta, så här kommer nu några funderingar om detta är fåfänga eller om det egentligen är ett sätt att stå ut med cancern.
Som alla vet så finns det ju en otroligt massa tips, trix och handgripligheter hur man kan se bättre ut. Skönhetsråden flödar, yngre tjejer och killar har tidigt stora krav på sig för att duga i andras ögon. Ofta är ju detta inget som egentligen är något krav, jag tror att många gånger är det den unga människans skeva självbild som gör sig uttryck.
Detta är inte alls något nytt, människor har i århundranden dömt varandra efter utseendet. Det som har ökat de senaste åren är tillgången till produkter, informationsflödet som alltid är på, möjligheten att göra om sig genom fotoredigering , kniven och sprutor.
Jag kom ihåg att min mamma och moster brukade smörja sig med matolja på sommaren för att bli riktigt brun, helt galet. Dom hade också sin period då byxorna skulle vara så tajta att dom fick sys ihop när dom klätt på sig. Jag hade så tajta, snygga röda jeans när jag för första och enda gången skulle upp på en hästrygg att jag inte fick över benet, så jag fick mocka stallet istället, men ”snygg” var jag. Mina fötter var alltid genomtjälade på vintrarna då jag vägrade köpa skor i rätt storlek, mina fötter var störst i klassen. Visst hade tjejerna på 50-talet strumpor instoppade i håret för att få till den största frisyren. På detta ämne kan jag fortsätta hur länge som helst, dumheter, mode och fåfänga.
Men om man nu drabbas av en sjukdom, typ cancer, som kräver att kroppen under flera månader ska förgiftas med cytostatika, som gör att all kroppsbehåring faller av, som sabbar naglar och allt möjligt annat. Är man då fåfäng för att försöka få tillbaka det man kan lite snabbare?
Nej, jag tycker inte det!
Jag har som dom flesta kvinnor försökt hålla en något sånär hyfsad koll på utseendet, i varje fall gjort mitt bästa utifrån vad jag har. När jag började sminka mig i högstadiet så tjuvlånade jag mammas gamla kakmascara, ni vet, man spottade på borsten, gnussade den på kakan och sen målade man efter bästa förmåga. Resultatet blev väl inte alltför upphetsande, lägger man då till att försöket med den hårda svarta kajalpennan rama in ögonen i det bleka vintervita ansiktet så blev ju resultatet som det blev. Jag erkänner också nu att jag smet ner till Katarinas rum och lånade den blå kajalen och hennes Dateparfym, för att inte hennes snygga ljusblå tröja. Man hade ju lite tur att deras gymnnasiebuss gick före min. Förlåt syrran om du läser det här.
Åter till mitt nuvarande tillstånd, jag seglar iväg igen märker jag.
Sedan livet förändrade sig har jag börjat kalla det att jag ska klä på mig ansiktet, inte sminka eller måla mig, jag klär uppriktig på mig nyllet varje dag.
Jag erkänner också att jag blivit mer eller mindre beroende av BUS, brun utan sol.
Det som kan göra livet lite roligare väljer jag att använda helt enkelt.
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om ögonbrynen, detta fantastiska att tatuera dom. Det är värt att nämna en gång till. Nicolina ordnade så jag fick tillbaka mina bryn genom @malikasbeautystudio som förutom att hon var så trevlig och lättsam också var så säker på handen. Än idag, 7 månade senare sitter mina bryn där som ska, lite blekare kanske, men fyller ändå en funktion.
Jag tog ett foto när jag var som mest kal på huvudet och även detta har nog varit med tidigare, men jag blir ännu på bra humör när jag kommer ihåg Nicos gapskratt när hon fick bilden, så den är värd en repris. Bilden med glasögonen är mitt knä, den ovanför är mitt huvud och den tredje är ettårsbilden som dör upp på FB idag, den 4 april.
Så alla ni som också går igenom detta precis nu, det tar en sabla tid, det kan bli klåda och blemmor på huvudet, det kommer kanske klia utav bara tusan, men det växer ut!
Tålamod, var rädd om huden, jag har smort in med en bra olja varje dag sedan dess, har även fortsatt med det och det tror jag har hjälpt för att slippa det frizziga stålullet som många beskriver. Mitt hår blev ju krulligt, men det är tjockt och mjukt och riktigt roligt vissa dagar. Möjligtvis lite för mycket Kurt Olssonfrissa morgnar och kvällar, men det kom tillbaka!
Så då var det dags för min sista punkt för idag, ögonfransar.
Även dessa valde att till stor del trilla bort och jag vande mig snabbt att vara utan dessa, använde istället en ögonpenna för att åtminstone rama in dom. När fransarna verkade vara på väg tillbaka och jag började försöka måla dom igen så såg jag ut som på den tiden när jag använde mammas kakmascara, dom liksom krullade ihop sig och blev till världens dagenefterorkadeintesminkaavmig fransar. Med andra ord gav jag snabbt upp detta. Så träffade jag Nettan, en av mina BC-kompisar på sjukhuset, vi tog en fika tillsammans och pratade om allt möjligt. När jag sedan ser att hon fått tillbaka så fina fransar och berömmer dom så får jag då reda på att hon valt att förlänga dom. Det såg helt naturligt ut och jag funderade i två dagar sedan bokade jag en tid hos samma tjej här i Hudik. Victoria på Style It tog hand om mitt problem och jag blev så nöjd. Det var så lugnt och skönt så att jag nästan somnade under hennes mjuka händer. Tack och lov tog hon en före och efter bild, inte tänkte jag på det och här är resultatet.
Hon förvarnade också om att vissa av oss som gått igenom cellgiftsbehandlingar kan tappa dom lite fortare, så mycket beror på hur våra egna fransar fungerar och som allt annat så är det mycket olika. Mina sitter ännu bra och en vecka har nu passerat.
Så vad betyder då ordet fåfäng?
Enligt synonymer.se: flärdfullhet, flärd, prålsjuka, inbilskhet, egenkärlek, högfärd
Jag känner mig då vare sig inte flärdfull, prålsjuk eller högfärdig, så då är jag inte fåfäng heller, så då släpper jag den tanken.
Så än en gång till er som sitter i samma båt som mig eller någon annan typ av farkost, skippa alla andras syn på hur naturlig man ska vara, hjälp dig istället med att må bra.
Jag upplever inte cancer som något naturligt, så den ska vi bekämpa och det gör väljer jag med att göra på mitt sätt, det vill säga, stärka mig själv, min kropp och mitt mående.
Tack för denna gång!
min jävla scrooge 