Ninaninaninanna, ninannananinna....känner ni igen det? -ett boktips så här på söndagskvällen och lite hopp om våren trots all snö som föll inför denna helg.
En kollega, bästa Viveca i Ånge, gav en annan kollega om ett boktips via FB för en tid sedan. Eftersom jag och Viveca har mycket gemensamt i vad vi tycker om och inte,
så nappade jag på det tipset.
Jag har inte ångrat mig!
Då jag är en bokmal trots att jag inte klarar av att läsa längre eftersom jag somnar så snart första kapitlet närmar sig sitt slut, så valde jag att lyssna på den.
Detta var nog det bästa alternativet ur flera aspekter.
Linda Olsson som skrivit denna roman läser den själv och i vanliga fall brukar författarnas egna inläsningar inte ligga högt i kurs hos mig. Orden och texterna kan vara hur bra som helst, men rösten är så viktig. Lindas mjuka, melankoliska och lugna stämma gav boken en sådan trovärdighet och äkthet. För en gångs skull har jag inte stressat mig igenom en bok, den här måste man ge tid och lyhördhet.
Den innehåller ett stort antal hänvisningar till dikter och det brukar absolut inte vara min starka sida. Helt plötsligt blev jag nyfiken på de människor som skrivit dessa ord för så många år sedan. Jag tror inte jag blir någon som kommer läsa poesi framöver, men på något sätt fann jag det lite mera lockande tack vare boken. Vi får väl se.
Handlingen i boken är två kvinnors berättelser om sina liv, om deras sorg, kärlek, tankar och reflektioner. Boken rymmer en lång och vänlig dialog mellan dessa två som levt helt skilda världar.
Den ger hopp om en vänskap över gränserna som fördjupas mer och mer ju närmare bokens slut man kommer. Dessa två olika livsöden, framförallt den gamla kvinnan Astrids liv grep tag om mig.
Den ensamhet som hon till slut hittar ut ifrån.
Runt omkring oss finns det säkert många Astrid som sitter bakom sitt fönster och betraktar den lilla värld dom ser, men som ändå har så mycket att berätta.
Om jag någonsin får tillfälle att träffa en sådan människa hoppas jag att jag tar mig tid att lyssna. Kanske skulle det göra skillnad även för mig trots att jag inte på långa vägar är likt den yngre kvinnan i boken. Kanhända jag skulle få en ny synvinkel på det liv jag har nu även om det i stort sett är det liv jag vill ha, men jag skulle vilja våga ta språnget och förverkliga tankar jag går och bär på.
Edith Södergrens dikt säger precis det som boken handlar om.
Kom, sätt dig ned till mig, jag skall berätta dig om mina sorger,
vi skola tala med varandra om hemligheter.
Du skall visa mig din skönhet och ditt sätt att blicka
och jag skall bjuda dig min tystnad och min vana att lyssna.
Förutom den dialog som förs mellan Astrid och Veronica så innehåller ljudboken även en hel del musik, den musik som Astrid lyssnat på som ung, vilket gör att jag ännu mer kände det som om jag satt tillsammans med de två i det lilla köket och lyssnade på deras samtal under tiden dom drack kaffe eller åt pannkakor med smultronsylt.
Många böcker glömmer jag snabbt bort, det är mera som ett beroende att alltid ha någon som distraherar mina tankar. Detta ger väl inte särskilt mycket cred till författarna, men jag är ändå tacksam för all den hjälp deras böcker ger mig.
När jag då får en sådan här bok i öronen så bromsar jag in lite mera, behöver inte hålla mig sysselsatt hela tiden med annat.
Denna gav mig vila och det tackar jag dig för Viveca.
Idag avslutade jag boken tillsammans med att låta mina luktärter komma i jorden, utan stress. Jag fick ett tips av fialottasparadis som jag följer på Instagram, om att ”kallså” luktärterna.
När nu det kom en massa snö så var det bara att passa på.
Så nu är fröerna på plats under en bädd av snö i uterummet, det ska bli spännande att se hur det går.
Jag avslutar detta lilla cancerbefriande inlägg med en dikt som också förekom i boken, den är skriven av Karin Boye.
I morgon är det måndag och jag ska försöka se på den som hon beskriver den i sin dikt.
Morgon När morgonens sol genom rutan smyger, glad och försiktig, lik ett barn, som vill överraska tidigt, tidigt en festlig dag -- då sträcker jag full av växande jubel öppna famnen mot stundande dag -- ty dagen är du, och ljuset är du, solen är du, och våren är du, och hela det vackra, vackra, väntande livet är du
Oavsett när du läser denna rad så önskar jag Dig en fin dag i morgon!
min jävla scrooge 
Jag är en läsare, alla böcker behöver jag inte äga, det kom jag på när släkten hjälpte oss flytta alla banankartonger med böcker från vinden😂 ”nej inte en till” Men den här boken står i min bokhylla för evigt🥰
GillaGillad av 1 person