Vilken vecka!

Nu kommer det inlägg som jag satt och fnulade på innan jag kände att det blev viktigare att skriva om Petra. Livet blir liksom som en sånt där labyrintspel som fanns på bibblan i Friggesund när jag gick i skolan. Förmodar att ni flesta kommer ihåg det:

Man är liksom den kulan emellanåt stadig, säker på att komma fram, sedan helt plötsligt darrar man till lite och trillar ned i närmaste hål. Man rycker upp sig och försöker igen, kanske kommer man förbi flera krökar, men så är det dags igen.

Jag trillade verkligen ned i hålet när jag tog del av Petras familjs inlägg om att hon till slut fick ge upp sin envisa kamp mot den sjukdom många av oss bär på. Lika tragiskt var det att läsa om Linn Gunnarsdotter, en vacker, livsglad kvinna i Gävle som häromdagen var tvungen att lämna denna jord, sin unga son som veckan innan gått klar klass 9.
En grabb som har ett helt sommarlov framför sig – utan sin älskade mamma.

I det läget har jag svårt med någon form av självömkan, jag kliver upp var dag, jag kan jobba 50%, orka med att laga mat, bjuda hem familjen på middag, dona på i trädgården.
Inte f-n är det synd om mig, men sedan så kommer känslan ändå tillbaka, jag har faktiskt vissa problem med det som drabbat mig. Jag blir himla trött på att alltid vara så förnöjd och positiv.
Så här kommer ett klagande inlägg, läs klart om ni vill, blir ni lätt äcklad över realistiska bilder, scrolla förbi, det blir gulligare mot slutet.

Status naglar:
Ni som orkat med alla mina tidigare inlägg har hört talas om mitt problem med naglarna. Detta uppstod ca 6 månader efter att jag fick sista cytostatikan. Det pågår ännu, 1,5 år efter. Standarden på mina naglar, både händer och fötter är urusla.
Dom flisar sig, krackelerar som tunn is på vattenpölarna när vårsolen gått till vila.
Jag har ju lyckats få hjälp genom egen vårdbegäran på medicinsk fotvård, detta trots att inte onkologen får remittera mig dig. Fantastiska Lena har hjälp mig med dom gräsliga stortårna, gud välsigne henne! Jag smörjer, fotbadar, oljar, filar och går helst utan skor, men inget hjälper. När jag sedan pratade med en kvinna som hjälpte mig att ställa frågan till en av våra regionpolitiker så fick hon svaret som följer:

”Det låter som vårdgivaren har avtal m Region Sthlm och därmed omfattas av det fria vårdvalet. Pat bör således kunna vända sig dit själv om hen inte får en remiss (varför onk inte vill utförda en sådan behöver de förstås motivera för vederbörande; det kan ju finnas goda skäl eller bättre alternativ ut deras perspektiv). Du kan också hänvisa patienten till något av våra hälsotorgs vårdvägvisare för vägledning och råd alt till vardvagvisaren@regiongavleborg.se

Jag är tacksam för att få hjälpen av henne att få ett svar, men vem tusan kan åka till Stockholm för 10 minuters hjälp varannan vecka? Jag har vare sig råd eller tid till detta.
Det är klart att man försöker själv så länge det går att gå. Till vårt sjukhus har jag fem minuter och jag är hemma igen inom 30 minuter.

Så här ser jag ut nu sedan några veckor tillbaka och tack och lov är det varmt på backen så jag kan slänga av mig skorna och gå barfota så ofta som möjligt.
Varning – äcklig bild!

När det gäller fingernaglarna så är det samma sak, men dessa belastas av naturliga orsaker inte lika mycket, är sedan gammalt (eller ungt?) hopplös dålig att gå på händerna. Det ser ut som jag konstant biter på naglarna, vilket jag aldrig har gjort. Det går inte att öppna kapsyler, ej heller öppna en plåsterförpackning sedan fastnar man i håret med dessa. Små saker i den stora vida världen, men dagliga påminnelser stör.

Inte lika äcklig bild av naturliga skäl:

Så kommer vi till mina upplevelser den senaste veckan, jag var ju tvungen att åtgärda två tänder. Detta upptäcktes i november när jag blev remitterad till specialisttandläkare Ulf. Han bedömde att de två tänder som jag rotfyllde för snart tjugo år sedan skulle kunna innebära att jag kunde drabbas av nekros i käkbenet när jag senare i år blir tvungen att starta en behandling av skelettstärkande medicin, detta till följd av metastaserna i skelettet i kombination av min ålder. Vi kvinnor bär alla anlag för benskörhet, framförallt efter klimakteriet. Den domen han gav mig då var tung, jag har sedan barnsben en otrolig rädsla för tandläkaren, att vara helt maktlös, rädsla för smärta i munnen men också agan efter mammas krav på att vi skulle sköta våra tänder exemplariskt. Jag drog mig i det längsta för att på så vis flytta fram den till slut oundvikliga dagen då jag skulle dra ut dessa två som jag burit så länge. Jag kan inte påstå att dom var så vackra och perfekta, men dom var mina!

När dagen kom för ingreppet hade jag några veckor innan varit dit och tagit en avgjutning på mina gaddar och skulle då få en liten protesliknande sak att ersätta dom med. Min galghumor satte fart och jag frågade om jag kunde ha min protes i ett glas bredvid sängen under natten och ja, det kunde jag. Dock får eländet ligga för sig själv i badrummet, jag vill inte se den när jag somnar och vaknar, ej heller är det väl speciellt romantiskt för Reimond heller.

Sagt och gjort, jag åkte dit på morgonen och en 45 minuter senare var gaddarna borta. Men jag kan lova att det var en pärs för Ulf också, han sa på ren svenska att dom satt för jävligt och gav mycket motstånd. Han fick borr sönder dessa till småbitar för att få bort dem.

Nu kan ni scrolla förbi om ni vill slippa se före och efter bilderna:

För att det ska kännas lite roligare att avsluta denna episod så har jag då min lilla protes, två små tänder på en miniplastgom som jag snällt vårdar på kvällen och sedan sätter in på morgonen och jag är lycklig över att det ser ut som om jag har tänder där, men inte tusan är det bekvämt! Tur att jag inte gärna tuggar tuggummi eller segt godis.

Jag var så stolt över mig själv efteråt att jag förärade mig en bukett blommor,
för att jag var värd det!

Som om inte detta räckte den här veckan så fick jag äntligen komma till en gynekolog för att fastställa att jag inte hade drabbats utav framfall. Detta begrepp som jag aldrig ens tänkt på kunde hända kom över mig när jag kände mig väldigt konstig ”där nere”.
Ni behöver inte stänga ned, denna stycke kommer inte avslutas med bilder! Jag lovar att till och med jag har en gräns.
Dock är det ju inte något man lätt pratar om, i varje fall är inte jag uppfostrad med sådant här prat. Hemma var vi inte alls öppna om vad som hände med våra kroppar i puberteten, det mesta fick jag lära mig själv genom att noggrant läsa på i de provförpackningar man skickade ut på 70-talet till oss tjejer som fyllde 13 år. Mamma kunde berätta om allt vad som hände i munnen om man inte borstade tänderna, men inte pratade hon om mens eller blommor och bin precis. Syrrorna hade kanske varandra till hjälp men jag kommer inte ihåg att jag kunde snacka med någon om allt detta. Jag minns att jag första året använde toapapper eftersom jag inte vågade köpa bindor själv. En konstig uppväxt med en så smart mamma. Jag hoppas Nicolina upplevt mig lite bättre och jag vet att Naela kommer att få det mycket enklare. Tack och lov för denna nya generation!

Åter till det eventuella framfallet, det var inget sådant, tack och lov. Dock berättade den fantastiskt trevliga gynekologen att jag har slemhinnor som en 85-åring! Inte precis något kul det heller, det drar, svider och jag får lätt känningar av urinvägsinfektion.
Vad kan man då göra åt detta? Jo, jag är ordinerad kapslar innehållande hormoner som jag ska använda livet ut! Tre gånger i veckan innan jag lägger näsan i vädret, det går liksom inte återställa dessa slemhinnor på annat sätt. Min mittregion har alltså åldrats 30 år på grund av cytostatikan.
Det är nu jag kommer till baktanken med detta mer eller mindre trevliga inlägg.
Hittills har INTE cancern gjort mig sjuk, endast behandlingarna som ska trycka ned och även förebygga vidareutveckling av denna parasit som tagit besittning i min kropp.

Jag ÄR tacksam för de preparat som injiceras, stoppas i munnen, stoppas upp i mig, det är jag, men inte är det speciellt stämningshöjande.
Än en gång tänker jag då på de som drabbas av detta tidigt i livet, desto flera år ska dom dras med alla biverkningar. Jag läste en gång en ung människas kommentar om att en person sagt till henne ”Tur att du är ung och stark, du kommer säkert att klara detta bra”. Hur fanken tänker man då?

Jag är glad att jag hann bli 55 år innan jag behövde bekanta mig med ovanstående saker, jag är tacksam över att jag får så bra hjälp av vården, jag är tacksam över att det går så pass bra som det gör. Men inte hade jag en aning om att jag skulle bli sjuk av det som håller Mr Scrooge stången.
Så när ni träffar någon som är drabbad, kom ihåg att det många gånger är behandlingarna som gör en människa ledsen, sorgsen, som ger smärtan och förtvivlan.

Cancern är grundorsaken, men biverkningarna är det som suger livslusten ur en, i varje fall är det så för mig många gånger.

Nu vill jag avrunda med något trevligare, som till exempel lyxen att en tidig sommarmorgon ta med tekoppen och mackan ut i trädgården och njuta av en frukost i den mest vackra tiden på året, träden surrar av massor av arbetare, fåglarna har fullt sjå att fixa mat till ungarna och jag kan sitta här, mitt inne i stan och bara njuta – barfota!

En till sak som förgyllde dessa dagar var en gåva från en av mina kunder i våras. Jag fick äran att hjälpa henne och hennes familj att planera och ordna en älskad mors begravning och allt blev så vackert. En begravning som verkligen visade vem den kvinnan var en kreativ, människovänlig, insiktsfull och ärlig person. Minnena efter den dagen har etsat sig fast i mitt minne och jag känner stor tacksamhet att få den äran att vara delaktig i min profession, med både hjärta och hjärna.
Som tack för hjälpen fick jag ta emot ett helt underbart konstverk i keramik, en skål med en bild på hur dottern såg mig, jag trodde aldrig jag skulle tolkas så vacker och stark. Tack Felicia Öjemark – Wiik för denna underbara gåva, den kommer alltid att finnas på en fin palts i vårt hem.

Ni ska inte slippa undan, har ni läst ända hit så måste jag belöna er med en s.k. sötchock också, jag kan bara inte låta bli.
Här kommer en stilstudie på den lilla människan som nu är en i vår familj, NAELA, 3,5 månad gammal och jag inser nu att det kommer flera bilder av henne framöver, en mormors rättigheter när man blir ”bloggare” som medelålders kvinna!

Tack för att du var med ända hit och förmodligen kommer inget mera före midsommar, så jag vill passa på att önska just dig en fin midsommar helg och ta vara på varje dag!