Svårt att le? Sätt en penna i munnen:-)

Jag inser nu att jag saknat detta skrivande, men tamejtusan att jag hinner med.
Så många gånger jag längtat att få tillfälle att skriva eftersom det har hänt något hela sommaren, men jag har inte funnit ork att sätta mig ned.

Så, jag börjar bakifrån, dop, sälja hus, köpa hus, sommar och allmänna funderingar kring livet osv det kommer senare.

Jag har fått ynnesten att varit på rehab den vecka som förflutit. I våras gjorde jag en ansökan genom Cancerrehabfonden om att få denna och fick i början på sommaren ett stort JA. Vad innebär nu detta? Jo, att jag fått tillbringa en vecka med ”likasinnade”, få en kick, prata om min sjukdom, få förståelse, få dela glädje och frustration med anda människor i liknande situation. Med andra ord, skrapa på ytan gällande mående, oro, rädsla, lycka, livet i stort och smått med andra, helt okända människor i fem hela dagar!
En helt fantastisk vecka med underbara människor med olika cancerdiagnoser, med olika liv, med fantastiska handledare och inte minst underbar mat!

Vi har skrattat, gråtit, pratat, tokat oss, hamnat i djupa samtal, berikat oss, ja alla känslor ha funnits med.
I tron att man skulle komma hem utvilad och i fas blev allt tvärtom, min kropp är helt slut, jag vaknar med påsar under ögonen, känner mig helt urlakad, men ändå tillfreds.
Jag har gått igenom en mangel med aktiviteter, tankar, kroppspåslag, hjärngympa, insikt och framförallt en stor kärlek till helt okända människor. Så mycket värme, omtänksamhet och insikter på fem dagar! Helt otroligt jäkla underbart!
Omgivningen som omgav oss på denna plats var också en stor del av vårt välmående under vår vistelse där, vacker natur och fina promenadstråk och ett första möte med hösten.

Eftersom vi deltagare givit varandra ett löfte att det som har sagts stannar i gruppen så kommer jag inte skriva om någon i synnerhet, utan om alla i allmänhet. Vi är en grupp människor som är utsatta för en stress med en cancer i kroppen som hotar att ta livet ifrån oss då vi alla är kroniker. Trots denna deppiga prognos så har vi skrattat, njutit och glatt oss av varandras olikheter och vi har knutit band för resten av livet.
Jag önskar så att jag kunde delge er vad vi pratat om, allt allvar, all glädje, all sorg, all oro, men dessa får jag ha inom mig och jag bär vartenda ord i mitt hjärta.

Min tacksamhet vill jag också rikta till Cancerrehabfonden som såg till att jag fick denna ynnest att träffa de andra. Helt plötsligt känner jag en samvaro av förståelse, jag känner att jag betyder något för någon annan som är drabbad, jag kan göra något för någon annan och någon gör något för mig. Självklart finns det många andra tillfällen i livet när jag har känt så, men det här var annorlunda. Det kändes som om vi var inneslutna i en bubbla under de här dagarna, en annorlunda känsla då den varat dygnet runt och vi alla kände direkt en samhörighet.

Vi tillbringade dessa dagar på Medlefors Folkhögskola i Skellefteå. Vi fick bland annat samtalsstöd av Tobbe i form av psykoterapi, både i grupp och enskilda samtal, Anneli som tog oss igenom pass med Mindfulness, yoga mm, vi fick vattengympa med Ann-Helen och mycket tid för att lyssna och bli lyssnad på av alla i gruppen. Med så mycket nytt som skulle processas i en redan rörig hjärna så känns det ändå som en högvinst på lotteri. Dessa människor kommer att finnas där, genom vår grupp på messenger, framtida träffar, förhoppningsvis på Brogården redan nästa sommar. Vi har fått ett sammanhang, en gemensam plattform att stå på.
Vi har även fått något att hålla i när livet blir tuffare och när vågskålen tippar över.
När jag tänker på alla som var med så är det ju rätt fascinerande att vi alla passade ihop, vi har sjukdomen som en ryggsäck, men också den sköna humorn som gör att man totalt släpper loss.
I samband med vattengympan en dag så brast jag och en annan tjej ut i att sjunga Barnatro, vi har också betygat varandra vår kärlek, dvs ”Jag älskar dig också”, (med ett visst inslag av varm ironi), en deltagare bjöd helhjärtat på sig själv och sin Albert, en annan och jag fördjupade oss i verkningarna av naturmedicin av det ”icke erkända” slaget, vi har skrattat åt vansinnigt roliga felaktigheter när det gäller autokorrekt i våra mobiler och vi har tillåtit varandra att släppa taget om det skal som gör att vi till mångt och mycket skärper till oss för att inte dom vi har omkring oss ska tycka att det är alltför jobbigt.
Jag önskar att jag kunde skriva mera öppet, men vi är ett slutet sällskap, vi respekterar varandras integritet och jag är så lycklig för att få ha tillbringat dessa dagar med dessa otroligt livsbejakande människor, njutit av de olika dialekterna, från den goa värmländskan till den trygga norrländskan.

Vad är nu Cancerrehabfonden för typ av fond?
Jo, den ger människor som mig en möjlighet att få landa, att få utbyta sanningar och erfarenheter i denna sjukdom som inte är så jäkla kul att drabbas av, den ger oss insikt, kunskap och verktyg att använda sig av. Jag vill också hävda att den ger styrka och ork att vara sjuk.
Medlen fonden använder sig av är gåvor helt enkelt. Gåvor genom insamlingar, testamenten, minnesbrev och liknande. Den bedriver ingen forskning av cancer utan finns till för att ge drabbade insikt, livslust, andrum, gemenskap, kunskap och framförallt orken att vara en som dragit denna nitlott i livet. Jag tycker självklart att forskningen är otroligt viktig, framförallt då den har gjort att jag nu lever med en cancerdiagnos som för ett decennium sedan hade hög mortalitet. Men när man väl fått Mr Scrooge i sin kropp så är det underbart att få uppleva en sådan här vistelse, att få sätta sig själv i främsta rummet helt enkelt.

Varför denna rubrik då? Sätt en penna i munnen?

Om det känns svårt att le, om dagen inte rymmer några glädjeämnen, sätt in en penna i munnen, tryck till den rejält, då kan det faktiskt hjälpa hjärnan att tänka positivt.
Efter en stund kommer leendet fram, endera för att man känner sig lite knäpp eller helt enkelt för att andra ler mot en när man ser ut som en idiot med en penna i munnen.
Prova får du se!

Till er alla i Medleforsgänget, en stor kram och tack för att ni finns.
Till alla er andra, tack för att just du tog dig tid och läste ända hit.