Krönika?!

Åsa i Bröstcancerföreningen fick en förfrågan om någon skulle kunna tänka sig att skriva en krönika i en tidningen Hälsingland och hon skickar förfrågan till mig och jag tackar självklart ja. I och med detta kommer tankarna på igång och jag behöver nu skriva av mig lite.

Krönikan publicerades i Tidningen Hälsingland som kom i lådan idag och nu vill jag få iväg detta utkast som legat och väntat…så här kommer det.

För mig är allt som kommer fram om denna sjukdom viktigt, det kan hjälpa någon annan, det hjälper mig också att få skriva av mig och förmedla känslan av att ha en parasit i kroppen som bara väntar på att få chansen att sätta stopp för allt.
Den månad som nu har lidit mot sitt slut kallas ju Rosa Oktober, då är det många som engagerat sig för Bröstcancer och oss alla som redan har fått den och för alla som i framtiden kommer att få den. Just nu pågår Mustaschkampen, en lika viktig kampanj som gäller att män som drabbas av prostatacancer.

Det enda som kan sätta stopp för alla olika cancerformer är att forskningen går framåt och nya botemedel tas fram. När det gäller bröstcancer så är det så många unga kvinnor som drabbas av denna sjukdom, som har stora planer för livet, kanske småbarn redan och dom kommer till en dag när dom måste säga farväl till sina småttingar och lämna dom för alltid.

Jag hade ju turen att få denna i åldern av 50+, men jag är också rädd för att missa något av det livet har att erbjuda, jag vill vara med om många flera roliga saker.
Inte tusan vill jag lämna in snart, jag vill leva helt enkelt!

Nu vet alla att det pågår många fruktansvärda saker i vår omvärld, oförståeliga lidanden i många länder där familjer slits isär på grund av krig, i vårt land där oskyldiga drabbas av det vansinniga våld som pågår. Detta kan ju aldrig jämföras med cancer, det är som att jämföra äpple och päron och det går ju inte. Med andra ord så måste man hålla isär detta annars rasar allt samman. Jag kan personligen inte lösa de stora problemen men jag kan lyfta frågan om den sjukdom som varje år förstör familjer, skapar tomma hål och gör barn moderlösa. Då väljer jag att göra det hur banalt det än verkar i den stora världen.

I våras träffade jag en kvinna på jobbet vars mor hade avlidit i sviterna av cancer, just då hade jag beslutat att inte ta några nya ärenden och då vi pratat en stund och jag skulle boka in en tid åt henne hos kollegorna så frågade hon om inte jag kunde hjälpa henne med detta istället, hon sa någon som att vi verkar ”sitta i samma båt”. Efter lite mera snack så sa hon att hon sett min tatuering på armen som föreställer Rosa Bandet och hon sa att hon också var drabbad av cancer. Vi hade inte samma diagnos, hennes var mycket mera elakartad och aggressiv, men vi kände ändå att vi förstod varandra.

Vi pratade om allt en lång stund och på något sätt kände jag att vi hade mycket gemensamt, samma sätt att se på livet, familj, värderingar och framförallt samma humor. Det är ett sånt här möte man aldrig glömmer, när allt bara klickar. Jag är så glad att fått möjlighet att träffa henne och jag kommer alltid att ha en särskild plats åt henne i mitt hjärta.
Denna kvinna skulle snart fylla 50 år, hennes yngsta dotter är en ung tonåring och hennes två vuxna döttrar är två fina unga tjejer med små barn och en sambo som planerade sitt framtida liv med henne.
Bortgången av hennes mor var naturligtvis jobbig men med tanke på att hon också bar på en dödlig sjukdom fick ju detta säkerligen ta mycket plats hos henne i detta läge.
Vi planerade i vilket fall allt tillsammans och det skulle bli en ljus och fin dag för hennes mamma, barnbarnen skulle ordna det mesta gällande utsmyckningen av allt på begravningsdagen och dom skulle tillsammans få ett fint avsked av en älskad mamma och mormor.

Veckan innan det var dags för begravningen ringde jag till henne för att kolla att allt kändes lugnt och då berättade hon att hon fått sin dom, hon hade maximalt sex veckor kvar att leva.

Hur ska man reagera då?

Jag började gråta, det var det mest självklara och då jag blev ombedd av henne att komma hem till hennes hem för att planera hennes begravning så kände jag endast tomhet.
Denna vackra människa med så mycket värme och glädje, härlig familj och så mycket lust på livet… skulle hon dö snart?

Dagen då jag skulle åka till hennes hem så skakade jag, så förbannad på allt och så förtvivlad! Solen sken, det var gassande hetta och jag gick upp mot deras hus och där tog dom emot mig, hennes familj och hon själv.
Jag såg att cancern tagit över henne, men hon log, hon skrattade och ursäktade sig om hur hon såg ut, hur denna parasit tagit över hennes kropp. Den kramen känner jag fortfarande, den styrka hon gav mig och sa att jag var välkommen in i deras hem.

Känslan av att sitta vid deras köksbord och prata om hennes begravning är absurd! Denna härliga människa med så mycket liv och livslust skulle alltså snart måsta dö, nej det kan inte vara sant.
Men det var sant, vi pratade om begravningen både för henne och hennes mor, vi kom fram till hur allt skulle gå till och vi hade en samtal som både innehöll allvar, skratt och tårar.
Jag försöker tänka mig in i deras tankar, tänk att veta att någons älskades dagar är räknade och det enda man vet är att man snart ska ta ett farväl, ett sista farväl, hur klarar man det?

Jag kan nog återskapa detta möte i minsta detalj om jag blev tvungen, ett så starkt minne och en idiotisk önskan om att det ändå fanns ett hopp om att det inte skulle vara så illa. När jag åkte därifrån så bestämde vi att vi skulle höras dagen innan moderns begravning och ses den dagen i lokalen där vi skulle ha ceremonin.

Den dagen kom och hennes flickor ordnande allt så fint, vackra blommor, fina foton och vi hade en fin stund tillsammans innan gästerna kom.
Solen sken även denna dag och jag fick förmånen att delta i en vacker stund där hon höll ett starkt tal för sin mamma med insikten om att hon snart skulle komma efter.
Sista kramen jag fick av henne efter gravsättningen så lovade jag henne att skicka lite peppande meddelanden utan någon förväntan att hon orkade återkoppla, hon var så trött och den jävla sjukdomen hade nu tagit över henne totalt.

Där stod hon på sina ben som egentligen inte orkade bära henne och ändå så gav hon mig styrka om att allt skulle bli bra, hennes familj, släktingar och vänner fanns där men jag kommer bara ihåg denna kram jag fick.

Detta var en fredag och jag skulle resa bort över helgen och tänkte att jag väntar till måndag innan jag hör av mig till Lena och kollar hur allting är.
På måndagen vid 8.30 tiden fick jag beskedet om att hon somnat in samma morgon.
Då blev allt bara tomt, varför ska en människa som hade så mycket kvar behöva lämna sin familj?
Hon som gjorde allt rätt, motionerade, var snäll, levde sunt, brydde sig om andra, tänkte på att göra saker på rätt sätt.

Då fick jag en ännu starkare insikt om hur sköra våra liv är och då började tankarna på mitt eget beteende vakna… vad gör jag med livet, de dagar som jag har och som jag kan använda till att göra något bra?

Ett par veckor senare kom återigen hennes härliga döttrar och denna gång var dom redo att smycka sin mors kista med blommor och minnessaker. Jag beundrar dessa tjejer deras styrka och förmodar att den kommer från deras mamma och hennes kärlek.
Det som är konstigt en sådan gång är att trots den outsägliga sorg dom känner så finns glädjen där, glädjen att haft en underbar mamma, att tillåta sig skratta trots att sorgen finns så nära. Dom gjorde allt så fint denna dag, deras mamma var säkert så stolt över sina flickor som ordnade detta så fint.

Jag skrev tidigare om Petra som också nu endast är en siffra i statistiken för de som inte kände henne, en ung kvinna som kämpade så för att överleva. Vi får aldrig glömma bort att alla dessa som på grund av sjukdom fortfarande är en del av en familj som saknar dom, som känner ett stort tomrum. Detta gäller ju oavsett av vilken orsak man förlorar någon.
Ni som vet med er att ni har någon i er närhet som kanske fick säga farväl till en närstående, glöm inte att trots att tiden går och det mesta blir vardag igen så är det många som bär på en sorg som kanske inte alltid syns.

Det är just detta som gör att jag verkligen är tacksam över det jobb jag har haft i över tjugo år, att få uppleva det finaste man kan få se hos människor som man aldrig skulle fått möjligheten att komma så nära i livet om inte döden kommit emellan.
Det är en ynnest som jag är tacksam över!

Trots detta har jag nu insett att jag nog inte klarar av det längre, jag har nått min gräns just nu. Detta jobb som varit mitt liv så länge tar mera nu än det ger…
Jag är sjukskriven en lång period framåt på heltid, jag ska tänka igenom på vem jag är utanför jobbet och det är verkligen svårt. Så mycket glädje jag har haft under alla dessa år och hur det har givit mig en identitet som människa, så nu måste jag hitta mig själv.

Alla möten med människor i en tuff situation har givit mig så mycket då jag har kunnat bidra med något i det svåra läge dom har varit, detta har stärkt mig som person men nu märker jag att det urholkar mig istället. Eftersom jag inte kan göra det professionellt längre så måste jag backa och tänka till.
Alla som kommer till oss på Fonus är värda att få rätt mottagande och rätt hjälp och nu känner jag att det är något jag inte kan ge just nu.
Trots detta känner jag tacksamhet att få möta just en person som den kvinna jag skrev om ovan och många andra genom mitt jobb, alla underbara människor som givit mig möjligheten att hjälpa dom genom det svåra dom drabbats av.

Slutligen vill jag skicka en tanke till vår mamma Inga som lämnade oss 2014 och min arbetskamrat Cina som somnade in 2015, båda två drabbade av cancer, samt min makes kusin Mia som innan sin 50-årsdag fick ge upp sin kamp mot denna sjukdom.
Dessa tre hade mycket kvar att göra men fick inte möjligheten, så ta tillvara tiden och du, skit i små petitesser, reta dig inte på bagateller, lyft hellre blicken och se bortom alla småaktigheter du kanske stöter på.

Jag, som ogillar frasen Carpe diem då den tjatades sönder för många år sedan på grund av att alla skulle ha den på väggen eller runt halsen, föredrar att använda frasen som rollfiguren Lily använde sig av i Sjölyckan, ”Nu carpar vi skiten ur det här diemet!”

Innebörden är hur som helst viktig, ta tillvara den tid du har, se dig omkring och om du kan så hjälp någon, var snäll mot dig själv och slösa inte bort tiden på oväsentligheter!