Tid

Tänk vad tre bokstäver kan innebära så mycket, allt från en millisekund till evigheter.

Jag tänkte på begreppet tid häromdagen när jag fick oväntat behövde göra många saker på liten tid. På 23 minuter hann jag ta prover på Håsta HC, ringa sjukgymnasten och tala om att jag blev lite sen, ta med proverna, åka till sjukhuset, köra två varv på den första parkeringen, upp på den andra och inse att Parksterkillen precis åkte därifrån, parkera på handikapparkeringen (jag vet, men det finns förbaskat många sådana och flera var tomma), checka in på Parksterappen, springa haltandes in på sjukhuset (jag har problem med en fot), leta mig fram till provinlämningen där jag aldrig varit förut, ut igen, checka ut, åka ner på stan, leta parkering nära Ryggraden och fixa P-skiva…..

Allt detta på 23 minuter!!! Men hallå, då hade jag inte tiden emot mig, den samarbetade med mig och jag fick min behandling av foten, vilken tur att jag inte behövde kolla blodtrycket!

Tankar om tid, vad är lång tid och vad är kort tid?
Detta är ju något oerhört svårt att sätta ord på. Så många gånger som den första tanken är att -” Jag har inte tid” far igenom huvudet när man får en fråga om något.

Idag har jag varit sjukskriven i fem månader och haft så mycket tid till att göra det som jag förut inte haft möjlighet att hinna med på grund av jobbet bland annat. Då ska också tilläggas att jag har varit heltidssjukriven i ett år, från oktober 2020- oktober 2021, därefter började jag jobba 50%. Första delen inser jag var en turbulent tid som nydiagnostiserad med bröstcancer, full pandemi i världen och allt vad det innebar.
Den följande perioden med halvtidsjobb fylldes mycket av det praktiska att på fritiden orka med att byta bostad och ort.
Men den här sista perioden då?
Fem kravlösa månader, vart tog den vägen?
Sömn, soffläge, gå till grannarna mitt emot, laga mat till Reimond kom hem, kratta lite skotta lite snö, vara mycket med Naela, ha möjlighet att hjälpa till med skjutsar, tvättstuga, byta sängkläder, dammsuga osv. Det är i stort sett vad jag har gjort förutom en massa tittande på tv, det måste jag erkänna.
Trots detta har jag sovit gott på nätterna, huvudet har varit alldeles tom emellanåt och jag får väl ta det som en signal på att min kropp behövde denna nedstängning.

39 år då, hur lång tid är det?
Så många år har jag och Reimond varit ett par. Vi blev det en kväll på dåvarande danspalatset Högliden då vi släppte lös på dansgolvet så att min bland annat min svägerska skämdes. Jag som inte ens är bekväm på dansgolvet!
Men det var något som länkade ihop oss två och vi har tagit oss igenom många djupa dalar och höga berg, vi har kämpat med tillvaron som egna företagare utan inkomst, bortajobb för Reimond i långa perioder, två härliga ungar men den ena var lite mera besvärlig än den andra om jag får beskriva det så med ett varmt hjärta.
Vi har flyttat ett antal gånger, köpt fyra kåkar under dessa år, slitit som fasen för att få saker att funka, men vi har klarat det och det är jag så tacksam över.
Vissa stunder när jag inte ser mig själv i spegeln kan jag fortfarande känna igen mig som den unga kvinna jag var när jag träffade Reimond, jag hoppas att en stor del av henne finns kvar på insidan i varje fall.

35 och 33 år, det är åldern på våra barn
Så många födelsedagar, jular, somrar vi har haft tillsammans, jag inser nu att det endast är ett fåtal jag verkligen kommer ihåg. Tiden med barn går så svindlande fort!
Man ska tänka på jobb, skola, engagera sig i både det ena och andra, hålla huset rent och se till att kläderna är rena. Jag kämpade med att klara av detta tillsammans med att vara egen företagare under en del av dessa år. Helt vansinnigt så mycket tid jag försakade med de två barn vi fick. Jag har en känsla av att jag försökte kompensera detta med att göra förbaskat bra födelsekalas, knäppa alternativa julaftnar och förhoppningsvis en massa kärlek när tiden fanns.
Jag önskar så att jag fick uppleva några av dessa år igen med andra förutsättningar.
Nu blev Simon och Nicolina två bra vuxna människor ändå, så någonstans på vägen gjorde vi väl rätt trots allt.

23 år, är det lång tid?
Så många år har jag jobbat på Fonus i Hudiksvall, det jobb som fick mig att tro på mig själv och ge mig så mycket insikt om andra människoöden. Nuförtiden känns det som om man ska byta jobb ofta för att kunna klättra på karriärstegen, men det har aldrig varit något för mig. Jag har trivts med mitt jobb på alla sätt och vis, tack vare mina mentorer Lars och Stig, de som lärde mig jobbet från grunden och trodde på mig, Karin som såg till att jag fick den första vikarietjänsten, Ann-Sofie som med humor peppade mig, Cina som med sitt vänliga Jag gav mig ett lugn, Kristina som gav mig så mycket inblick i juridikens värld, med stort tålamod.
Men tiderna förändras, branschen måste följa med, företaget likaså, något annat är inte tänkbart. Så det känns som om jag inte platsar längre, tiden har satt sina spår och jag har svårt att bara låta ett sådant här jobb bli ren rutin liksom att min hjärna inte kan ta in lika mycket nu som förr.
Så vi får se vad som händer i framtiden…

10 år, tre förluster
I år kommer det att bli 10 år sedan vår fina Max lämnade oss, den katt som på många sätt och vis var hela familjens klister. Han efterträdde Cosmos som dog av huggormsbett och Max var livrädd för bälten eller skärp som låg på golvet. Vi brukade säga att han ”lärde” sig det av Cosmos. Max tröstade oss alla när vi behövde, framförallt passade han upp på Nicolina när hon var ledsen eller arg som liten. Han låg alltid på min kudde under de senaste åren och jag är säker på att han fångade upp många jobbiga känslor jag bar med mig från jobbet när jag skulle sova. Hans kurrande vaggade mig till söms var natt. Max fick somna in hemma på en filt i vardagsrummet den 25 april 2014, hela familjen var hemma och jag är säker på att han lämnade oss tillfreds.
Trots att det passerat 10 år så kan jag fortfarande förvänta mig att han hoppar upp i sängen och lägger sig bekvämt på min kudde.

Mamma lämnade också oss 2014 efter konstaterad lungcancer i oktober. Jag kan än idag känna hur jag efter hennes önskan lossade halsbandet som hon alltid hade på sig, tog av hennes ringar och lovade att ta hand om dom tills hon blev frisk igen.
Detta var den 17 oktober och därefter blev det ett snabbt förlopp.
Jag tänker även här på tiden, hur tusan hann jag jobba heltid, åka till sjukhuset och sedan Fredens Kulle varje dag, därefter hem till kvällen och det som skulle göras?
Men det är som många säger, måste man så kan man…
Stunden när mamma somnat in, då Katarina och jag satt vid hennes sida spelas upp för mig väldigt ofta. Eftersom jag kan tänka på detta med ett leende så kan jag nu idag tolka det som hände som hennes sista starka protest att hon var tvungen att ge upp till slut, trots att hon inte ville. Som prästen sa: Inga var ingen tant!
Mamma hade egentligen inte tid att dö, det var så många korsord kvar att lösa, så många olästa böcker och så mycket annat hon skulle velat ha gjort.
Det är jag övertygad om, men tyvärr blev det inte så.

Detta år drabbades också min arbetskamrat Cina av cancer, en hjärntumör som ej gick att operera. Denna fina och glada människa, som hade så mycket i sig av kärlek, fnitter och skratt. Så jag saknar henne och inser att hennes familj har varit utan henne under alla dessa år, ändå känns det som förra veckan som hon och jag satt i hennes kök och tokskrattade åt en massa saker trots att hon visste att hennes liv snart skulle sluta.
Hur upplevde hon tiden hon hade kvar, gick den fort eller var den plågsamt långsam?

6 år, det räcker att jag skriver 2018
Ni som läst mina tidigare inlägg vet att det var vårt skitår. Nicolina blev väldigt sjuk under hela sommaren, min pappa fick äntligen somna in och min syster fick en alldeles för tidig död.
Ibland känns det som om det endast var nyligen det hände, förmodligen för att det påverkade oss så starkt, på gott och ont. Jag kan hitta det positiva under detta år också, det vill säga, det goda som kom ur det onda. Jag brukar ringa syrrans nummer ibland och då är det som om hon fortfarande bara lagt ifrån sig mobilen och snart kommer att ringa tillbaka.

4 år i oktober
Då härjade pandemin över hela världen och även vi i vårt skyddade bomullsinlindade land fick känna av en riktig kris. Detta har många av oss förhoppningsvis tagit lärdom av, men jag skulle tro att dom flesta bara lät allt gå tillbaka till det normala igen. Jag blir påmind om pandemin när jag är på vissa affärer som inte fått bort alla tejpremsor på golvet med texten ”Håll avstånd” samt varje gång man ska betala i en kassa och helst lutar sig in bakom plexiglaset som skyddar kassörskan för att höra vad som sägs.
På många ställen, framförallt på sjukhuset, så möts man av handspritsflaskan med en vädjan om att beträda rummet med rena händer. Jag frågade senast idag om det var okey att jag gick in i hissen med det två som klivit in före mig, så visst har den satt sina spår. Bra spår tycker jag, tvätta händerna, respektera dina vänner och arbetskamrater om dom väljer att inte komma då dom är förkylda, var extra rädd om de som är mera sårbara på grund av andra sjukdomar. Det är inte precis hjärnkirurgi att klara av det.
Min sjukdom har jag skrivit så mycket om tidigare, så den får ingen mera plats här.

2 år, den 3 mars har Naela funnits i vår värld i 730 dagar!
Nu kan man börja snacka om att tiden går fort med henne som måttstock!
Jag tyckte hon var så redig och stor när hon fyllde 1 år, hon var redan då rolig och kul att ha att göra med, hon har givit mig så mycket under sin korta till på planeten jorden.
Nu har hon alltså fyllt två!
Hon babblar om allt, har åsikter om vad hon vill och inte vill, hon räknar till 14 utan problem, ibland till 20, dock kanske inte med total förståelse för vad siffrorna innebär.
Hon kan sin och sina närmastes första bokstav i respektive namn i stort sett och häromkvällen när hon kom hem efter förskolan så sprang hon in i sitt rum där jag hjälpt till med sängtaket och utbrister: – Vilken fin säng jag har!
Hallå, för två år sedan var hon en liten skrutt som kom till världen efter jobbiga omständigheter, den oro och smärta som framförallt Nicolina fick gå igenom, men även Simon och vi andra bara kunde se på, den förträngs snabbt då man får se Naela göra nya upptäckter i språk, rörelser, fantasier och allt möjligt annat. De nio månaderna hon låg i mammas mage kändes ibland väldigt långa, men dessa två år har bara rusat fram.
Tiden är underlig…

1,5 år och jag är fortfarande nyfiken
Vi har nu bott i Snäckmor i ca 1,5 år, i ett hus som vi verkligen ville ha, i en by som vi inte känner till så mycket om, i ett nytt sammanhang som vi inte kommit in så mycket i ännu. Jag är nyfiken på vad det kommer att innebära för mig och Reimond de närmaste åren. Det känns som om vi kan skaffa oss en gemenskap här, alla hejar och stannar gärna till och pratar över staketet. Havet är alldeles nedanför huset och är lika vackert under alla årstider. För några dagar sedan fixade jag en mugg kaffe och knatade ner till bryggan och där satt jag och njöt av att inte kunna se vart havet slutar, längst bort så gick himlen och havet ihop och det var precis som det är med tiden, det är svårt att se gränsen. Jag är så nyfiken på denna vår, då vi nu har lärt känna huset och trädgården och har planer på vad vi ska försöka hinna med, men framförallt endast njuta av att bo här.

29 februari 2024, kl 10.30
Denna dag ringde min onkolog och berättade att min jävla scrooge fortfarande mår dåligt i mig, med andra ord, jag mår så bra det går vad det gäller cancern. Det är snart en liten rutin att ha det samtalet, jag förväntar mig inget annat helt enkelt. Detta gör ju också att jag till slut kanske måste omidentifiera mig (påhittat ord), kanske jag i framtiden ändå kan bli helt ren tack vare det som forskningen tagit fram.
Vem är jag då?
Att vara i en sådan här situation, denna bubbla, kan faktiskt påverka ens sätt att se på tiden. Under det senaste åren har jag många gånger tänkt: – Är det någon idé?
Varför ska vi ha solceller på taket, jag kommer ju ändå inte hinna dra nytta av dem, varför ska jag snåla på den ersättning jag får som sjukskriven, jag vill ju leva nu när jag lever! Jag kommer ihåg att jag pratade med Reimond om det var någon idé att ha två bilar i början av min diagnos, en onödig kostnad eftersom jag ändå inte kunde köra så mycket bil och den skulle ju bara bli stående. Denna vecka har jag varit till stan varje dag och skulle absolut inte klara mig utan min lilla ”Micro”.
Så tiden är underlig, hur man ser på den och vad man väljer att göra av den.

Jag vill nu tacka för att du tog av Din tid att läsa ända hit och jag önskar att du också tar tillvara tiden, oavsett sätt, bara det passar dig. Vi kan inte påverka allt som händer oss, ibland får man helt enkelt acceptera att livet blir skit emellanåt, men det mesta tar man sig igenom på olika sätt. Det jag vill är att du tar tillvara det enkla som är bra, lite som Agneta Fältskog sjöng i sin låt 1975, Tack för en underbart vanlig dag.
Absolut lite banal, men ändå så sann…
Jag avslutar med den 3:e versen

”Varje dag sker små under
Men så lätt det är att ta dem för givna
Så lätt, att sitta nöjd och bara ta”