Here I f-ing go again….

Den här texten sitter på vår sovrumsvägg, lite andra ord i och för sig, men ovanstående passar mig bra ikväll, den 21 maj kl. 20.00 då jag börjar skriva detta.
Jag vill i vilket fall börja med det som ger mig den mesta och naturliga glädjen i livet, den som är oförstörd och helt och rakt naturlig. NAELA

Under de senaste månaderna har jag funderat på denna bloggs framtid och namn, varför ha ett forum som jag påbörjade när jag fick min cancerdiagnos och detta irriterande namn som jag inte alltid har tyckt om? Det har varit för smalt, alltid verkat som om jag vill påtala min cancer för kreti och pleti. Men den dagen namnet dök upp så kändes det bra helt enkelt. Eftersom jag inte var riktigt hemma på hur man ska byta namn så fick det ändå hänga med. Och då händer det som jag ärligt talat inte trodde skulle hända…. min jävla Scrooge är åter!!!!

I januari böjde jag mig för förslaget att avsluta mina antikroppsbehandlingar för att jag visade total recidiv, dvs inget syntes på PETröntgen och jag och även Reimond tyckte att det skulle vara värt att sluta med dessa för de påverkar ju säkerligen något annat i denna smått klena kropp, så nu jädrar var det läge och smått fira lite…. inte cancerfri, men behandlingsfri!

Jag har en suverän onkolog som jag litar fullt och fast på så det kändes alltså rätt att hoppa över framtida besök på Dagsjukvården i Hudiksvall var 3:e vecka och helt enkelt återgå till normaliteten.

Men så ville inte min kropp göra uppenbarligen.
För någon månad sedan kände jag av en svullnad i höger bröst som jag anade oråd över, jag hade en PET-röntgen inbokad i Uppsala så jag valde att vänta ut svaret på denna och så tänkte jag att övriga familjen skulle slippa våndas i onödan. Den jag i det läget tyckte lite synd om var min onkolog som rådde mig att avsluta behandlingarna, hon är så rar så jag vet att hon vill patientens bästa och allt såg ju så förbaskat bra ut.

När beskedet kom från onkologen den 2:a maj så blev jag inte så förvånad, bara trött….
Det blev till att åka till Gävle för mammografi, ultraljud och biopsi några dagar senare och det som jag förstått skulle visa sig vara en cancer skulle i alla fall bli en annan sort, för det borde inte vara samma som jag haft eftersom antikropparna finns kvar länge i kroppen. Så än en gång funderade jag på vad denna blogg skulle döpas om till.

Men si, nu behöver jag inte bry mina små grå med detta för jag har fått tillbaka MIN JÄVLA SCROOGE igen!!!! Her2+, den lilla skiten har legat där i gömmorna och bara väntat på att få visa sitt fula tryne och jag är så förbaskat ledsen och arg just nu, men jag vet inte hur jag ska visa det.

Det känns ganska knäppt att tänka att en ny sort vore bättre… samtidigt som jag är ett bevis på att denna fuling går att besegra igen om jag så ska ta antikroppar livet ut.

Så, idag, 21 maj så är det bara att gilla läget och gå in i cancerdimman igen.
Tappa håret, förstörda slemhinnor, torra ögon, inte njuta av mat å dryck, inte vistas i solen, inte bada utan picclineskydd och ärligt talat…..just nu vill jag inte mera….

Men, men det finns alltid en ny växel att lägga in, i varje fall hoppas jag att den kommer igen, jag har inte hitta den ännu i varje fall.
Det mest ironiska är ju att jag i exakt samma veva som onkologen ringde hade tackat jag till att komma tillbaka till en tjänst inom Fonus på 25%, administrativ, men ändå på väg tillbaka. Nu tänker jag ändock försöka fixa det framöver då jag känner en stor saknad av vuxet sammanhang och gärna några kronor till på kontot. Efter dessa år så känner jag att jag blivit dränerad på både det ena och det andra och tappat bort mig själv i eländet.

OM jag känner mig själv rätt så är jag inte en individ som vill jävlas med andra människor bara för att, jag väljer att förstå, förlåta och ha överseende med andras misstag och på så vis lägga mig platt i diskussioner och andra eventuella fel som begåtts. Men nu, i och med detta, känner jag för att trycka till en läkare jag träffat under de senaste åren gällande diverse saker. Om hornen väljer att växa fritt så känner jag för att se till att denne man får en reprimand i felhantering av en patient. Detta är självklart inte min onkolog utan den som för drygt ett år sedan missade en fraktur i min fot och som genom detta givit mig en haltande gång och konstant smärta i onödig lång tid, tid som jag skulle kunna ha använt till promenader, jaga efter Naela, skuttat runt och haft kul. Jag hade kunnat förlåta missen av frakturen, men inte nonchalansen i vårt senaste möte och slarvet med journalen….men det återkommer jag om när det blir aktuellt….det vill säga om mina horn växer till sig och jag bara vill helt enkelt.

För att avrunda denna text så vill jag ändå visa att jag är en tänkande människa, att lägga mina tankar i vågskålar och tänka lite ytterligare på den världen utanför Snäckmor. Här bor jag på ett fantastiskt ställe på jorden, natur, tystnad, grönska, sol, mat varje dag, skön säng, två katter och en stabil familj OCH en Naela.

Då allt utanför är så ofantligt stort så blir det liksom inte hanterbart. Allt förbannade lidande som pågår i andra delar av världen, Gaza och Ukraina bland andra. Detta vansinne som drabbar alla, stora som små i de länder som utsätts för idioters grymhet och maktfullkomlighet, då känns det fjuttigt att tro att man har så stor betydelse i detta liv. Jag vet att jag har det för min familj, men sen då? Varför ska jag få all denna omsorg och vård bara för att jag bor i ett (än så länge) friskt land?
Tänk hur många i de utsatta länderna som skulle vara tacksamma om dom endast hade en jävla scrooge att hantera.

Jag känner mig så fjuttig i allt detta helt enkelt, tänk om man kunde göra något åt allt det som händer….jag swishar till Läkare utan gränser, följer med i vad som händer, klagar och delar på FB, men vad fan hjälper det?

Just nu, ikväll så är jag egoist, jag sitter här i min sköna säng, dricker lite rosé, skriver det jag vill, mår trots allt ganska bra och jag vill sova gott inatt…och jag unnar mig det.

Avslutar denna text med en liten tjej som med sin klokhet ska hjälpa mig att fixa den lille fulingen tillsammans med min övriga familjs stöd, för hon är sin mormors största fan och man sviker ju inte sina fans, eller hur?

Min före detta arbetskamrat i köket på Smedjans förskola sa alltid på sin brutna finlandssvenska ”det ordnar sig” och jag har haft dessa ord inom mig sedan dess,
DET ORDNAR SIG!

Som vanligt…tack för att du läste ända hit och gjorde du inte det så är det upp till dig😘

Kramen!!