Bokstavligt talat så blir detta ordrikt…

och säkerligen lite för många tankar i ett och samma inlägg, men nu är det så att jag kan inte sova, så varsågod, läs om du vill (och orkar 🥱) Jag utlovar ingen vidare substans eller viktiga funderingar på livet och tillvaron.
Orsaken att jag sitter här nere i soffan med the och macka klockan 01.00 är helt enkelt för att hjärnan är knökfull med ord, tankar, ideer, meningar och dom måste helt enkelt ut därifrån, för jag måste sova några timmar innan Gävletrippen i morgon.

Så, let´s go, nu är det dags för städning i min hjärna, låt den få vila snart 🙏
Ni som av olika orsaker ätit kortison är bekant med den kick man får, i varje fall när man får ta en rejäl tabletthög i ett svep en gång i veckan, då kickar den in. Det har den gjort i mig nu och därför väljer jag att göra något bättre än att ligga och vrida mig rödrandig i sängen denna natt.

Förra gången jag fick den här kicken så blev nedervåningen storstädad vid 4-tiden på morgonen och även tvätten fick sig en omgång, när kl. var 7.00 var allt skinande rent och jag kunde vakna upp och må bra, eller rättare sagt sätta mig ned och känna mig nöjd med mig själv. Så detta är en liten del av de positiva tänkandet jag är glad för att jag har fått, precis som råttan uttryckte sig när han satt fast i råttfällan -” Vilken sabla tur att inte kattfan är här i alla fall” 😼

Så vad är det då som stökar omkring däruppe i kontoret på mig?

Ord, ord och ord…. Bokstäver i allsköns blandning, meningar som till slut är ett en lång orm av snirklande vägar, ena stunden en liten skogsstig där bara smått får plats och tiden går långsamt och helt plötsligt letar sig ormen ut på E4:an och då går det 140 på 110 väg på en gång. I det läget är det enda som gäller – bromsa- stanna- fråga dig själv vad du kan göra åt det?
Gå och sätt dig och skriv blir svaret, så här är jag nu och hittills har inget väsentligt kommit ur knoppen, så om du redan tröttnat – helt ok- jag skriver för min helt egen skull och bjuder på detta till dig som kanske blir lite nyfiken och kanske till och med road – DET skulle göra mig glad 💚

Jag känner mig säker på att det startade med att jag skrev ett brev till en eller rättare sagt två personer som har en särskild plats, livet, orsaker, kanske bara såna där knepiga situationer som gör att man inte riktigt fattar vad som hände när man står där och försöker få grepp på allt – som Emils hyss ” di bare blir”…. Svåra att lösa då dagar, månader och år går. Hur som helst har detta brev levt sitt eget liv under några dagar och ikväll fick jag det på pränt, skönt, check på den och nu får tiden utvisa vad som händer, men jag är glad att jag kom till skott.

När detta var avklarat så skickade jag ett mail till våra vänner i Lions klubb inför sommarens intåg och därmed klubbens vila träder i kraft. Jag kände att jag ville tala om hur fantastiskt arbete de gör (eller vi, men jag är ju lite indisponibel allt som oftast).
Under de senaste åren har vi ju kunnat delat ut så stora summor till behövande, riks och nationellt, fina stipendier, stöttat Vändpunkten osv, här räcker inte orden till helt enkelt. Eftersom jag sällan är med på möten så ville jag åtminstone ge stort beröm till dessa ideella vänner som jag fått i vår fina klubb. 🦁💙💛🦁
(En liten hint om du också tycker om att hjälpa andra tillsammans med andra, gå med i Lions, hör av dig till mig så ska jag med glädje se till att du får vara med!)
Politiskt och religiöst obundet, gemensamma insatser som innefattar allt från sköta om vårt loppis på Hamngatan, sortera ankor inför Ankracet, arrangera Konstrundan Öppen Ateljé, det finns något att göra för alla!

Så, då blev det även en check på dessa tankar och mailet kom iväg, men inte heller nu stillade sig orden, det knastrade och gnussade på kudden, var det orden som höll på att smita ut? Det kändes som att det rörde sig vid huvudsvålen, herrejestanes, det rörde sig, jag kände små vindpustar, lite kliande känsla och då förstod jag…. förmodligen största orsaken att jag inte kunde sova….. jag gruvade mig för vad som skulle ligga på kudden i morgon, kanske inte vad men i alla fall hur mycket… HÅR!
Idag, läs onsdag var jag och fick en 3:e påse av det som ska se till att den lille, eller faktiskt den store fule skiten får sig en riktig match igen. Mr jävla Scrooge som han fått heta sedan 2020.
De första biverkningarna har intagit kroppen på samma ställen som förut, sveda, klåda och blåsor i munnen, just nu har jag två bomullshandskar under bysten för att åtminstone slippa den förbaskade klådan. Så självklart var det dags för håret också och när denna tanke dök upp så insåg jag att jag vill ha kvar det lite till, åtminstone tur och retur Gävle, så därav orsaken att det nu blir soffhäng inatt och vem vet, kanske lite städning också.
Det som retar mig är att jag var till en frissa i Gävle i april på rekommendation av Nico, hon var så trött på mitt gnäll att jag tyckte jag såg så tråkigt ut. Sagt och gjort, jag åkte dit och sa till tjejen – Gör vad du vill! Det gjorde hon, med besked, detta kostade inte lite, men det var det ju värt – tills nu, två månader senare tappar jag allt.

Kan tänka mig att det blir en liten mer ingående text om håret framöver, för hur det än är så är det väldigt påtagligt att tappa det på några dagar och då spelar det ingen roll att jag gjort det förut eller att vänner säger att jag passar att vara utan hår, det gör ont när håret brister och faller.

Nu behöver jag få en liten Naelados i alla fall, kan inte hålla mig längre.
Denna unge gör att varje dag blir lite bättre, må hon bli en stark kvinna som vet vad som är rätt och fel, att hon kommer ha kvar sin äkta glädje OCH ilska, tänk om hon får vara en person som på något sätt kan förändra framtiden, även om det blir i det lilla eller stora, spelar ingen roll. Jag är också tacksam över hennes pärons inställning till den skit vi sitter i just nu, att dom låter henne vara delaktig i allt som händer och på sitt sätt hanterar hon det mesta på en 3-årings vis, typ:
”Jag vill inte att du ska vara utan hår mormor, men kan vi bygga lego nu?”
Hon gör denna värld lite bättre att leva i…💕

En liten rolig sak som hände när Naela och Nico var med mig till Gävle för att sätta in picclinen och vi avrundade dagen med pizza på Nian hade hon så många varför? i huvudet kring allt. Vi hade förklarat att jag skulle få stark och bra medicin genom slangen för att den stora knölen som gör mig sjuk sak försvinna också gör att jag kanske blir lite trasig på andra sätt under tiden eftersom den är just det – stark. Då tog vi också upp detta med att jag skulle tappa håret och visade bilder från förra svängen som skallig. Naela ställer sig bakom mig och donar runt i mitt hår och helt plötsligt säger hon -” Mormor, du har något vitt i håret! Jag svarar då förstås att hon ska ta bort det, tänkte väl det var något skräp eller så. Dock så fortsätter hon pilla och sedan säger hon:
-” Men mormor, det är ju HUD, sånt jag har på armen!!” 😍
Älskade unge, hon gör mig klokare, tokigare, förhoppningsvis också roligare varje dag!

🦄 Typ så här 🦄

🤪 eller så här 😯

Okey, nu visar klockan 02.42, hmm några timmar kvar innan larmet går igång kl 06.00, så jag fortsätter. Om ni undrar hur det kan ta sån tid att skriva så här pass lite på nästan två timmar så ska jag tala om det….bilderna, leta på telefonen, i meterlånga trådar på messenger, spara ned, maila till mig själv, laddan ned och spara i datorn och sedan ladda upp i den här bloggen. Jag kan tänka mig att det finns ett enklare och snabbare sätt, men är man i stort sett selfmade i den här världen så är det bara att köra på i samma spår.. sen måste jag tömma blåsan emellanåt också och dricka mera the.

Nu så, nytt the i muggen och även den andra muggen har blivit påfylld, sorry ett dåligt skämt men så blir det när vargtimmen närmar sig, klockan är snart 03.00 och så här beskrivs det som händer med kroppen då den träder in enligt en googling:
”då är kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner.”

Tur att man inte är hjärnkirurg då utan en sjukskriven begravningsentreprenör 🙃.

Så nu kanske det bara blir en massa rappakalja hädanefter och ni ska veta att jag de senaste tre åren aldrig har läst igenom mina inlägg när de är skrivna, det som kommer ut får helt enkelt stå kvar. Jag kommer ihåg när jag började på Nicos uppmaning under pandemin att jag läste om och läste om, för hu vad pinsamt om det bara var en massa trams. Jag lät till och med någon läsa det innan publicering så jag inte somnade med ont i magen om vad folk skulle tycka, ja jösses, än sen då? Tyck vad ni vill, mig roar det och tillfredsställer mitt kontor där uppe.

Apropå det, åren har ju gått sedan jag blev headhuntad av Scrogge (min enda headhuntning också), Nico var med på min första behandling i oktober 2020 och hon var också med nu i maj 2025 när det var dags igen. När vi satt där i rummet så kom jag på att det vore roligt att ha en då och nu bild, hur har jag förändrat mig å det yttre?
Det var faktiskt rätt så roligt, nästan inte alls egentligen.

Inte så mycket på utsidan i varje fall, skam till sägandes har jag samma linne till och med! Kolla armbanden, leendet och kroppsformen, den är också back in business.
Det som inte direkt syns är att jag har snyggare tänder på vänster sida tack vare en tvångsinsättning av en brygga på grund av ett preparat som onkologen ansåg att jag behövde, jag kommer ihåg att jag hade sådan inre skräck att göra detta ingrepp, det är med en viss glädje jag inser att det faktiskt blev bra trots mina försök till protest men ordet käknekros kan ju skrämma vem som helst till underkastelse. Det ska finnas ett eget inlägg om den historien också.
Under de åren som följde tappade jag också en del kilon på vägen och dessa har nu återintagit min hydda då jag suttit eller legat mestadels i soffan hela förra året i väntan på operation och även efter operationen i november så ville foten inte visa sig glad och tacksam och låta mig sträcka ut benen på en långpromenad, springa runt med Naela eller ens unna mig glädjen att besöka Trädgårdsmässan utan smärta.
Detta är en egen liten historia som jag säkert kommer att återkomma till framöver då jag fått klara besked om vad ordet osteonekros, detta gräsliga ord igen, innebär för min del. Nekros, som med hjälp av google igen, sammanfattas med de destruktiva orden ”sjuklig cell- och vävnadsdöd i en organism”
Jag klarade av bryggan i munnen utan komplikationer, men inte operationen i foten, efter många samtal och besök både här och där så var min onkolog så snäll att remittera mig på magnetröntgen och se där, klart och tydligt syntes detta på plåten.
Jag känner stor tacksamhet mot henne som förstod att det faktiskt gör jävligt ont, det som inte andra inom vården lyssnat på utan kommit med floskler om att det tar tid, ta en Alvedon till och försök stå ut.
Men nu så, ortopeden på måndag och jag hoppas verkligen att det går att åtgärda…..utan att bli inlåst i gips i flera månader, då vete sjutton vad jag tar mig till.

Något lite roligare igen, man måste ju varva för att så ut med sig själv.
Piccline nr 1, den hindrade mig från att basta under tre kalla vinter o pandemimånader, när jag som mest behövde det.
Piccline nr 2, den hindrar mig från att bada….nu när sommaren kommer och havet är fyra minuters promenad härifrån! Då jag fick denna insatt beklagade jag mig över detta och då kom det mest positiva så där i början, jag blev direkt remitterad till op i Gävle och få en venport, med andra ord i midsommar tänker jag i alla fall bada! 🩱🧜‍♀️🌞

I år med en tös som säkerligen är lite tuffare i vattnet än hon var på bilden nedan.

Solen kommer snart att visa sig över havet och jag måste gå och brygga mig lite kaffe.
Idag kommer vi ha dagsljus i dryga 19 (!) timmar, varför ska man då sova bort dem?
Om en stund kommer jag sitta ute på altanen, regnet har slutat falla, termometern visa hela 12 fantastiska grader, men det finns ju filtar. Där ska jag sitta en stund och bara tänka till jag fryser tillräckligt för att hålla mig vaken till mobilen larmar, det är väl ingen idé att försöka sova hädanefter. Tänker helt osökt på dryckesvisan ”Jag dricker brännvin”, inte för själva brännvinet skull utan devisen att man ska passa på med allt man vill göra, för när man väl ligger där så kan man ju inget annat göra än att bara ligga där….. tråkigt.

När man är i detta läge som jag är nu så tänker jag i varje fall rätt ofta på döden, inte på det dramatiska sättet att jag ska dö snart, absolut inte. Men med min yrkesbakgrund så är det faktiskt väldigt ofrånkomligt samtidigt som det är något som alla människor lever med, alltså att vi alla ska dö. Jag hade en studiecirkel som inte blev av för det blev för få deltagare, kanske inte världens roligaste tema, men för mig var det något väldigt bra eftersom nästan alla jag mött under åren har frågor kring detta gällande begravning och allt runt omkring, utom trosfrågor, dessa finns det andra experter som kan det mycket bättre. Jag kallade den för En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva, jag känner mig rätt säker på att jag själv kom fram till den ordalydelsen, eller så snappade jag upp den i någon bok eller så. Då detta var kring 2015-16 så var den i varje fall inte vanlig, men jag ser den då och då i olika sammanhang mer och mer frekvent och är det inte så, med allt elände som florerar i vår värld så tror jag vi mer och mer tänker på detta slutgiltiga ord. Nu ska jag inte grotta in mig i detta ämne, det har jag gjort alldeles för mycket ändå på många sätt och vis, men några ord måste få lämna min hjärna i detta nu, precis innan kaffet på altanen skall inmundigas.
När jag dör. vare sig det blir på grund av Mr Mr, olycka, hjärtinfarkt eller ålderdom, då blir jag som många andra tvungen att lämna dom jag älskar mest, min familj!
Japp säger någon, hur vet du att du kommer kila iväg först, nja det vet jag ju inte, men OM jag blir först fy tusan vad grymt jobbigt det kommer att vara.
Vad väntar mig då? Det vet ingen, men många tror olika saker och hur tänker jag kring det? Paradiset, njae, har svårt att anamma det, visst det vore underbart, men ingen vet ju. Man säger att man kommer att få träffa alla på andra sidan, okej, kan ju var kul efter många års saknad, men iiiinte lika roligt som att få vara kvar skulle jag tro. I varje fall inte för min del. Självklart skulle det vara underbart fint att få träffa syrran igen, gapskratta åt ingenting, mamma och pappa också, men ändå känns det rätt så bra i hjärtat ändå när jag tänker på dem. Men än en gång, kanske lite spejsat att sitta mellan mormor, Faster Karin och Faster Märta, dom var väl liksom inte alltid helt överens de damerna. Mormor sa till mig när Faster Karin somnat in att nu är det bråkigt där uppe när hon träffar Märta och Anna, så lite intressant vore det ju. På det här viset kan man ju spekulera i all evighet (!) men jag stannar vid dessa människor som är ett fåtal av alla de jag saknar. Hur det än är så vill jag vara kvar med dem jag har här och nu, därmed basta och det ska jag se till att vara i många år än.

Nu tror ni väl att det aldrig kommer att ta slut på orden denna gång, hur långt kan ett enda inlägg få vara? Har inte WordPress några regler kring detta? Nej, se det har dom inte, så räkna med att det fortsätter efter kaffepausen….. Klockan är nu 04.10.

Jag ska äntligen avrunda nu, klockan tickar fram mot femsnåret och då är det ju rätt läge att ta sig en morgondusch.
Innan denna måste jag bara få ur mig detta, under den senaste veckan har jag träffat två kvinnor som sitter och ror i en liknande båt som jag försöker ta mig fram i.
Den ena är en kär vän till mig sedan länge, vi har känt varandra över 20 år och hon har varit så omtänksam gentemot mig och även övriga familjen när det gäller att finnas där.
När man nu ses i den här situationen så blir det ju lite annorlunda, vem ska stötta vem?
Jag är måhända lite framfusig och alltför pratig ibland, men så känner man en annan känsla när paralleller dras hur vi har det nu. Jag är så tacksam för alla ord jag fått av henne under åren, inte alla har doftat rosor, men det har funnits omtanke bakom dem ändå och jag hoppas så att vi tillsammans ror våra båtar iland och kan se tillbaka på detta år med bara hopp om tillfrisknande, du vet vem du är och du ska veta att jag bara är en knapptryckning bort.💖

Den andra kvinnan jag mötte är egentligen en helt ny bekantskap, om vi pratar om att ses öga mot öga. Dock har vi haft en telefonrelation (det ordet fanns, inget rött understreck) så när vi då möttes i detta läge så fick vi en helt ny kontakt. Ett fint möte och ett långt och innehållsrikt samtal och det är ju det jag saknat med jobbet, dessa samtal om allt. Att med en relativt okänd individ kunna diskutera saker som skulle fått mig att rodna för fem år sedan är faktiskt utvecklande, likaså bytet av erfarenheter, glädjen att kunna dela något med varandra i en rätt absurd situation. Men det gjorde vi i alla fall och personalen idag på sjukhuset kunde göra annat än att roa mig, vilket jag tror dom tyckte var skönt. Det komiska i det hela vara att jag var på så dåligt humör i morse så jag bestämde mig för att bara prata med sköterskan om det väsentliga, mående, biverkningar osv till journalen. Hade tänkt stänga in mig i hörlurarna och blunda, men så påkallade damen i stolen bredvid min uppmärksamhet och vi körde då ett nonstopsamtal i dryga timmen tills jag fick så lov att gå, det finns ju fler som behöver behandlingar.
Jag vet inte om du läser detta, men om du gör det tror jag också du ler litegrann när du känner igen mötet. 💖

Nu så är det dags att tacka för mig denna gång och om du orkade ta dig ända hit så får du ett extra varmt tack, för då har jag delat alla ord med någon och då är det ju alltid lättare att bära dem, eller hur?

Jag drack mitt kaffe och njöt av den vackra vyn som jag ser från altanen och på något sätt har jag börjat lägga in sånger, låtar eller annat i mitt huvud när jag ser något speciellt, till denna bild som jag tog måste det bara bli med några genvägar i texten av mig skall sägas. Men innebörden blir då mera begriplig för den stund jag satt där ute.

Tänk att få vakna tidigt en morgon
Höra en koltrast sjunga sin sång
Se hur vår sol gör allt så skönt
Utan att sakna natten som var

Kanhända jag saknar den här natten, så många saker jag nu kan lägga undan då jag mol allena fått sitta för mig själv och bara tänka helt mina egna tankar till punkt. Det som brukar hindra mig från det är inte någon annan än jag själv, då jag inte tillåter mig att tänka dem klart så jag kan avsluta den någon gång. Men nu så lyckades jag, verkligen!

Morgonens fåglar gav mig en liten serenad och nu inser jag varför man ska gå och lägga sig kl. 21.00 och kliva upp vid 04.30, endera är det åldern eller förståndet.

God morgon allihopa, önskar er en fantastisk dag!

Klockan är nu 05.20 och jag är en lugn och förnöjd människa med en vilsam trötthet inför resan ner till Gävle idag.