Oj, vilken vecka!

Eller i varje fall början på en vecka, lika bra att kicka igång och köra hårt på en gång.
Reimond åkte iväg på sin årliga fisketur i söndags och med detta i åtanke och min olust att köra till Gävle samt att jag blev avrådd att inte köra efter insättning av venport så fick jag tips av god vän att kolla upp om jag hade rätt till sjukresa. Och, ja det blev jag direkt när onkologen fick min förfrågan. Så det var bara att ringa och boka och lyxigt sätta sig i taxi direkt utanför dörren.
Denna dag gick resan till dagkirurgin och nu äntligen skulle den komma på plats.
När jag satt där bak i taxin så satt jag och funderade på att jag fick en alldeles egen PLANET som var bokad endast för mig och det känns ju inte helt fel. ☺️

Som vanligt var chauffören väldigt trevlig och vi hade ett intressant samtal hela vägen ner till Gävle, vi hann avhandla Söderhamns skärgård, bra och dåliga matställen efter vägen, musiksmak och alkoholism, bra mig på ett snack med en helt ny bekantskap.
Väl på plats inne på mottagningen så togs jag väl om hand och fick glida in i hytten för att ikläda mig ”opkostymen”. Då man än en gång duschat två gånger med descutan och huden är knastertorr och svålen kliar så känner man sig ju inte som den allra fräschaste i en provhyttsliknande skrubb, framförallt när man inte fått på sig ansiktet på morgonen med tanke på hygienen. Så här står jag nu och är så taggad inför att få en makapär inopererad och då fått informationen att det endast är lokalbedövning och bör ta ca 20-30 minuter, snabbt fixat och sedan skulle min fastande mage få i sig lite kaffe och macka. Strålande!

Men si där var jag nog lite för optimistisk. Efter tvättning av en sköterska, ompysslad av en annan så kommer herr doktor med ytterligare en läkare som skulle vara med för att se hur detta går till så satte dom igång. Övertäckt av ett tält med endast små besök av sköterskan Peter som skulle se till att jag mådde bra därunder så började operationen.
Åh fy sjutton så obehaglig den var, inte direkt i början men när det inte var så lätt som jag fått beskrivit så började jag känna ett visst obehag. Attans vad han grävde och jag hörde hela tiden hans snack med dr nr 2 att så här krångligt brukar det inte vara.
Det som han sökte satt väldigt djupt och hela tiden stötte han emot picclineslangen som satt i vägen. Eftersom jag inte kunde vara tyst där inne så fick jag ju var med och prata med dem och ställa frågor, men sedan insåg jag att det var nog bäst att vara tyst och bara stå ut. Till slut gav han upp och sa, – ”Du, jag måste gå in genom sidan av halsen, klarar du det?” Just då kände jag att det faktiskt räckte, men jag vill ju bada i havet denna sommar och självklart så blev svaret ja, men det var så obehagligt att känna att någon joxar inne i sidan av strupen för även där fick han gräva och leta. Kontentan är att det blev gjort, och nej, jag vill inte göra det igen, men nu har jag venport på plats och läkaren var nöjd med sitt jobb och det var ju bra för hans medföljare att få vara med om när det krånglar och inte alls det blev så enkelt som han trodde, livet är hårt.
Dock skulle det vara bättre för honom och mig att jag skulle ha varit sövd, då hade han säkert vågat sagt lite fula ord där utanför tältet.
All eloge till personalen där i vilket fall, så snälla och förstående trots att det blev 1,5 timme på operationsbordet och dom hamnade efter på schemat. Peter som kikade in ibland och kollade att jag inte tuppade av var så otroligt gullig och hela tiden hade jag hans hand på axeln som stöd. Detta gjorde ju att allt kändes lite bättre ändå och efter att fått lite fika på uppvaket så var jag redo att se mig själv i spegeln och inspektera vad jag nu blivit utrustad med, och jag erkänner att jag var lite mer alert innan.

Efter att fått i mig fikat var det bara att rusa vidare till nästa mottagning, dagsjukvården för att få i mig lite god cyto, på menyn idag stod Paklitaxel samt en skvätt Phesgo i låret.
Nu skulle venporten invigas och även denna gång fick jag trevliga Yasmine som sköterska. Ett glatt återseende och nu hade vi mycket att prata om, det vill säga blöjavvänjning på 3-åringar, språkutveckling samt sommarens glädjeämnen.
Vi tajmade in precis och jag kunde glatt lämna onkologen och åter bege mig hemåt i taxi och denna gång med en lika sympatisk chaufför som jag fick avhandla svåra livsfrågor med, allt från död, begravning samt en del cancer och vi hade så himla intressant och givande samtal från dörr till dörr, vilken dag!

Dagen efter var det dags igen att åka mot Gävle och detta var då idag, onsdag.
Nu fick jag sällskap av Nico som ville vara med då jag skulle få besked om statusen på Mr Scrooge samt är hon min ständige sekreterare som ser till att jag inte glömmer att ställa frågor vi funderat på samt har koll på om något måste antecknas.

Jag har sedan två veckor tillbaka känt att min fuling börjat krympa och kände mig rätt säker på att jag skulle få bra besked, dottern väljer dock inte att vara alltför säker på att ta ut det positiva i förskott, det är våra olika personligheter som träder in och det är ju kanon, då blir det lite mera jämnvikt.
Dock kan jag säga att det räckte för henne att se Ilkes vackra breda leende när hon tog emot oss, hon kunde nästan inte hålla sig tills vi slagit oss ned.
Det ser förbaskat bra ut, han har fått ge med sig redan och dragit ihop sig till en liten skrutt igen, det finns små tumörer kvar, men den största har blivit lika liten och de i lymfkörtlarna ser dom endast tack vare markörerna som sattes in.
Ilke sa att detta bara inte går, fast det har gått, hon och övriga kollegor har diskuterat scenariot som varit denna vår.
Nr 1, jag skulle inte kunna få återfall 3 månader efter avslutad behandling.
Nr 2, i varje fall inte av samma Her2
Nr 3, den ska inte kunna gå i regress så här snabbt, nästan till ingenting på första omgången.
Så hon tyckte att företaget skulle ha min bild på deras preparat som reklampelare.
Uppenbarligen är jag både cancerbenägen och svarar bra på behandling, en ganska hyfsad kombo helt enkelt. Vi bad om att få se röntgenbilden för att förstå vad dom har utgått ifrån och det var kul att se, verkligen se att fulingen är mer eller mindre borta.
Vänster – idag, knappt skönjbar och höger – 21 maj, 12,7 cm x 8,9 cm x 8,6 cm!

Jag kan inte nog understryka hur lyckligt lottad jag är trots en del motgångar sedan 2020 gällande mig själv. Detta är ett bevis att man kan gå från diagnosticerad kronisk cancer med tanke på metastaser i lever och skelett till en prognos som ser helt annorlunda ut, detta hoppas jag kan ge hopp till andra som drabbas av denna jäkla sjukdom.

Konstigt nog så har jag inte den där explosiva glädjen i mig som kanske förväntas av andra. Det är en omställning för det mentala att hoppa fram och tillbaka i vem man är.
För några år sedan svarade min dåvarande onkolog rakt på min fråga om jag faktiskt skulle kunna dö av min diagnos och hans svar var – Ja, men vi har mycket att sätta emot gällande behandlingar som hela tiden utvecklas och bara blir bättre, men likafullt ja, det kan bli så att den här blir tuff med tanke på spridningen.
När man då fyra år efter beslutar sig för att faktiskt kalla sig behandlingsfri och allt ser bra ut och vid första kontrollen 3 månader senare får besked om att den är tillbaka för att bara dryga månaden därefter få veta att det ser kanonbra ut!
Då är det svårt att veta – vem är jag, vad ska jag nu känna, är jag sjuk eller frisk, vad händer osv osv ?
Därför har jag en liten dämpad känsla i kroppen, jag är glad, men ändå lite låg, det är rätt så mycket att processa just nu.

Summering av detta, det ser ut som jag ska hänga med en hel del år framöver, jag kommer redan i augusti genomgå masketomi, dvs operera bort det sjuka bröstet och då är min plan att även det friska ska bort. Jag är införstådd med att detta inte är vad kirurgen anser men jag ska kämpa för det och hoppas min onkolog stärker upp det när hon idag har skickat remissen. Nästa vecka ska en vän som klarade av att gå igenom detta och kräva dubbel masketomi hälsa på mig och då ska jag ta råd av henne om hur hon lade fram det. Jag tycker det borde vara en självklarhet att detta är någon som vi kvinnor själv skulle få välja. Inte nog med att vissa av oss utrustas med tung byst som gör att rygg och axlar värker, att det är dyrt med inköp av bra bh:ar, att inte må bra i sin kropp och sedan till råga på allt få cancer i dem och uppå det ska bli ”låghalt”!!
Jag har redan en vänster fot som värker konstant, artros i vänster höft om jag nu ska bli snedbelastad ytterligare så tar väl säkert någon annan kroppsdel skada, nä, nu får det faktiskt räcka.
I ett inlägg i FB-gruppen Plattnormen så hittade jag en länk till en sida där det faktiskt står att man ska ha rättighet att välja vilken typ av ärr man önskar 🤔, så ska vi ha en liten omröstning på valet av dessa, vad tycker ni?
Gull Wing ser ju lite ut som en glad emoji, vad säger ni om den 😊

Om jag nu får igenom att ta bort båda så skulle jag tänka mig vilka ärr som helst, så jag ser med spänning emot första mötet med kirurgen, mitt möte med denna person blev inte så lyckat i oktober 2020, så nu hoppas jag vi kommer bättre överens denna gång.

Nu ska jag snart ta och titta in i huvudet men jag måste säga att det är så roligt att jag vet att många tar sig tid att läsa mina grubblerier och ger mig så fin respons att det betyder något. Dom flesta av er är ju bekanta med mig och det känns ju jättekul, men ni är också ett gäng som ”hittat mig” på något sätt och jag får så vänliga ord tillbaka från er alla och jag känner faktiskt att ni får ut någonting det jag skriver. Ni vet vilka ni är och jag vill så gärna att det ger er något att känna igen sig i och även inge lite hopp mitt i skiten.

Avslutar som vanligt med tack för att du var med ända hit och en bild på två av mina krafter som bär mig dagligen, Nico och Nalea! 🧡💜

Ett litet PS idag också, jag är ju mycket förtjust i att stå i köket och fixa gott käk, men härmed erkännes Reimond, så här ser gräsänkebrickan ut! 🙈